Inlägg publicerade under kategorin Hos Dr Bengt Sturesson

Av Pansen - 30 oktober 2014 07:30


Tisdag 28 okt 13:40

Ska snart steloperera ryggen L5S1, men är lite oroligt frågande inför kirurgläkaren som är skeptisk mot min husläkares diagnos EDS. Har föeutom uttröttande ryggvärk ont i höfter o bäcken + övriga leder, främst ben o armar. Tänker att ryggproblemet är nr 1 men när o hur ska jag ta tag i resten? Mvh S

 

Hej Sara

Vet du, jag har så många gånger mött läkare som inte riktigt trott på min EDS-diagnos, men jag har valt att lägga ned den striden, att inte ödsla energi på det. Sedan har min kropp liksom visat det för läkarna ändå och de har sedan ändrat sig och då har jag tyst likosm känt en seger som in te kostat mig något i tappad energi på vägen.

 

Bengt Sturesson som stelopererade min bäckenleder var vid första besöket också tveksam till min EDS-diagnos. "Det är så många som kommer hit med så många olika diagnoser", var hans kommentar den där första gången. Jag sa inget. alltså jag svarade inte emot eller försvarade mig. Jag kände en styrka, jag vet, sedan  tycks det vara så tt min kropp visar det själv liksom. Det kan vara under djup narkos, antar att de verkligen såg hur överrölig min nacke var då osv. Vid mitt sista besök sa Sturesson att det inte var någtra helst tvivel om min EDS-diagnos. jag var så typisk! Med min mjuka hud, hudbristningar på alla möjliga ställen och sedan fick jag även en blödning som var svår att stoppa vid andra operationen (alltså ingen fara för livet eller så) Sturesson fick sy mer och göra invärtes stygn (vilket man egentligen alltid ska göra vid EDS).  När Sturesson sa så att det var så uppenbart att jag har EDS, kände jag bara en styrka och ett lugn. Och där jag fick blödningen syddes det alltså mer och med tätare stygn osv så där är ärret mkt smalare och "snyggare", alltid något gott med sig  

 

Sedan finns det ju många läkare som inte vågar eller vill operera om en patient har EDS så det måste du väl också tänka på. Sturesson sa till en början på telefon "har du EDS vill jag inte operera". Då fick jag panik och ville mörka i min journal men min kloka sjukgymnast var lugn och saklig och sa att du måste berätta att du har EDS. Men jag var livrädd att få ett nej på grund av EDSen, men nu vet jag att Bengt Sturesson stelopererat många, många med EDS eftersom vi är överrepresenterade med just bäckensmärtor.

 

Hoppas mitt inlägg var till någon stöttning.

Håller tummarna för att din ryggop och efterföljande rehab gör att dina besvär minskar i ben, höfter och bäcken för det sitter ju verkligen "ihop alltihopa". Men som du säger steg 1 är ryggop steg 2 återhämtning och rehab. Lycka till med operationen berätta hur den gick så kan vi väl ha fortsatt kontakt framöver  . 

 

Kärlek och styrka

Pansen 

  

Av Pansen - 16 maj 2014 11:40

Fjärilar i magen? Njä, snarare en bikupa, hela jag skskar som smått. Angående sökta tjänsten så skulle de höra av sig i slutet av veckan vilket borde innebära i dag, gulp. Det var länge sedan jag var så här nervös! Men det var så här det kändes när jag skulle möta ortopeden på mitt sjukhus. Han som skulle ta beslut om jag skulle få specialistremiss till Bengt Sturesson, Ängelholms sjukhus. Nästa gång jag var lika nervös och allra senast var vid mitt första besök hos Dr Sturesson. Skulle blockader hjälpa mig? Skulle jag få testskruv?

 

Jag är så laddad och försöker se mig som vinnaren, att jag får besked att jag får jobbet. Jag kan inte tänka på hur jag ska kunna klara av att ställa om om jag får negativt besked. Hur ska jag kunna njuta i stugan ikväll? Hur ska jag kunna skratta och vara social på en stor 40-års fest i morgon om jag får nej? 

 

Skulle vilja få jobbet och sedan jobba med PR för att få till stånd en större intervju om mig och min bäckenshistoria. Hur jag verkligen fick revansch och en andra chans i livet. Hur bra jag blivit och hur många som lider av detta men som inte får rätt hjälp...Suck, ja, jag har ju planer i alla fall  

 

En annan fråga: Hur många av er använder kryckor respektive rullstol?

Hur många av er har en sjukgymnast eller läkare som ger stöd och har kunskap om bäckensmärtor?

 

Kärlek och styrka i massor till er tjejer och killar som kämpar med dagliga smärtor. Jag tänker på er  

Pansen  

 

 

Av Pansen - 14 maj 2014 07:30

Ohoj, vilka dagar jag haft. Högt tempo kan man kalla det. Helgen innehöll makens 40 års-kalas och sedan direkt till stugan och grejjade. Jag tyckte att jag undvek många tunga lyft men tyvärr gjorde jag nog även en del...

 

I går hos sjukgymnasten/massören sa jag att jag misslyckats med att ta det lugnt och att jag skulle göra ett nytt försök denna vecka. Mycket trädgårdsfix som jag älskar och kalasfix med lyfta fram porslin och in och ur diskmaskin nu gjorde ju min make otroligt mycket men...mina muskler i skuldror och nacke tar gärna chansen så fort minsta lilla ges till att retas och krampa.

 

Men massören skuldbelade mig inte alls han sa att har man 40-års kalas blir det självklart körigt. Bara man känner efter när det väl är gjort. Nu efter att ha jobbat mycket statiskt vid datorn och skrivit massor ska jag verkligen försöka röra mig för att få blodcirkulation men utan att lyfta!Jag bad honom ta i lite hårdare eftersom musklerna är så otroligt envisa i nacken. Aj, så ont det gjorde, men jag tror det var bra. Har fortfarande behandlingssmärta och jag stretchar halsmuskeln mest hela tiden för det känns som den dragit ihop sig. Gluteus minimus-muskeln vid höft osv. har lugnat ner sig lite. Jag ska fortsätta stretcha och triggerpunktsbehandla den. Kanske kan den äntligen inrätta sig i ledet och fatta att den kan slappna av, att mitt bäcken faktiskt är mycket stabilt numer efter fusionsoperationerna!

 

Jag har ju hittat en hel del bra massörer och naprapater här i Sundsvall efter 15 års sökande  Mycket handlar ju om att hitta ställen som även kan inspirera en och inte bara behandla. Är t.ex glad för de jag går till nu som inte skuldbelägger mig  Massagefåtöljen får mest jobba bort träningsvärk det är den superbra på att göra. En site som har mycket fin och inspirerande text är http://massageimalmö.se besök gärna och se själv.

 

I går kväll fick jag ett mycket glädjande och fint mejl från en läsare. Jag kände mig verkligen hedrad att hon skrev till mig direkt efter ett uppvak av en steloperation av bäckenslederna/si-lederna  

 

Hej!
Nu är min sista fusionsoperation avklarad. Jag har precis kommit upp till sal från uppvaket och mår ganska fint, visserligen full med smärtstillande. Denna gång var det vänster SI-led som opererades av Dr Bengt Sturesson på Ängelholms sjukhus.

 

Det största beviset på att de två första operationerna varit lyckade är att jag anlände till sjukhuset utan rullstol. Jag gick till fots från hotellet i morse! Tack för att du sprider budskapet vidare om fusionsoperationerna. Tillsammans kan vi skapa så mycket bättre förutsättningar för alla de som lider av kvardröjande bäckenuppluckring. Rid lätt, och en massa kramar.

Ett stort tack!
Elin 

 

Härligt, eller hur? Jag minns också med glädje promenaderna från hotellet till sjukhuset.

 

Kärlek och stryka

Pansen  

Av Pansen - 10 maj 2014 07:00

Ytterligare en fråga och en beskrivning från en läsare som jag tror många vill se och jag är ju "rädd" att hennes fråga och mitt svar missas av många därav ett eget inlägg så kanske flera läsare också kommer på egna frågor att ställa  

 

Hej!

Jag heter Carina. Måste säga att jag tycker att du är en kämpe :-) Sjäv har jag fått en "provskruv" för 16dagar sedan. Så har fortfarande lite svårt att ta mig ut (bor på 3dje vån. utan hiss med min 13årige son) Har även en vänster hand som jag fått nervskador i efter "misslyckade" opetationer så jag kan inte gå med "vanliga" kryckor, även problem med hö armbåge o axel o har fått diagnosen ibs. Tål tyvärr knappt några smärtstillande.

 

Min fråga till dig är; ungefär hur lång tid tog det, efter steloperationen,innan du kunde ta dig fram ganska obesvärat? Jag o sonen har en resa inbokad i 1 Augusti o undrar o funderar på om vi kanske måste boka om den? Min steloperation är bokad till 2/6. 


När jag läst din blogg o även vad andra skrivit så har jag insett att man har ordentligt ont efter operation, även direkt efter provskruvningen, vet att jag kände mig dum/löjlig förr att det gjorde så ont på uppvaket. Ha det bra. Och som sagt det du delar med dig hjälper o "stärker" även oss läsare :-) Mvh Carina

 

Svar Pansen:

Jag tog mig fram mycket bra cirka tre veckor efter fusionoperationen. Jag fick till och med tillåtelse av Bengt S att gå utan kryckorna inomhus. Men obs, detta är nog individuellt så alla måste lyssna på sina ordinationer. Sjukgymnasten i Ängelholm till exempel tillät inte det  Jag åkte iväg och handlade, men blev fort trött det är ju verkligen påfresatande med kryckor, går långsamt och tar som du säger på axlar, handleder osv.

 

Men jag hade inte mer smärta efter opererationerna än innan! Det tycker jag ni som funderar ska tänka på. Ni kommer alltså troligast inte få mer smärta utan det minskar allt mer när läkningen och ni följer er träning noga så musklerna kan byggas upp igen. Tänk så länge jag hade gått med smärta och problem ibland bättre ibland sämre, dessutom har jag en bindvävsssjukdom som gör att läkningen tar 50 % längre tid! Det tycker jag också ni ska tänka på. Jag fick min längtan uppfylld, jag fick mitt liv tillbaka efter steloperationerna. Det var mycket tuffare innan, när jag hade smärta och ingen behandling hjälpte, det var tufft, mycket tuffare. Vet att jag sagt det till många och säkert skrivit om det här tidigare också. Innan operationerna kunde jag inte heller gå och shoppa, det var en butik som gällde, var det två butiker behövde jag kryckor för att orka. Tror jag kunde gå och handla i ca 12 minuter därav försökte jag alltid skynda mig för sedan orkade inte musklerna och si-lederna och smärtan bara stegrade och ibland fick jag sätta mig på huk på ICA. Jag har försökt allt mer att bygga bloggen så att ni ska kunna leta under de olika kategorierna, att ni ska kunna slå upp och läsa om vissa bitar som intersserar er mer. Men som sagt det har jag arbetat mer med på sedan i höstas.

 

Så roligt och bra att du hittat läsning på min blogg som hjälper dig. Tack också för din ord att även jag är en kämpe, det väremer alltid fint och djupt. Provskruven som Sturesson kallar ponnyspark var i alla fall första dygnet mer smärta än en ponnyspark för som hästtjej har jag såklart även blivit sparkad av ponny på riktigt  Men smärtan var inte olidlig, det var precis på uppvaket när någon nerv liksom kom i kläm som det "pinvärkte". Gå gärna tillbaka i mina texter och leta i kategorierna så ser du mina inlägg efter operationerna, måste nog göra det själv också för det mesta har jag nog redan glömt, i fall vad det gäller obehag och negativitet. Så blir det för många ni vet väl att framrutan är större än bakrutan för att vi ska se mer framåt än bakåt på det som har varit... Jag vet också en läsare som åkte till London med sin son ganska direkt efter operationen. Hon hade ont, men kämpade på och genomförde det  

Detta med fet stil nedan var min ingress i ett äldre inlägg. Det visar hur bra jag ändå var 4 veckor efter operationen. Jag ville helst gå utan kryckor osv!

 

Ja, då har det gått 4 veckor sedan min senaste och sista steloperation av mina bäckenleder! I går var jag på Apoteket och eftersom det bara är sjukhuset som alltid har mina mediciner hemma så blir det ganska långt att gå. Jag var duktig och tog med kryckorna:-) På vägen tillbaka lägger jag märke till att det är höger ben jag avlastar, alltså inte vänster ben som är "nyopererat".

 

Nu är det dags att duka upp för firande igen av maken 40 år och dottern 9 år. Sedan efter den middagen åker vi till stugan, till skogen och till lugnet.  

Kramar Pansen  

Av Pansen - 1 maj 2014 07:00

I tisdags hade jag så förbannad sprängande huvudvärk som kommer från nacken. Sjukgymnasten som ger djup massage har semester. Det har "smällt" några gånger i nacken såsom det gör när det blir nackspärr. Jag triggerpunktsbehandlade mig sjhälv med tummarna och med tennisbollar. Tog alla medciner jag kunde, inget hjälpte. Jag hade ändå jobb men som tur att sköta hemifrån datorn så presterade gjorde jag på något sätt ändå. Jag vet ju att jag kan liksom. Funderade hit och dit om det var meningen att jag skulle "dra" i bromsen som min sjukgymanst Thomas sagt. Men så fick jag det där telefonsamtalet om ett sjukt spännande och erfarenhetsmässigt otroligt projekt som ska pågå till årets slut. Nä, jag måste, jag måste fixa detta åh, vad jag vill lyckas på den intervjun och arbetsprov och få det jobbet. Projekt är så min grej och arbetsuppgifterna är helt rätt.  Läste in mig lite om projektet. Det får bära eller brista det är min chans att få möjlightetn att rikgit ta mig in på arbetsmarknaden igen. Vaknade 30 april med en värre stelare nack och kunde inte böja mig framåt, så blir det precis innan nackspärren kommer för fullt. Men herregud ryggskott och nackspärr har ju alla människor någon gång. Men huvudvärken är helt otroligt mycket bättre. Kanske jag lyckades med min egen triggerpunktsbehandling? Men nackspärr funkar inte för jag skulle åka med dottern på ridningen 2 timmar och sedan var eventet att genomföra en enkätundersökning vid en majbrasa. Jag hittade en naprapattid hos en snart färdrig naprapattjej. Numera parkerar jag ganska långt ifrån för att få en kort prommis. JAg tar aldrig hissen till våning 2 som jag var tvungen när bäckesmärtorna härjade. Nä, istället springer jag med snabba steg smidigt upp för alla haltrappor, ni skulle sett mig så förstår ni hur bra mitt bäcken är efter steloperationen och till och med trots att jag har hganska mycket rehabträning kvar! Hon var kanon "min" naprapt är nr 1 men hon är helt klart nr 2 trots att hon har en månad till hon är färdigutbildad! Hon ville verkligen hjälpa mig och drog över tiden med 20 minuter. För mina musklern envisades och det tog megalång tiid innan de ville släppa efter. Hon manipulerade även bröstryggen och nacken. 


Denna vecka har jag känt febern och den färgar mina kinder röda. Jag tror att den är ofarlig, men jag har aldrig fått något riktigt svar. Jag frågade smärtläkaren när jag hade den fantastiska möjligheten under smärtrehabkursen, ska jag lägga mig ned tills den går ned igen eller kan jag strunta iden? Hon svarade något flyktigt om att jag ska lyssna på kroppen signaler. Så helt ärligt vet jag inte vad som är bäst. En kompis till mig som är psykolog blev alldeles förskräckt när vi skulle gå långpromenad och jag råkade nämna nåt om ofarlig feber. Det var två veckor innan vi åkte utomlands. Det tog bra många sms innan jag lyckats få henne förstå att jag ville ut och gå i alla fall. Min kropp ger mig så mycket signaler hit och dit och många av dem är nog rena felkopplingar och jag kan verkligen inte lyssna på dem alla   Men febern kommer när kroppen gett mig olika varningssignaler och jag ändå struntat i dem. Men jag måste faktiskt göra en massa saker, jag måste trycka bort allt en stund till, jag kan inte vara sjuk.

 

Jag skriver inlägg på bloggen och länkar till berättelsen om när jag fick blockader och bedövades i mina bäckenleder/si-leder. Jag minns, jag ler och fylls av lycka. Jag läser sällan vad jag skrivit tidigare, men det borde jag för det är nyttigt och jag ser och känner då så stora skillnader. Upplevelserna jag hade den dagen inträffar numera dagligen. För i min trassliga kropp finns många problem gömda, men min steloperation-fusionoperation av si-lederna den är mycket lyckad. Jag skulle bara vara ännu bättre och längre fram i min rehabiliteringsträning om inte mina andra problem fanns....som min jävla nacke till exempel  Jag ska verkligen försöka komma ihåg att delge er mer för det är varje dag jag tänker tacksamt och lyckligt på något jag numera kan göra som var omöjligt med starka bäckensmärtor. Påminn mig annars.

 

Jag träffade sjukgymnasten Thomas häromdagen när jag träffade läsaren Catarina. Han gjorde stora ögon när han såg mig och trodde väl att jag tagit fel på mötestid, haha. Jag var tvungen att gå för Catarina skulle träffa Thomas. Jag kramade varmt om henne och sa även hej då till Thomas. Då ropade han efter mig "jag har nog läst jag," sa han. Fascinerade hur fort hjärnan kan arbeta ibland. Nån tusendelssekund tänkte jag "vadå läst?". Sedan förstod jag! Han hade läst mina blogginlägg, skit, ännu en gång har jag glömt...Jag skriver ju för er, jag ser er framför mig vissa har jag ansikten på andra har jag era läsarberättelser färskt i minne. Jag vill stötta och hjälpa er framåt i er kamp för rätt diagnos och behandling av bäckensmärtor och si-leder som jävlas. Jag glömmer att mina syskon läser min blogg ibland, annan släkt samt andra. Jag ser bara er och skriver för er åhjo, jag skriver ju såklart för mig själv också, min ventil och min glädje att få författa  Så först tänkte jag inte skriva detta i dag, men så kom jag på att det är sista april och då umgås han nog med familjen och sedan är han ledig på 1 maj och förhoppningsvis på fredag. Så då kommer han inte att läsa här på min blogg och detta långa inlägg försvinner in i mängden, haha. (Om du nu ändå läser detta Thomas så behöver du inte oroa dig, jag har kontroll på mitt lilla kaos och erfarenheter av dessa "kaos" också. Mejlar dig framöver.  

 

Läsaren Pernilla skrev sms till mig häromdagen "men, du tar ju ut dig hela tiden!!!) Jo, det var tre utropstecken. Jag svarade "Japp, absolut jag kör huvudet i kaklet igen, men jag måste slutföra det jag påbörjat"  Eftersom mina strategier är sådana så har jag ju kraschat några gånger och de befarade sjukgymnasten Thomas också närt jag sa att jag skulle friskskriva mig och arbeta heltid. Jag lovade honom att inte köra mig själv lika hårt i botten som under smärtrehabkursen och riktigt så långt ned är jag inte än.

 

Varje gång jag hoppar upp ur sängen och går till arbetsrummet blänger ett 30-tal potatisar på mig också. Jag tänker precis som i fjol "jävla potatisjävlar" för jag vet att de inte tar illa upp, det gäller att använda rätt ventiler och låt irritationen gå ut över rätt saker/personer   De vill ner i jorden och groddarna är perfekt långa...Jag skulle gjort det i söndagskväll, men så blev vi tvungna att åka iväg och hämta igen vårt släp som stod i stugan äntligen snöfritt där. Trots att jag har en tung smärtdag vill jag få ned potatisarna också, då får jag kanske lugn och ro sedan. Det är ju en också en att-göra-sak.

 

Jag skulle behöva samma sorts muskelbehandling på höger höft och ländryggen, det är kramp och jag masserar mig själv genom att ligga på en tennisboll, jag placerar den på en triggerpunkt och spänner sedan muskeln 5 sekunder och släpper och upprepar 5 gånger. Sedan flyttar jag tennisbollen till nästa triggerpunkt. Men det är inte närheten så bra som när naprapaten eller massage-sjukgymnasten gör det. OBS!! Ni som har instabilt bäcken får absolut inte lägga er på en tennisboll! Ni kan halka eller vrida till bäckenet. Jag fick inte använda tennisboll först 6 månader efter steloperationen, det var först då som min naprapat visade mig den underbara behandlingen. Jag har även två tennisbollar i en knuten strumpa som jag placerar under där huvudet möter nacken- i nackrosetten, bollarna träffar då två triggerpunkter i min nacke och ibland om det görs i tid och inte är så allvarligt kan viss del av min huvudvärk försvinna:-)

 

När jag skulle träffa läsaren Catarina hade jag mycket bråttom. När jag parkerat och tog snabba steg in mot sjukgymnastiken på sjukhuset tänkte jag på mitt tempo. Åh, nu skulle Catarina och ni andra sett mig, hur otroligt rakt och fort jag kan gå utan att bäckenet smärtar ihop   Oj, sa Catarina när jag berättade och du sitter med ena knäet över det andra också. Ja, herregud, det är ingen konst, jag kan allt numera, fråga mig bara, sa jag. Jag kan ju sitta på golvet utan smärta och lika lätt ta mig upp igen, i och ur bilen går med lätthet jämfört med tidigare. Jag kan gå långt, jag skulle kunna gå 5 km 3-4 ggr/veckan om inte nackjäveln protesterade så högljutt;-) Har i kanske 8 månader kunnat sova utan kudde mellan knäna. Jag har inte haft mitt sacobälte-bäckenbälte-ryggskydd sedan testskruven opererades in oktober 2012. Jag kunde nästan inte vara utan sacrobältet något innan steloperationerna. Helt sjukt, men nu vet jag knappt längre vad jag ska skriva känns som jag kan det mesta. Jag har verkligen fått tillbaka många delar från mitt fantastiska liv efter steloperationen/fusioneoperationen av mina bäckenleder-si-leder. Jag har inte sådan smärta som när jag hade har foglossning eller si-ledssmärta, den värkande, sprängande. Det är som Winnerbäck sjunger i: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv...Det är lätt att se hur sjuk man en gång var, när såren läker och regnet känns...Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd, det kanske var pundigt, det kanske var bra”. Den låten drog igång i bilen i morse rätt träffande de där textraderna, hehe. Jag har bara muskelsmärtorna numera, det är i ländryggen och höften (gluteus minimus) eftersom mina muskler inte är som alla andras utan tycker att de ska ligga i kramp för minsta rörelse;-)Jag har även provat att ta några joggsteg och vore det inte för alla mina andra problem skulle jag säkerligen kunna jogga. Men Sturesson avrådde bestämt från det eftersom t.ex mina knän är rätt taskiga. Det kommenterade förresten neurologen också när han gjorde en neurologisk undersökning för nån månad sedan (minns inte om jag redan skrivit om det) Mina reflexer i knäna var i alla fall nästan borta, han slog och slog ehh, knackade hårt, löst och "överallt". Han gick ut och konsulterade en överläkare. Han böjde och grejjade med benen och sa sedan att mina knän "liksom släppte" när han böjde att de inte riktig följde med hela tiden. Egentligen sade att han att något knä var sämre men jag inte vilket. Skit samma, jag fick bara ännu en bekräftelse på att jag inte inbillar mig att knäna är rackiga och jag kommer fortsätta att inte utsätta dem för vissa saker. Knäna är en stor anledning till att jag inte trots lyckad steloperation av bäckenlederna kommer kunna åka slalom och jogga osv. Men springa till bussen om det behövdes kunde jag göra sa Dr Sturesson. Men knäböj/squats som jag är rätt less på kommer jag nog behöva resten av mitt liv. Jag har i många omgångar känt hur bra det är även för knäna förutom för bäckenet. Har jag plötsligt mer besvär i knäna gör jag knäböj/squats så att jag liksom niger istället och för knäna lite framåt. Thomas har lärt mig att det tar mindre på knäna då. Jag skriver även om detta eftersom jag vet att det är många av er som är överrörliga-hypermobila, det är nästan alla som Sturesson stelopererar i bäcknet. Ja, ja, haha ni vet sången "huvud, axlar, knä och tå, knä och tå" det är några fraser som jag ofta tänker för där har jag ju lite problem. Ibland när maken frågar hur det är med kroppen så svarar jag med sången och skrattar. Då vill jag inte prata om det helt enkelt. Min egen refräng blir även "nacken, ryggen, armbågen och fot, alla vill de jävlas på, jävlas på" ;-)

 

 

Behöver jag en varningens finger? Nä, jag vet vad det handlar om. Jag tänker igenom "symptomen" i huvudet och kör en checklista.  Det är lugnt jag mår så otroligt bra att få jobba i ett högt tempo emmelanåt. Men positiv är jag i alla fall fortfarande rätt mycket och offerkoftan har jag inte på bara nackkragen åter igen, men jag har klarat mig utan den förut så jag har fullt hopp att lyckas göra det igen nästa vecka Jo, och jag tänkte på er igen när jag hoppade ner för alla trapporna hos naprapaten och sedan sprang en bit till bilen. Jag gick def. snabbast av alla i hela stan.

 

Kraft, kärlek och styrka till er alla

Pansen   

Av Pansen - 30 april 2014 07:00

Jag fick ett mycket spännande telefonsamtal i går och ska på intervju för ett längre uppdrag i arbetet   Åh, som jag längtat efter just detta, snälla, håll alla tummar och tår för mig. Åh, snälla låt mig få detta, jag skulle få så mycket erfarenheter och ha så himla kul. Det skulle vara hela min revansch liksom. Jag tror till och med att jag skulle vara stolt över mig själv som kämpat mig så tillbaka både från bäckensmärtor, fusionoperation, nackbesvär och svåra migränanfall och allt var det nu varit  Håll gärna en tumme för att min nacke och övriga kropp nu också håller sig i bra skick. Jag vet att ju att den kan vara "lydig" och snäll. Med en bra lön kan jag ju också gå på behandlingar så den håller sig bra och kanske anlita städhjälp osv 
 
Eftersom jag tidigare hade mejlkontakt med läsaren Annika (senast januari 2014) skickade jag ett kort mejl och undrade hur hon hade det.
 
Hej!
Jag följer din blogg men har varit dålig på att komentera. Nu såg jag du varit utomlands utan internet. Om det varit semester hoppas jag det varit riktigt skönt. 
 
Jag har varit hos Sturesson och blev opererad den 8 april i den högra bäckenleden. Snart 3 veckor sedan..hehe inte klokt vad tiden flyger.
 
Allt har gått bra och jag har förundrats över hur rörlig jag ändå har kunnat varit. Rörlig i den bemärkelsen att komma i och ur sängen, ta på sig strumpor osv. Jag hade nog målat upp en bild att jag skulle vara helt utslagen efter operationen men det har fungerat över all förväntan. Efter jag läst på olika bloggar hur era upplevelse efter operationen var låg jag på uppvak och bara väntade att den hemska värken skulle komma.
Men den kom inte..jag hade inte alls ont.( Haha de har nog preparerat mig med mycket smärtstillande för så här iefterhand kan jag se att jag nog var ganska hög på morfin.)
Efterhand har jag givetvis fått ont och igår var första dagen som jag kunde släppa morfinet. Hoppas att det fortsätter så nu. 
 
Känslan i kroppen är att något positivt har hänt. Svårt att utvärdera när jag gått på morfin men det känns positivt annorlunda när jag sitter och ligger. Även gången är annorlunda,  jag känner när jag tar steget med den opererade sidan att det blir ett naturligt steg jag kan öva upp. Tidigare har det varit 2 käppben som styltat fram (svårt att beskriva men ni som har problemet vet hur det är, hur jag än övat på min gång kunde jag inte
gå med naturligt frånskjut).

Nu är det ju ett tag sedan du blev opererad och du får gärna berätta hur du känner det idag. Förstår du har mycket annat som upptar din tid, ork och uppmärksamhet.

Hoppade in på din sida nu och såg du berättat om din semester. Oh vad jag lider med dig. Även om du som du skriver har varit nära familjen och 
haft det trevligt så finns det en rejäl baksida till det. Svårt det där hur mycket man ska berätta eller bita ihop.
 
En utmanande tanke bara (hoppas du inte tar illa upp,det är välmenat). 
Kunde du innan bäckenoperationerna åka på en sådan här resa? Om svaret är nej så är det ju ändå en otrolig framgång att bara kunna ta dig dit och genomföra denna resa. Vilken bragd skulle jag säga! Att du lyckas med din styrka ta dig igenom denna veckan även om jag förstår att detsätter sina efterspår. Hoppas du kan återhämta dig och ändå njuta av dina framgångar. Det är tufft att inte kunna göra vad man vill och när man börjar bli bättre
vill man bara rusa fram ,vill att allt ska hända fort och nu. Tålamod är mitt recept hehe vilket inte alls är så lätt. Men det jag har läst om dig tror jag du kommer att
lyckas ta dig dit du vill, men kanske inte alltid på det sätt som du har tänkt. 

Vill berätta att även jag startat en liten blogg. Bara en i all enkelhet som ska få ventilera mina funderingar och berättelser om vägen framåt.
http://si-ledsteloperation.bloggplatsen.se/

Kram Annika

 

Pansen
Tack så mycket för ditt svar och så kul att få läsa hur det gått och går för dig! Jag kunde oxå tidigt ändå på något sätt känna att något blivit annorlunda i kroppen även om jag hade ont och inte sprang fram;-) 

 
Haha, jag har nog egentligen inte kunnat åka på sådana här resor, men gjort det ändå, så Gran anaria är verkligen smärta för mig. Jag gick på alla dessa gator som jag gjort nästan varje år senaste 8 åren och det jag mindes var smärta, hur jag haltat, vart jag suttit vart det fanns bänkar osv. Men jag kan säga att denna resa inte alls har varit lika smärtsam för mitt bäcken och jag har kunnat gå otroligt mycket längre än jag gjort på många år:-)
Kram kram Pansen
 
PS Jag var också förvånad över hur rörlig jag var efter operationerna! Till exempel efter "testskruven" glömde jag liksom bort att jag fått en lång skruv inopererad och då fick jag även gå mer utan kryckor.
 
Oj tack för ditt snabba trevliga svar.  Ja det där med att förtränga, glömma och stoppa undan är man bra på hehe. Skönt att höra trots dina smärtor att det ändå är en förbättring med förrut. Det ger mig och andra framtidstro:)
Du får gärna publicera mitt mejl..ta med vad du själv tycker du vill lägga ut:)

Tack ännu en gång för din blogg. (Jag försöker sprida bäckeninfo till de få människor jag träffar, senast när jag tog stygnen blev sköterskan mycket intresserad och 
hon skulle precis börja jobba med Mammor och barn, sedan är min man sjukgymnast och hans kollegor är väl insatta med detta nu:) )

Ha det bra

Kram Annika

Av Pansen - 25 januari 2013 08:53

I går var jag helt väck, orkade inget och bara somnade om hela tiden. Det är mer stelt och smärta i vänster höft/ben nu än för en vecka sedan och jag har t.ex svårt att klä mig. Jag vet inte hur länge svullnaden kan tänkas vara kvar?

 

Men den har ju minskat otroligt mycket, men det är en hård knöl som en grapefrukt kvar och den gör att hela benet känns stelt och är svårt att böja. I går kom svärfar-läkaren förbi, han hjälper oss mycket nu att skjutsa och hämta barnen eftersom jag itne kan köra bil än, han frågade hur det var med "fotbollen". jag sa att den är mindre men att det gör jätteont ändå.

 

- Ja, det förstår jag verkligen. Men hur är det med ditt blodvärde då? Det kan ju ha minskat en del när du hade så stor blödning. 

Toppen, tack tänkte jag, så säger vi att det är mitt järnvärde som sjunkit och det är därför jag bara vill gråta, sova och att huvudet tokspränger varje dag. Jag sa det till min man i måndags att jag ville äta lite järn eftersom jag är så känslig för svängningar och värden som förändras. Så idag ska jag be min man köpa järn eller så väntar jag till i morgon då jag ändå måste till sjukhuset för en bokad magnetröntgen (MR) av hjärnan. Hur sjutton ska jag kunna ligga still på rygg en timme under MR...Ja, ja det är bar att pina sig. Nu fortsätter min opererationsberättelse.

 

Torsdag 17/1 kl 14.30 Vaknar jag av att flera personer håller på att rättar till sladdar och pratar med mig…

- Anna, nu är du i din säng igen på uppvaket efter operationen.

Det är så bra att de säger det på en gång för man är ofta ganska förvirrad första tiondels sekunden. Jag försöker sätta mig upp eller vrida mig, men jag sitter liksom ”fast” av både smärta och apparater. Jag motstår min starka reflex som jag alltid får: att slita bort pulsmätare, blodtrycksmanschett och syrgasgrimma. Känner en kraftig våg av illamående skölja över mig, tror någon frågar om jag mår illa och jag svarar ja. Tror jag får en spruta i droppnålen mot illamående.

 

Somnar om…känns som de genast väcker mig igen…14.40…kan du titta på mig? säger en sköterska…Det är en ansträngning, man är liksom sååå trött men jag kisar i alla fall emot henne. Hör sköterskan säga till någon…”Nä, hon har precis vaknat, ingen idé ännu på en timme”. Kanske hon pratar med folk från avdelningen dit jag ska sedan eller med Sturesson?

 

14.45 får jag något mot smärtan, tror det bara är typ starkt Alvdeon . Somnar om…Får två varmvattenfyllda gummihandskar, det är jätteskönt för jag fryser lite, lägger de ena mot halsen som svider och bränner efter intuberingstuben jag haft i halsen under operationen.  Längtar efter en Bafucin som jag har i mitt klädskåp. Jag drar av mig syrgasgrimman för det svider med den kalla luften som blåser in. Det smakar och luktar precis som innan jag sövdes (starkt lösningsmedel), vet inte om det är syrgas eller den där starka smärtlindrande medicinen som gör det så.

 

15.10 Jag lyckas vända mig lite till höger sida, shit, vad det känns svullet och stelt på nyopererade vänstra sidan och större skulle det bli…Är du kissnödig?...Nä, säger jag och kommer samtidigt ihåg hur trassligt det blev förra gången med tappning och KAD och urinvägsinfektion…Snälla urinblåsa fungera, ber jag tyst. Jag har tagit av mig syrgasen, är det okej? Undersköterskan gillar det inte, men jag kan bara inte ha den på mig…Jag får ett gott glas Proviva blåbär. Jag håller redan på att få första  av två påsar med antibiotikadropp som är obligatoriskt.

 

15.15 - Är du verkligen inte ett dugg kissnödig, nu är det två sköterskor vid min säng, det börjar ha gått ganska tid nu sedan du kissade senast…11.15 det är 4 timmar sedan…Jag har ont och sköterskan går nu och hämtar en morfinspruta, hon tömmer halva och avvaktar. Suck, ingen effekt, sköterskan ger mig resten. Det är som kramp hela baksdian av vänster ben och jag försöker massera, samma känsla som det blivit varje gång.  Jag får ett glas Proviva till och de scannar blåsan med ultaraljud…520 ml deras ”gräns” är 300 ml…De drar ut mig i sängen alldeles utanför toaletten och säger att under tiden ska ringa avdelningen så jag får komma tillbaka. Det vill jag alltid, där har jag mina mediciner som fungerar läppbalsam och hudlotion (jag är så torr att de kittlar i huden).

- Oj, vad är det som gäller nu då, har inte din läkare varit här undrar den ena sköterskan.
- Nä, säger jag som inte vet att Sturesson redan varit till mig på uppvaket men jag sov djupt då så han fick gå. Men jag vet att jag får belasta 30 kg på den nyopererade sidan. Jag har ju redan opererat den andra för 7 veckor sedan.

- Åh, så bra att du visste det.


Jag måste godta sköterskornas vänliga armar att stödja mig på och även att den ena håller i min droppåse, jag ville gärna hålla den själv, i munnen, haha. De drar på vattenkranen och jag försöker blunda och andas, tänka på sommaren jag vill inte att det ska bli något hjärnspöke av detta…Plötsligt känner jag mig kissnödig, Yes, men va? Tre droppar var det allt? Dumma blåsa…Sköterskorna hjälper mig tillbaka och säger att de kanske måste tappa mig på urin, det är inte bra om blåsan blir uttänjd. Nä, snälla säger jag, jag har nog större blåsa än genomsnittet för jag kan hålla mig länge och jag berättar om förra gången, att det blev likadant och att jag fick åka hem med kateter. De känner medlidande för mig och säger att jag får en halvtimme till på mig och erbjuder fika så jag kanske slappnar av.

 

Skit, jag får inte åka tillbaka till avdelningen. Jag känner hur min migrän gör sig påmind igen och vet att jag snarast måste ta en migräntablett. Jag får härligt svartvinbärste och mackor och jag unnar mig en sockerbit vilket jag tycker jag är värd. Trettio minuter har min blåsa på sig att börja samarbeta och sluta trotsa och tjura. Jag får mer påfyllning av morfin och nu äntligen tas den värsta smärttoppen bort.

 

Jag vill ju så gärna kunna klara mig själv och inte att det ska behövas två personal för att jag ska gå på toaletten igen. Frågar om jag får använda mina kryckor trots den sterila miljön. Just när jag ska bita tag i droppåsen tar sköterskan den och skrattar, du behöver inte tänka så där vi hade gärna kört dig ut i sängen igen också. Äntligen börja min blåsa samarbeta, inte fullt ut, men fullt tillräckligt. Jag scannas igen och nu är det 220 ml kvar och de säger att de kan ”släppa mig”. Jag blir så glad för migränen ökar och ökar, jag tål verkligen inte att vara utan vätska 4 timmar som det blev på förmiddagen. Bannar mig själv att jag inte sade till hur känslig jag är för de två tidigare gångerna läste de i min journal och jag fick vätskedropp tidigare. Men samtidigt är jag dum igen för i skåpet ligger min migränmedicin och eftersom jag inte klarar själv att ta fram den, ja, då blir det inget för jag vill inte be om hjälp!

16.30 Sköterskorna som varit med mig hela tiden på uppvaket kör mig upp till avdelningen, tar i mina händer och önskar mig lycka till. De känns så ärligt omtänksamma.

Jag ser en brun lite påse på mitt sängbord, vad konstigt, vad gulligt har min man lämnat den?
- Tepåsen är från en tjej som varit här flera gånger i dag och frågat efter dig, hon har precis gått.
- Men åh, det är ifrån en läsare på min blogg, jag skriver om de här steloperationerna och hon har också träffat Sturesson nu. Känner en varm skön känsla i hjärtat, tepåsen betyder jättemycket. Jag tar min migränmedicin och en rejäl dos av mitt flytande morfin och ringer sedan min pappa och mamma denna gång är jag pigg och inte helt omtöcknad som sist då jag bara skickade ett sms till dem. Sedan ringer jag min man som sitter på ett närliggande hotell och ber honom komma och hälsa på. Sedan SMSar jag bloggläsaren och tackar för teet och vi skriver om hennes möte med Sturesson och att det snart är dags för henne att opereras.

Sturesson kommer vid 18-tiden och säger att jag blödde mycket och att han inte kan svara hur operationen gått först han ser röntgenbilderna i morgon. Men jag minns att jag svarade honom om att ”jag mår toppen och att bara känns väldigt svullet på vänstra höften”. Hmm, i dag en vecka efter svarar jag inte att jag mår toppen, det är så lustigt alldeles efter en operation är jag som typ lycklig att jag vaknat och lite smärta räknar man ju med, jag är iaf väldigt uppåt efteråt. Jag har dock som kramp i hela vänster baksida av rumpa, lår och vad och tänker be min man om massage så kramperna lättar.

-          Ja, det är så gulligt att din man följer med varje gång, säger Sturesson och jag håller med, han är verkligen ett stort stöd.

 

Jag ligger och funderar om jag ska orka byta om från landstingskläderna till mina egna, så jag ser lite bättre innan min man kommer. Men så tänker jag sjutton också, jag har precis opererats, skit i samma om jag ser hemsk ut just nu. Men jag haltar ändå in på toaletten och smörjer in mitt torra ansikte, släpper ut min fläta så håret blir lockigt och sminkar mig lite. Jag reagerar på att min rumpa liksom sticker ut som om jag hade en liten vänster sida. Jag får bilden av de tecknade Tom & Jerry och deras matte, man såg bara underdelen på henne jämt, stor, tjock med en massa valkar och klänning där valkarna dansade fram och hon i sjaskiga tofflor.

Min man kommer och vi gapar tillsammans över svullnaden, det är som en halv fotboll och den bara växer och växer. När jag lägger mig på ryggen ligger jag snett för svullnaden är så stor och hård att jag tippar, haha. Skönt att få en massa vatten maken fyller på tillbringaren flera gånger och jag är så otroligt törstig. Krampen baksidan av benet har släppt så jag behöver inte tigga om någon massage.

 

Kl.19.00 går min man och en sköterska kopplar på den andra och sista antibiotikapåsen, Cloxacillin, tror jag det hette. Så, skönt då kommer jag slippa droppslangar på natten för det är så lätt att trassla in sig i dem. När jag ska gå på toaletten slänger av mig täcket och ska eller om jag hinner vrida benen en aning känner jag hur vänster knäskål glider ut läge en sekund och sedan tillbaka till rätt position. Typiskt, j-vla knä, det är bara några veckor sedan det hände med höger knäskål.  Jag stäcker mig efter knäskydden som jag lagt på sängbordet och bannar mig själv att jag inte satte på mig dem på en gång så tar jag droppåsen i munnen för det går inte att skjuta en droppställning när man har kryckor och beger mig till toaletten. Nu känner jag verkligen hur hård och stor svullnaden är och jag känner smärtan på höger sida och tänker att denna gång kommer det verkligen bli tufft, att belasta en högra sidan som jag haft kontstans smärta i flera år och som opererades för typ 7 veckor sedan och inte är vare sig läkt eller rehabiliterad, nu ska den sidan ta all belastning. Precis som förra gången svider det rejält i armen efter en stund med antibiotikadroppet och jag minns att det varit likadant de tidigare gångerna.

 

Vid 22-tiden har jag druckit 3 liter vatten och börjar äntligen känna mig nöjd, haha. Men det börjar göra mer ont igen och även migränen gör sig påmind och jag kan inte ta mer av den bästa migränmedicinen Zomig då maxdosen på två tabletter per dygn redan är avverkad. Jag får ta Treo Comp som b.la innehåller koffein, blä, nu kommer det bli svårt att sova. Jag fyller även på med morfin och efter en timme av ”shit, nu gör det jätteont och ska jag måsta larma på knappen, det har jag aldrig” så lättar smärtorna och jag känner hur jag riktigt kan andas ut och pusta, så skönt. Jag är ensam på rummet så jag slår på TVn och men stänger ändå av allt ljud och letar efter program med textning. Det känns skönt och bra och jag längtar hem till min mjuka säng.

 

Kram kram 

Av Pansen - 22 januari 2013 01:45

Vi släckte lampan i sovrummet för två timmar sedan och jag legat och läst min mysbok länge, ända till midnatt. Efter en stund mindes jag att hade en god stor chokladpralin i ett mycket prassligt papper. Sakta, sakta drog jag isär pappret, lade i från mig pralinen, väntade, nä, maken rörde sig inte.

 

Då likt en orm som hugger sitt byte skakade jag snabbt ur chokladen. Väntade, mannen orörlig. Så låg jag där och bet små bitar och läste min bok. Det kändes busigt liksom att smyga i sig choklad som ingen annan i familjen vet om, att man suger på choklad vid midnatt efter att man borstat tänderna. Men det var så gott och mysigt att bita en bit, låta den smälta i munnen och läsa mysboken (för förmedla boktiteln i morgon). Dock kände jag inte den välbekanta tröttheten komma utan istället så inspireras jag av bokstäverna, meningarna och berättelsen. Så då bestämde jag mig för nästa busiga idé, att stiga upp och skriva på bloggen, haha ja, jag är en lättroad person nu för tiden, ge mig en chokladbit vid midnatt bara, haha. 


Då uppstår nästa dilemma; att smyga ut ur sovrummet utan att väcka den sovande mannen och det med kryckor! Det första blev att vända mig från mage till rygg och sitta upp utan att pust, ouff, puh, som jag tyvärr låter ofrivilligt när mitt jätteblåmärke med grapfruktssvullnad trycks till. (Ja, svullnad ifrån fotbollsstort till grapefrukt= stort framsteg) Moment 1, lyckades. Moment 2: få med mig skrivboken ut ur rummet, där det står stödord som behövs om torsdagens opereation. Skrivboken är tjock och försöker jag klämma fast den i kryckans handtag kommer jag antagligen tappa den med ett brak i golvet, varpå mannen vaknar och de två sovande katterna...Hmmm, erkänner att det knappast är någon sexig syn precis när hela jag är som ett blåmärke, men trots det har jag inga kläder på mig och alltså inga fickor att stoppa skrivboken i...Aha, tar försiktigt, försiktigt kryckan och stäcker mig efter trosorna och pyjamsbyxorna och halar in dem till sängen och kränger på mig dem utan att utstöta minsta aj, oj. Stoppar skrivboken bak i trosorna och nu börjar gången som på kryckor som måste var ljudlös! Yes, yes jag lyckades drar igen dörren, katterna tittar förvånat på mig och ser förvirrade ut, ska de ligga kvar eller följa med och se vad för tok matte hittat på? Ja, nu är jag i alla fall här framför datorn och har precis lärt mig smyga med kryckor  


Det andra jag upptäcker plötsligt är att jag känner igen mina tankar tack för det. Nu kanske chocken som kroppen kände efter operationen har lagt sig. Dessutom kom jag precis på att jag "hann" inte med att ha min vanliga PMS så jag hade säkert förskjutet den också osså kom allt inramlandes över mig på lördagen, så tokigt och skönt att nu kanske jag står på första steget av trappan, trappan med steg som ska leda mig på vägen tillbaka till ett "normalt" liv igen, jippi!


Ja, nu när jag äntligen har skrivboken så kan jag ju börja berätta om torsdagens operation den 17 januari då min vänstra bäckenled fixerades. Jag skrevs in 9.45 och fick träffa en sköterska i korridoren som frågade om vikt och längd och sedan fick jag det blå-vita armbandet runt höger handled med mitt namn och personnummer. Jag fick en mapp med min journal och instruktioner att ta hissen upp till dagkirurgen. Anmälde mig där och sköterskan sa att jag skulle förbereda mig på att få vänta ett bra tag. Tänkte precis skriva att jag inte var nervös men jo, det var jag nog lite ändå för jag var i alla fall kissnödig hela tiden, haha. Det var skönt att min man var med även denna gång då kan jag liksom småprata med honom när jag känner mig nervös så skingras tankarna. Vi passade på att drömma om sommaren, om vårt nyinköpta sommarställe och om hur jag kanske kan ha mycket mindra smärta då.


kl.11.05 Nr 6, säger en sköterska och det är jag, puss, puss på mannen och hej då. Jag visas in i ett bås med säng och låsbart skåp. Sköterskan ger mig en vit lång skjorta, vita långa hemska tubsaker som de kallar stumpor, samt ett par "trosor", alltså herrkalsonger är mer rätt namn. Hon lämnar även över ett blått hårnät och säger att det kan jag vänta att dra på mig till jag är utanför operationssalen. Jag får även ett par blå skoöverdrag som jag ska ta på mig om jag ska gå på toaletten. Är tackam för deras noggranhet med steril miljö. Jag byter om snabbt som ögat och trycker in min stora ryggsäck, kläder och handväska i skåpet och hänger nyckeln på droppstället som sitter fast över sängen. Går en sista gång på toaletten 11.15 och ber snällt min blåsa att vara snäll i dag, att den måste vakna efter operationen att jag inte vill bli tappad eller få kateter denna gång. Smyger tillbaka till sängen och en till trevlig sköterska kommer och frågar när jag åt sist? 19.00 i går kväll, lite godis och sedan helt fastande enligt ordination från midnatt. Jag drack 08 i morse, ett glas apelsinjuice och ett glas äppeljuice svarar jag. Hon blir liksom tyst och mumlar...och jag tänker men de sa ju två glas söt saft vid 08? Hon lämnar rummet och jag hör henne börja samtala med en läkare, kanske "min" läkare Sturesson...

- Vi har gjort mätningar, dricker patienten 1 liter vatten så är magsäcken tömd på det vattnet på en timme därför säger vi så. Ja, ja det var ju inte mjölk ialla fall det tar 6 timmar för magsäcken att tömma det!

Åh, shit tänker jag, shit, shit jag tog ju te också och mjölk av bara vanan, shit, det fick jag ju inte, 6 timmar i magsäcken, gulp...Jag säger inget...men tänk vad man får lära sig när man ligger och lyssnar tänker jag även samtidigt som sköterskan kommer tillbaka. Aha, det var MIG de syftade på;-)

- Det var väl inte fruktkött i apelsinjuicen!?, frågar hon.

-Nä, svarar jag och jag vet ännu idag hur det var med det där fruktköttet och den där skvätten mjölk jag drack nämnde jag inte ens. Hur kunde jag vara så klantig bara för att jag genomgått några operationer är jag ju inte värlsdvan precis dessutom otroligt pinsamt och jag hade kunnat blivit mycket illamående i onödan!


Jag får inget besök av narkosläkaren denna gång och heller inga roliga piller som pre-medicinering, bara en vanlig Postafen mot illamående. Jag hör Sturesson ute i korrisoren förklara för en SSK att jag är så "ordentligt" medicinerad redan. Sedan kommer han in till mig, glad och trevlig som alltid. Han frågar om min smärta just nu och jag säger att den är okej och han påpekar även för mig att jag är så smärtlindrad av allt morfin jag står på. Jag berättar att jag faktiskt sedan förra operationen halverat alla morfindoserna och det tycker han är fantastiskt bra. Han ritar ett kryss på min vänstra höft.


Jag försöker läsa lite i en tidning, men jag känner hur det börja molvärka i tinningen och flimra för ögonen, shit migränattack på ingående! Jag visste det, jag tål inte att vara utan vätska för länge och nu har jag varit helt utan vätska i 4 timmar, det tål inte min kropp! Vid första operationerna hade sköterkerna antecknat det så jag fick dropp tidigare än denna gång. Det har hänt förut och vid en operation höll jag på spy ner hela sterila salen för migränattacken som kom av vätskebristen var så otroligt kraftig. Det fick skynda att försöka söva mig och det har jag också lärt mig, jag är "svårsövd" dvs det tar ovanligt lång tid och mycket sömnmedel innan jag somnar. Jag fumlar fram ett migräntablett som smälter på någon sekund på tungan, snälla, snälla vänd tillbaka j-vla migrän.


Så rullas jag äntligen in i slussen bredvid operationssalen och två trevliga sköterskor småpratar med mig. Den ena har jag träffat tidigare och hon känner igen mig. Jag får droppnål på vänster hand och tre klisterlappar med trycknappar som fästs på framsidan, detta för att kunna övervaka hjärta med EKG. Hon frågar om jag är frusen av mig och mitt råd till er, svara alltid JA. Då får ni extra täcken och det är super, det är bara att ta av sig om det blir för varmt, men det är mycket svårt att be om extra täcken när man fryser, man vill ju inte besvära med en sådan sak. Jag har provat bägge delarna och råder er därför att säga att ni är frusen på den frågan;-) Hon frågar om jag kan böja bak huvudet och jag säger att jag kan böja på det men att jag har en nackskada och säger kort hur jag flög över en häst, hinder och landande på huvudet. Här var jag inte lika tydlig som förra gången och jag fick precis som första gången jätteont i nacken och migrän som följd. När min nackskada provoceras blir det som att uppleva dagarna efter olyckan igen:-( Hon berättar även denna gång om hur konstigt det är när man sövs, att man somnar på studs och vaknar sedan i samma säng igen. Den manliga narkosläkaren som också känner igen mig kommer och hälsar och sedan blir det dags att gå in till operationsbordet.


Den snälla, trevligaste sköterskan sätter sig bakom mitt huvud och pratar hela tiden om vad hon gör, sätter på pulsmätare på vänster hand, blodtrycksmanchett på höger arm och säger att den trycker extra hårt första gången och att den gör det automatiskt. Hon fäster sladdarna till EKG-elektroderna. Den andra sköterskan kopplar på ett dropp. Den vänliga sköterskan förklarar att i masken är det bara syrgas, vill jag hålla masken eller ska hon? Mitt råd till er som läser HÅLL I MASKEN SJÄLV förra sköterksan tryckte den hårt runt min näsa och mun och jag fick småpanikkänslor för jag kunde inte andas. Så jag håller i syrgasmasken själv och jag behöver inte alls hålla den tryckt mot mun och näsa.

 

- Det luktar lite konstigt, du vet vi har inte vädrat den sedan du var här sist. Jag garvar, vad bra hon är som pratar så tydligt och lugnt och skämtar. Mmm, masken luktar konstigt.

-Nu får du först ett medel rakt in i blodet som är emot illamående, sedan börjar vi spruta in ett starkt smärtstillande medel, det kan smaka lite illa i munnen, det kan ge hjärtklappning och du kommer bli snurrig, lite som att åka berg- och dalbana. Gillar du det? Säg till när du känner att det börjar snurra. Ge 2 nä 4 förresten säger hon till den andra sköterskan.

De börjar spruta in, precis som alla tidigare gånger snurrar det inget för mig och jag funderar på vad jag egentligen tycker om berg- och dalbaner, de kan vara mysigt, men å andra sidan brukar jag ju så lätt bli illamående.

- Känner du inget nu heller?

- Nä, säger jag.

- Medelet tog nog en väg ned till fötterna först, sa hon skämtsamt.

Det är lite konstigt det där, när man ser och hör hur sköterskerna väntar på att jag borde reagera och hur jag själv ligger och känner efter men inte känner något. Narkosläkaren lyfter på huvudet ifrån datorskämren och tittar på mig och jag gör så gott jag kan och väntar jag också...

- Du tycker kanske inte om berg- och dalbanor du säger hon skämtsamt när de tömt hela sprutan. Hon nickar till den andra sköterskan att fortsätta med sömnmedel till  mig. Det kanske är som med djur de envisa somnar inte på en gång, de stretar emot, tja, det kan ju verkligen stämma på mig, haha.

- Nu känner jag lite, säger jag samtidigt som det smakar starkt lösningsmedel i munnen och hjärtat dunkar till lite kraftigare några slag och sedan ser jag de välbekanta knapparna på lampan bli en aning suddiga, som ett migränanfall ungefär.

-Då håller jag i masken istället, du kan lägga in handen under täcket på magen istället. Nu blir det så där konstigt du somnar och vaknar i din säng igen sedan. Sov gott, säger den vänliga sköterskan.

- Mmm, säger jag, men är ändå förundrad över hur länge jag tittar med ögonen och för fjärde gången ser jag operationsspersonalens reaktioner, jag är en seg tjej minsann, haha.


Vet ni vänner, nu har jag faktiskt blivit lite trött om inte annat så erkänner jag att det gör väldans ont att ha suttit så länge här på stolen. Jag fortsätter min spännande operationsberättelse imorgon, haha;-)


Kram kram

Pansen

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards