Alla inlägg under februari 2018

Av Pansen - 20 februari 2018 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården. 

 
Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtöljen, sätter hälarna i mattan och tar spjärn så jag kan sträcka ut ländryggen. Åh, lite skönt, tar ett andetag. 
- Jag förstår, inte låter du arg, säger jag och fortsätter åla runt som en omogen 7- åring första dagen i skolan. Jag häpnar över hennes ordval med pannben.
I förrgår gick jag en av mina otaliga testrundor till brevlådan 45 steg enkel väg för att se om det gick utan hugg från si-lederna, om jag kunde gå i min vanliga takt osv. På vägen tillbaka fick jag stanna flera gånger, det kom hugg och särskilt från vänster sida och höger höft sprängde av värk så den inte gick att belasta, jag försökte gå men nej, jag fick stå kvar ytterligare en stund. Inne i värmen stod tvn på med OS. Jag fokuserade "det här kräver så f-n pannben om nåt" tänkte jag och tänkte på elitidrottspersonerna inne på tvn. Och provade gå igen. Jag hann fem steg. Sedan stod jag still igen. Hur gjorde jag förut innan Ifuse-operationerna? Hur lyckades jag lura hjärnan så bra, att vara så fokuserad att inte deppa utan hela tiden se framåt. Pannben, tunnelseende, ett steg i taget...Det kommer små moln och drar förbi ibland, de innehåller både ångest och oro, vad är detta hur länge ska det vara? Men jag eller mitt pannben lyckas snabbt (oftast) blåsa iväg dem. Jag välkomnar bara lösningar, söker behandlingar och tittar på vilka träningar/övningar jag vill testa sedan. Jag läser inte om symtom och läkningstid osv. Jag hade aldrig läst om nackskador trots att jag skadade mig 2008. Så när min sjukgymnast undersökte mig och jag pratade om värk ut i vissa fingrar och han sa att det var typiskt för min skada blev jag nyfiken och läste lite närmare 9 år efter skadan! 
 
Jag längtar till mitt mål att rida igen. När sorgmolnet tornar upp sig, det som innehåller "börja rida december" som blev framflyttat, blinkar jag till, och ser de andra molnen också med "börja rida i jan, feb" när jag ändrade till mars trodde jag det skulle gå att uppfylla, men jag måste ändra igen och jag får inte skriva in någon ny månad. En gissning på läkning är satt till 6-12 veckor, men allt är så osäkert med tanke på hormonernas härjning. På en vecka har jag blivit otroligt mkt sämre. Kunde köra bil med smärta 2 mil för 1 vecka sedan. Nu är det nästan omöjligt med 1-2 km! 
 
Psykologen inledde samtalet med att fråga om jag tänkt igenom om hennes samtal behövdes?
- Du är ju din egen projektledare och rehabiliteringskoordinator osv menar jag. 
- Ehh, tja, jag vet faktiskt inte. Det är ju inget som oroar mig med jobbet eller så. Jag bara längtar tillbaka och saknar både arbetsuppgifterna och mina kollegor. Jag är inte rädd för något när jag kommer tillbaka eller så. Jag är bara väldigt frustrerad över situationen och skäms och det är jobbigt när jag ska kontakta min chef och berätta om förlängd sjukskrivning hela tiden. 
-Ja, det är något vi skulle kunna jobba med din frustration, sa psykologen. 
 
Jag känner igen känslorna, från förra gången jag var sjukskriven alltså för 5-6 år sedan i samband med Ifuse-operationerna (steloperationerna av mina bägge bäckenleder). Men samtidigt hade jag ingen chef och kollegor att ta hänsyn till utan det var familj, mamma, pappa, syskon och kompisar osv. Då orkade jag också med Facebook och var på ridskolan så jag hade ett mycket socialt stark nät och mkt kärlek runt mig. Nu har jag stängt ned det och det har pågått under snart 2 år när jag bara fokuserat på att klara av jobbet. Det är ensamt och inte alls likt mig jag är van att ha många runt mig om inte rent fysiskt så i alla fall på nätet😔 Men det är bara jag som kan ändra på det så det är inte synd om mig. Måste bara ta en sak i taget och små steg. ☺️🍀 
 
Ett steg var att gå upp på vinden och hämta kryckorna och lägga dem i bilen ska jag gå någon "lång sträcka" på 100 meter eller så måste jag tyvärr ta kryckorna bara att inse. Hormonerna som skulle lindra min endometrios förvärrade otroligt mycket för mina leder. Si-lederna hade lugnat sig huggen hade börjat förbytas allt mer till ilningar men tyvärr hormonerna bytte riktning och nu lär det ta många veckor och jag är låst till huset och mycket till sängen...suck...pannben, fokusera😉😘🍀
 
Hur har ni det med pannben? Hur mår era bäcken vid hormonföndringar som mens och? 
 
Av Pansen - 15 februari 2018 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...

 

Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt längre på de tunna isflaken, vågorna väter mina fötter. Isflaken vippar, det är mörkt, men jag vet att sommarens vackra sandstrand finns där och de fina fåglarna och solen med de varma strålarna som gör att värken i lederna försvinner. Jag har skalat bort mkt nu, jag vet det. Bra fru känns som det sista jag tog bort och det hände dessa sista tre veckor. Att göra ett bra jobb är fokus och att vara en bra mamma för älste sonen. Till dottern klarar jag inte hela veckans dagar, inte kvällarna då tar smärtan över i nacken och höger höft och ben och huvud o det nya vidriga ljudet i mitt vänstra öra. Tröttheten hålls på avstånd av stressen. Kallsvetten o drömmarna jobb punkterna o mardrömmar om vad som hänt. Idag fick jag 1 timmes extra promenad på jobbet utöver 20 min luchprommis tack vare en kollegas info o någon slags uppsamling för ngn femkamp som varit på badhuset. Jag läser inte på intranätet. Och jag kan inte vara med på extra aktiviteter och friskvårdsgrejjer då skulle jag "avslöjas" vad jag inte kan göra. Jag letar annonsen till det stora projektet jag ska söka bara. Jag blir stressad av regleringsbrev och reg nytt ansvar. Jag känner de tunna isblocken, jag känner suckarna hur tungt det är att andas och att jag andas fel. Att det inte är bra. Att jag inte ens vill försöka tänka eller förklara, vem skulle inte ha tufft i vår situation. Hot och hela familjen har tilldelats kontaktförbud jag måste skydda de jag berättar för, låta lagomt positiv. Inte många vänner kvar  till min 40 års fest, måste göra nåt åt det, måste vårda bjuda in till mina lunch och frukostar som alla säger att jag är så bra på. Att jag är så bra att dra i gång och hålla kontakten, men måste oxå hålla mig kvar på isflaken så jag inte blir för blöt, kall och stel. Jag måste hålla mig kvar på flaken så jag når sommarstranden...

Av Pansen - 14 februari 2018 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med känselbortfall i halva ansiktet och synbortfall osv. Det kom som knivhugg av smärta i ländryggen och jag som står och jobbar vid skrivbordet kunde inte stå på grund av huggen i ryggen så jag höjde och sänkte skrivbordet hela tiden och hade panikkänslor. Gick på toaletten och lade mig på rygg på golvet. Inget hjälpte. Jag var besegrad av smärtmonstret och min sjuka dom Ehlers-Danlos hade fått övertaget. Jag blev sjukskriven till sista december och som vanligt satt jag i stolen på vårdcentralen och tänkte jamen, herregud det är lääänge då kommer jag hinna vara i toppform😉. 


På annandagen eftermiddag gjorde jag ryggresning för första gången på många många år. Det var jättetungt och tog liksom emot i ländryggen men jag pinade mig 10 st. Lade mig i soffan på sidan ca 10 min och när jag skulle vända mig "small" (det lät inte) av en skarp smärta ända ner i vänster fot. Det var vidrigt jag kunde inte andas. Tänkte ryggskott fast det satt längre ned mer över si-leden på vänster sida. Veckorna som följde kunde jag knappt gå. Fick gå jämnfota i trappen och de 45 stegen enkel väg till brevlådan var oftast för långt. Naprapat behandling lättade lite på muskelkramperna. Jag kunde inte börja jobba och blev sjukskriven hela januari och var enormt besviken och ledsen. 


Den 10 januari gjorde jag en titthålsoperation där det konstaterades endometrios med sammanväxningar och ärrvävnad. Behandlingen består av hormoner vilket jag hittills inte tålt så bra. misstanke om endometrios fanns redan 2014 och jag "fick" hormonspiral och blev mkt sämre i bäcken mm blev inte trodd av läkarna och kände mig sviken. Så "jag" tog ut spiralen och har bara blivit sämre och fått allt mer smärtor från endo. Nu har jag fått en läkare som lyssnar och säger och bekräftar mig att hormoner kan försämra min sjukdom EDS men oxå kan göra lederna bättre. Tyvärr har jag blivit mkt mkt sämre och har nu svårt att gå så jag måste avbryta behandling med gulkroppshormon. 


Innan jag började m gulkroppshormon genomgick jag en 3 dagars TMU Teambaserad medicinsk utredning som Försäkringskassan beställt. Jag överansträngde mig rejält. Jag har påverkade muskler, senor osv och inflammation från revbenen ända ner till svanskotan. Det hugger och värker konstant från si-lederna, ländrygg, höfter, ljumske, lår precis som innan ifuse operationerna! Det är helt sjuk upplevelse och ledsamt. Jag är rädd att det tar lång tid att komma tillbaka. Försökte gå till brevlådan i morse 45 steg det högg 5 ggr och lika många på vägen tillbaka😢 Sjukskriven till 4 mars och jag kan knappt sitta under middagen, nacke/skuldror spränger lika illa och höger arm har konstant mjölksyra att borsta tänderna är för mkt😬 Hoppas nu F-kassan förstår och godkänner att jag är sjuk. Men jag ser ändå ljuset och letar behandlingar och lösningar😄


Kram Pansen 


Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards