Resan till Gran Canaria blev inte som förväntat. Dels var det fel på flygplanet så vi fick resa ut en dag senare varpå vi tappade en hel dag på Gran Canaria. Första dagen tog jag reda på vart gymmet fanns för jag ville minsann trots träningsförbud i alla fall träna överkroppen med hantlarna...Men jag hann inte...För efter en dag insjuknade jag och min man med feber, bihåleinflammation och ont i lungorna med djup hosta...det sa bara pang. Det var flera av de vuxna som blev sjuka samtidigt, men som tur var klarade sig barnen  De hade en bra semester och åkte allt som fanns att åka på vattenlandet, jag åkte två vatten-rutschkanor där man satt i stora luftfyllda ringar det var så kul jag älskar fart och fläkt men var rädd att jag skulle slå i ryggen eller rumpan så jag behärskade mig till att bara två. Men jag bestämde att nästa år ska jag åka alla kanor även de som ger dödsångest, haha. Men istället för att kunna njuta av sol och mycket folk längtade jag hem, ville ligga i min säng och vara ifred...Vi var 17 st i vårt sällskap och då är man inte så mycket själv, jag orkar liksom inte pratat och umgås hela tiden kände jag.

Hotellsängen var hård jag fick otroligt ont och sov ca 30 minuter i stöten. Sedan var det upp trycka i sig piller och bita ihop så semestern skulle bli bra i alla fall. När man lade sig ned på solstolarna kände man åter i gen den skarpa smärtan i rygg och bäcken av hårt underlag, ibland visst jag inte vad jag skulle göra. Sedan blev det så klart mycket att gå på hårda stenplattor vilket också ger ökad smärta. Skönt i alla fall att jag slapp var ensam med krämpor denna gång, nu var det min man som oftast föreslog vila på eftermiddagarna  Vi kände bägge som att vi givck i sirap och så känns det för mig fortfarande. Men en semester att hämta kraft ur, det blev det tyvärr inte, men åh, så skönt det var att få komma hem och sova i min mjuka säng med tre madrasser. Nu har jag sovit i några dagar men jag är ändå helt utpumpad trots att bihålerna och lungorna inte smärtar längre. Jag har ingen kraft och tycker det känns tungt igen, kommer jag någonsin bli normal igen?Tur att jag har katterna som tröstar mig jag lyssnar mycket på radio för ögonen gör så ont om jag ser på TV och anstränger jag mig får jag huvudvärk och migrän. Jag ser mestadels suddigt och jag har tyvärr varit med om detta förut...Det betyder att kroppen och psyket är urladdat och det gäller att lyssna på signalerna så kommer det sakta, sakta bli bättre. Nu orkar jag inte bry mig om Försäkringsakassan, arbetsträning eller när smärtkursen ska starta, jag gör som jag blir tillsagd bara. Men i bland kommer tankarna i kapp och hjärnan fungerar och då kommer stora krokodiltårar som aldrig vill sluta...Ja, tänka sig, hur många gånger ska jag egentligen gå igenom dessa dalar..svaret är helt klart många i alla fall! 

Jo, det enda TV-program jag kämpar för att se är "Mot alla odds" där känner jag igen mig, det ger mig styrka eller det kommer ge mig styrka om bara någon dag när jag är lite starkare  Så har ni inte sett SVTs "Mot all odds" in på svtplay och kolla! Och ni som följt mig vet om bara några dagar är jag tillbaka på min vandring upp från dalen igen full av energi och kämparglöd!

Kram och kärlek

Pansen