För mig så fungerar spikmatta och spikkudde mycket bra. Jag får igång blodcirkulationen och "spikarna" distraherar  till viss del bort min vanliga smärta. Jag ligger minst 1 timme, ibland hela kvällarna och somnar ofta på mattan. Både kudden och mattan ger efteråt skön avslappning.

En av de saker som fungerat väldigt bra har varit en TENS-apparat som jag fick låna av min sjukgymnast. TENS-apparater finns även att beställa på nätet. De startar och ökar kroppens egna endorfiner som är smärtlindrande. Det jag tyckte var bäst var att TENS-strömmen kunde låta mig vila från min vanliga smärta, den distraherade. TEN-apparatermna har många olika tillval och med hjälp av elektroder som fästs med av klisterlappar förs en frekvent strömstyrka in i kroppen. Det kan pulsera, vara frekvent, öka och tona ut i styrka med mera. Man kan själv reglera hur "hårt" man vill ha det. Jag förstår nu hur stark min smärta var när det var som värst eftersom jag kunde köra på högsta styrkan;-)

Jag har skapat denna blogg i förhoppning att kunna stötta och kanske hjälpa andra människor som har bäckenproblem med ryggont, höftsmärta eller ljumskvärk. Senaste tre åren har jag varit sjukskriven och mest legat till sängs. Men nu har jag äntligen fått hjälp och kämpar med att ta mig tillbaka och ta tillbaka delar av mitt liv som jag fått överge på vägen.

Jag är en kvinna på 37 år, gift med en helt otrolig man! Vi har varit ihop i 18 år sedan jag var 19 år, tillsammans har vi två fantastiska barn, en flicka på 8 år och en grabb på 15 år.  

Jag är utbildad och har arbetat som informatör, copywriter och informationsansvarig. Jag brinner verkligen för mitt yrkesval. Jag har även drivit eget företag som kommuniaktion- och PR-konsult. På fritiden älskar jag att ha med djur, natur och trädgård att göra. Jag har haft kaniner, hamster med mera. Nu har vi tre katter samt lite akvariefiskar. Jag älskar hästar och rider på en ridskola och har tidigare hjälpt till att sköta och rida hästar i privata stall. I trädgården mår jag toppen när fingrarna är jordiga och mitt block fylls av kreativa idéer. Jag älskar verkligen att röra på mig, gå, jogga, styrketräna utöva pilates med mera, men mina svåra bäckensmärtor har alltså tvingat mig att mestadels avlasta mitt bäcken genom att ligga i sängen dunder 3 åre var jag sjukskriven (2010-2013).   

Jag brukar beskrivas som mycket positiv, glad, ambitiös och energisk. Vilket jag tycker stämmer väldigt bra. Jag har en förmåga att alltid finna lösningar, att belysa det positiva och försöka strunta i det negativa. Jag är otroligt tacksam att jag föddes med en enorm "fighting spirit". Jag erkänner att jag har vinnarskalle inte vill tillhöra det förlorande laget samt att jag och vill alltid prestera lite bättre än bra. Dett har hjälpt mig mycket under denna tuffa tid.  

Jag fick ta en ofrivillig paus från mitt fantastiska liv och jag gav mig inte! Jag skulle ta tillbaka så många delar jag bara kunde och fortsätta mitt liv. Jag ville kunna ta mig ända till kyldisken på stormarknaden, sitta i soffan och titta på TV och att kunna arbeta igen!   

Min sista steloperation av bäckenlederna gjordes i januari 2013. Sommaren 2013 kunde jag åter börja handla i mataffären och jag kom ända fram till mjölkdisken utan problem  

I februari 2014 startade jag upp mitt företag igen på halvtid och i maj 2014 fick jag en projektanställning på heltid. Jag lever igen, jag ler och skrattar och tänker ofta på den lycka jag nu åter får uppleva. Det var tufft otroligt tufft särskilt nu när jag kan blicka tillbaka. Det är finns ett stort svart hål i Sverige där det gäller bristande kunspa om baäckensmärta, diagnos och behandlingar detta trotsa att kvinnor med foglossning bara ökar. En sjukgymnast jag mött sa att det är fler gravida kvinnor som har foglossning än som inte har det. Det finns tack och lov en hel del kämpande tappra sjukgymnaster som kan detta och vid "mitt" sjukhus i Sundsvall har flera studier utförts men fortfaradne finns det för få läkare som kan detta. Jag hoppas kunna påverka detta... 

Kram och kärlek

Pansen 

 
Jag var 22 år och höger höft värkte oavbrutet och hade jag promenerat så kändes det som mina höfter bokstavligen skulle sprängas utåt sidorna! Men jag var lycklig, älskade livet med vår söta goa son, vår lägenhet, stora familjer och många vänner.  

Jag var ju inte direkt personen som sökte vård och min barnmorska hade sagt att vissa har otur och får ha kvar foglossningen i flera år. Jaha, då hade jag väl drabbats av den där lååååånga foglossningen då. Jag älskade fortfarande att ta långa promenader och gjorde så trots smärtan, jag hade verkligen lärt mig att bita ihop bra och sedan hade jag en ganska stor sten i min jackficka som jag brukade ta upp gå och slå på höftkulan med.   På något sätt så kändes inte den vanliga smärtan lika mycket då. Haha, egentligen som en slags TENS-apparat (elektroder som fästs på kroppen och avger en strömstyrka i olika impulser och stryka).

Jag började plugga på universitetet och trivdes fantastiskt bra, spännande med nya kompisar, studentliv och ämnen som kändes som fritidsintressen. Jag läste Medie- och kommunikationsvetenskap, men det var ju lite svårt att sitta på föreläsningarna för smärtan i höger höft trängde igenom trots allt roligt och intressant...

Sonens fantastiska dagbarnvårdare bodde på tredje våningen och jag hade mycket svårt att bära honom så han lärde sig tidigt att gå själv i dessa trappor medan jag ibland hängde och hasade mig upp. Då lade han huvudet på sne så sött och sa:

- Mamma ont i höpten (höften)

Jag får tips om en sjukgymnast som även kan manipulera (kotknäckare). Jag berättar om bäckenrotation eller ryggskott tidigare och nu denna foglossning. "Oj, oj, har du inte sett dig själv i spegeln, du är alldeles sned. Ditt bäcken har låst sig, jag kan inte förstå hur du kunnat haft det så här i 2 år!! Det kommer ordna sig men det kommer nog ta flera behandlingar för musklerna har också hamnat fel". Jag ligger på sidan på britsen och han trycker till över ena höften och det smäller. Det gör inte ont, det känns rätt precis som när kiropraktorn gjorde likadant. Jag är helt överlycklig och det känns som massor av energi frigörs i min kropp. Jag får rådet att äta en kur Ipren för han upplever området som inflammerat. Jag kan röra mig utan låsningar och stelhet och vår lilla familj åker till Mallorca för sol och bad. Jag hinner njuta maxiamalt av Mallis i 3 dagar, vänder mig om på trottaren och PANG högersida är låst och smärtar igen! Jag blir så nedslagen, så många svordomar som rabblas i mitt huvud   , men jag sansar mig och vet ju att sjukgymnasten finns där när jag kommer hem. Ändå väntar jag två månader innan jag besöker honom, jag vill alltid vänta och se om det kan lösa sig a sig själv Denna gång gör sjukgymnasten en mycket undersökning för att se om jag har foglossning. Han trycker på många olika punkter bland annat blygdbenet, inget gör ont och han konstaterar att foglossning har jag inte!

Jag börjar att plugga på KOMVUX. Har tankar till en början att läsa till socionom. Jag vill ha ett skonsamt arbete, kontakt med människor och bättre lön.  Vill jag kanske bli operationesjuksköterska eller florist, blommor är ju kul. Det känns spännade att inte veta och jag trivs och får nya kompisar och hinner ta hand om min kropp och själ. Blir som önskat gravid och är överlycklig och njuter trots att gravidtröttheten som får mig att somna många, många gånger rakt upp och ner på stolarna bland andra människor!  

Jag får ont när jag går och barnmorskan säger att det är foglossning och jag får ett stelt läderbälte med remmar åt kors och tvärs att spänna fast innan jag promenerar. Jag älskade att gå långt och allra helst med en hund i skogen. Jag gick nog 4-5 ggr/veckan. Blev så där f-bannad och frustrerad igen när värken i höfter, ländrygg bara spränger. Jag fortsätter mina promenader ändå, men får gå såååå jobbigt sakta. Min naturliga gångstil är långa snabba steg, vänta lite brukade jag få höra, ha inte så bråttom.   

Jag läste totalt tre terminer på KOMVUX, sådana ämnen som inte ingick i min 2-åriga gymnasieutbildning. I augusti 1998, 3 veckor innan förlossningen, vänder jag mig om i hallen och PANG mitt vänstra knä hoppar ur led, men tillbaka igen. Det gör fruktansvärt ont och benet liksom stelnar ihop och knäleden går inte att böja. Efter några timmar i soffan med upppallat knä tar vi oss på något sätt till akuten. Läkaren vill inte röntga då jag är gravid utan vi åker hem igen. Jag haltar fruktansvärt och är höggravid, men får inga kryckor och jag är ju inte direkt personen som ber om ett par, men vad det hade underlättat! Det blir 3 jobbiga veckor innan det börjar lindras och det är dags för förlossning. Jag ska snart fylla 22 år och vår älskade pojke föds!   

Fortsättning under kategori DIAGNOS rubrik "22 år en lycklig ung mamma m smärta..."

Jag hade slutat med innebandyn och rörde mig inte lika mycket som tidigare. Jag arbetade som undersköterska på ett äldreboende, ett tungt fysiskt arbete som jag trivdes bra med. Jag hade många helt fantastiska arbetskamrater och flera har jag fortfarande kontakt med. Jag fick kommentarer från dem som: "Jag blir så glad när jag upptäcker att jag ska jobba med dig. Då går det så smidigt och effektivt och du är så bra och omtänksam med de äldre. Du är verkligen omtyckt här" "Du passar verkligen att arbeta med människor och du är så mogen för din ålder, så klok, eftertänksam och effektiv" Jag fick många sådana fina ord som fortfarande gör mig glad. Med detta vill jag bara visa att jag gjorde ett bra jobb trots min smärta. Jag var sambo med min ungdomskärlek sedan 2 år tillbaka och var lycklig. Jag utnyttjade verkligen min friskvårdstimme till att styrketräna för visst kändes det att arbetet krävde starka muskler.

Tant faller- jag tar emot
Det är kväll och jag hjälper en gammal dam inne på toaletten. Jag ser hur hon tappar balansen och jag gör en vridning med min kropp och lyckas få tag på damen och liksom låta henne falla i mitt knä istället. Vi hamnar på golvet bägge två, men hon sitter mjukt i mitt knä, jag larmar och får hjälp av mina kollegor. Ingen livräddning precis, men damen skrattade och slapp bryta sin lårbenshals iaf. När mitt adrenalinpåslag lagt sig, kände jag hur det gjorde ont i min ländrygg, jag använde min knytnäve till att gå och slå där bak. Nästa morgon tårfylldes mina ögon av smärta när jag skulle arbeta. Jag hade svårt att röra mig, det hugg och liksom låste sig i ryggslutet. Efter några timmar kunde inte mina kollegor se mina blanka ögon och grimascher längre. De bad mig sjukskriva mig "Ingen kommer tacka dig för att du går här och kämpar". Jag lydde och dagen därpå besökte jag vårdcentralen och med min viga kropp hade jag inga problem att böja mig som läkaren ville, men han sjukskrev mig och bad mig vila och ta smärtstillande. "Nä, jag behöver inga tabletter, jag tål smärta" var mitt svar....

Kiropraktor för första gången
Efter 1 vecka kanske ringde jag läkaren igen, jo, det kanske skulle vara bra med lite smärtstillande tabletter för jag hade svårt att sova och röra mig av smärtan som högg och körde. Jag fick Paraflex Comp som fungerade bra. Fick tips att gå till en kiropraktor. Han sa att jag hade en "bäckenrotation" ena sidan av ditt bäcken har liksom fastnat i fel läge, och han manipulerade (knäckte till) mig. Det var skönt, jag kände att det blev rätt. Jag var sjukskriven 1 månad och återvände till mitt älskade arbete och var om möjligt ännu mer försiktig om min rygg, hur jag stod, hur jag lyfte osv. Jag började också fundera mycket, och tvivla på om min kropp skulle klara av detta tunga arbete? Jag konstaterar att förändring i arbetslivet krävs!

Fortsättning läs: 20 år: Rädda ryggen! Jag börjar plugga och blir gravid...

När jag nyss fyllt 17 år skulle vi springa i ett löpsspår på tid för att idrottsläraren ville se i vilken kondtion vi var efter sommarlovet. Jag minns att jag sprang snabbare än vad jag egentligen kunde, att jag blev enormt utpumpad, men ville verkligen komma bland de första. Mitt i löppasset "small" det till på vänster sidan av ländryggen och jag fick en knöl och hemsk plötslig smärta som kan liknas vid ryggskott. Men i "mål" kom jag med bra tid och med beröm. Det kändessom en kniv i ryggen av smärta när jag linkade ner till omklädningsrummet. Jag blev så förbannad, kunde jag inte bara få leva mitt liv och ha kul!

Det som jag tror hände där i löpspåret var att mina omkríngliggande muskler blev helt uttröttade och inte kunde göra sitt jobb att stötta upp, samt att jag klev snett så att bäckenet låste sig. Men då visste jag inget om bäcken utan kallade detta ryggont. Jag fick antiinflammatorisk medicin och sjukgymnastik för läkaren trodde jag hade svaga ryggmuskler (han hade ju kunnat fråga, jag tränade och spelade innebandy varje dag). Sjukgymnasten ville hela tiden att jag skulle ändra min berättelse, hon var övertygad att detta hänt på en innebandyträning och ville inte tro på mig. Men hon sa iaf att mina ryggmuskler var jättestarka och välbyggda och jag var mycket mjuk i kroppen, ingen stelhet, så hon visste inte vad hon skulle göra för någon ytterligare träning behövdes inte. Så jag slutade och bet i hop och grät i kudden på natten och önskade att knölen skulle opereras bort, det gjorde så f-bannat ont! Jag hade haft praktik på ett äldreboende och de gillade mig så jag arbetade ofta extra som timanställd där och jag trivdes så bra. Jag arbetade även extra på flera olika hemtjänstgrupper. Jag ville bara arbeta med mitt framtida yrke, prestera bra i skolan och på innebandyplanen så jag kämpade och lyckades göra det med ett leende på läpparna trots ryggvärken. Men efter ca 1 år släppte äntligen smärtan sitt grepp igen om mitt ryggslut och jag tog studenten som undersköterska och fick även ett vikariat på samma äldreboende som jag praktiserat. Jag var en ung undersköterska som var myket, mycket noga med ergonomi, som inte slarvade med att höja sängen osv:-)

Knölen har jag kvar, den sitter på övre bäckenkanten eller i ryggslutet.  I dag förstår jag att min knöl inte värkte, utan att det var inuti skadan fanns. Knölen tror naprapater och sjukgymnaster är en helt ofarlig binvävsknöl eller senknöl.

 

Jag var 15 år och hade en höft som knäppte och knakade och värkte så f-bannat. Minns att min mormor som hade en helt trasig höftled grimaserade lika illa som mig när hon reste sig från stolen och jag led så med henne. Jag sa nog inte så mycket om det hemma, jag var så, ville sällan berätta om jag hade ont. Skolläkaren sa att jag fått en höftledsinflammation som skulle ge med sig om några veckor, åt antiinflammatoriska tabletter, Ipren som en kur. Smärtan kvarstod, men jag bet i hop och fortsatte mitt liv. Efter några månader hade jag vant mig vid smärtan. Jag var arg på smärtan det var en irriterande figur som klängde sig fast. Jag kunde liksom köra på i högt tempo och tränga undan smärtan. Jag avstod aldrig någon aktivitet, var alltid med på idrotten och tränade med 2-3 olika innebandylag. När sommarlovet kom tog jag det lugnare, det blev såklart lite vollyboll på stranden och brännboll, men smärtan gav till slut äntligen med sig och jag kunde verkligen njuta av livet som en sprallig, energisk ungdom. Jag var mycket rastlös och ville alltid hitta på något och vara i rörelse.

Nu, 21 år senare förstår jag att denna höft som gjorde så ont var så kallad refererad smärta. Det betyder att smärtan dyker upp på ett annat ställe än där "felet" är. Det var alltså bäckenet som var "felande" men gav höftsmärtor (person som får hjärtinfarkt kan få ont i ena armen trots att armen inte är skadad) . Egentligen började alltså mina problem med mitt bäcken redan när jag var 15 år, jag förstår det nu, men ingen förstod det då. De flesta får bäckenproblem efter graviditeter och min erfarenhet är att många läkare och sjukgymnaster inte kan så mycket om smärtor som kan komma ifrån bäckenet.