Ja, jippi då var det fredag! Eftersom jag lärt mig att inte smärtan tar ledigt så får man göra det bästa för att ha en bra helg ändå;-) När det är fredagmorgon och familjen lämat huset vill jag så mycket. I dag ska jag vara intim så det gäller att stänga ned sidan sedan så inte tonåringen går in och läser det är sådan information man inte vill at han ska tillskansa sig;-)

Jag vill städa barnens rum, bädda sängar och plocka undan kläder hos tonåringen och leksaker hon 7-åringen. Jag vill städa och dammtorka och plocka undan och göra fint i kök och vardagsrum, helst skulle jag även vilja bädda rent i våran säng. Sedan vill jag handla mat, handla vin på Systembolaget, bada, raka mig, sminka mig och ta på mig kjol (hade alltid kjol på fredagarna på jobbet). Köra tvättmaskinen så det inte finns någon tvätt i tunnan och köra och plocka ur diskmaskinen. Sedan laga en god middag och gärna avslutningsvis på hela kvällen ha sex med min man  . Men, gör jag allt detta blir jag helt slut och måste bums i säng, ofta halvt gråtfärdig för då har jag tagit ut mig och smärtorna i bäcken och rygg blir övermäktiga. Min man säger att jag sak det lugnt men jag vill så gärna att det ska vara fint när han kommer hem, han har slitit så mycket senaste månaderna sedan mina steloperationer av bäckenlederna.Så det gäller att PRIORITERA har ni hört det förr?;-)

Hmm, så här blir nog min lista:

Prio 1, Planera middag och handla mat...känna efter pallar jag även Systembolaget och ytterligare 15+15 min i bilen? Skulle gänra vilja köpa en röd ros till maken oxå...

Prio 2 Göra mig fin och laga god middag och samtidigt plocka ur diskmaskinen.

Prio 3 Plocka undan i kök/vardagsrum så det iaf ser städat ut

Prio 4  Barnens rum.

Prio 5 Tvättmaskinen
Prio 6 Bädda rent i våra sängar...

Prio 7 Försöka ha sex, egentligen är det viktigt för mig, men eftersom det kommer sist på kvällen så hamnar det så här långt ned. Men jag ska verkligen försöka testa nu, förutsatt att min förkylda make känner lika;-)

Efter de andra operationerna hade vi sex efter ca två veckor och nu har det gått tre veckor sedan sista steloperationen. Men som ni vet blev den här sista OP min tuffaste och mina stora blåmärken är fortfarande lite gul/gröna, inte sååå sexigt. Att ha sex första gången efter operationen är lite som att ha sex första gången efter en förlossning, bägge är lite trevande och rädd att det ska göra ont och man får anpassa sig lite. Nu är det nog 4 veckor sedan vi hade sex, en evighet;-) Jag får mer smärta efter sex i fogarna, ledband och hugg inuti typ underlivet (de inre ledbanden). Det kan vara så att jag vaknar på morgonen efter och känner att hela bäckenet och ländryggen gör mer ont och när jag tänker efter kommer jag ihåg att "just det vi hade mysigt i går kväll"...Men det är värt, det är en av de saker jag verkligen försökt att inte avstå i från även om det ger mer smärta trots att sanningen är den att jag ändå avstått många gånger.

Så kära vänner, ni kan ju välja att kommentera anonymt men berätta gärna hur det är för er, får ni också ont efter sex och har ni samma idér om att vilja göra så mycket när det är fredag?

Jo, jag har lagt upp en nytt klipp med en film som visar operationsmetoden som kommer göras i studie på St Görans i Stockholm, tack du snälla läsare för länken:-) (vet inte om du vill vara anonym?)
Filmerna ligger här på bloggen under kategori "Behandlingar" , scrolla ned på sidan. Genväg: http://steloperation.bloggplatsen.se/kategori/212045-behandlingar/ 

Önskar er en trevlig helg!

Kram och kärlek

Pansen  Haha, i dag har jag faktiskt flätor med rosa snoddar som smilegumman;-) 

Hej hej därute. Så otroligt glad jag är för era inlägg när jag vet att någon läser ger det mig kraft att skriva mer. Jag tro jag ska fortsätta publicera lite med dagboksanteckningar från tidigare för det känns som att just nu går jag inte igenom den tyngsta perioden av mitt liv. Vad tycker ni?

Visst, alla kunniga påpekar att rehabiliteringen efter steloperationera är mycket tuff och att man ska vara beredd på framsteg och bakslag och ha en enorm uthållighet. Men som sagt det har varit så mkt tyngre de andra dagarna i mitt liv än vad det är nu. Jag känner ingen stor förändring nu efter operationerna: det hugger som knivar i ländryggen, konstant smärta i höftkulan, hugg och värk i ljumskarna, men det är faktiskt mindre smärta i skenbenen. Sturesson sa att det var helt i sin ordning eftersom läkningstiden är 6 månader så kan man inte förvänta sig att man blir bra som genom ett trollslag. Min högra sida är värst och den opererades 29 nov, den gör mest ont nu. Det känns helt fel att belasta den, den säger verkligen ifrån, men det är den jag ska belasta ytterligare 3 veckor.

I förrgår fick jag väldigt ont på vänster "framben" haha, till vänster om själva skenbenet. Jag kunde inte sträcka ut benet och fick linda det hårt. Ett tag funderade jag på om jag fått en blodpropp, så ont gjorde det. Men jag kanske bara hade klivit snett med kryckorna utomhus för vi har fått hur mkt snö som helst och det har inte varit skottat hela tiden, så jag har fått "plumsa" i snön, och halkat med kryckorna som sjunkit ner i snön på olika sidor osv, maken har dessutom varit bortrest så det har även påverkat snöskottningen.

Det är en sak som är så konstigt med mitt bäcken och dess låsningar som jag brukar ha, förresten nu låser det sig inte längre, det bara hugger och drar och känns som att det ska låsa sig men det händer inget mer, det är en förändring!:-) I alla fall jag har ju sagt att inte kan dansa men t.ex i somras när vi var på bröllop så var det en tjej som inte visste om mina problem som drog upp mig på dansgolvet. Så jag dansade lite, väldigt medvetet med spända magmuskler och små steg osv;-) Men då liksom skakade låsningarna bort, så den saken blev ortoligt bra, sedan fick jag ju ont på andra sätt säkerligen mest i mina muskler (de som inte finns längre). Samma sak har hänt när jag tränat hästhoppning, det ger enorm träningsvärk i ryggen för man står lite upp (fältssits) när man hoppar och mer än vanligt, samma sak där, mina låsningar skakar bort! Jag har kunnat börja lektionen på hästryggen med låsningar som gjort att jag inte kunnat sitta ned i galoppen för då har det huggt som knivar i ländryggen. Men efter lektionen är jag alldeles mjuk och huggen har försvunnit, det är mysko, har ni varit med om något liknande? Jag längtar i alla fall till i sommar eller senvåren beronde på hur långt jag kommit i rehab och hur mkt muskler jag lyckats kunna bygga upp och stärka. Jag har en DVD med Zumbadans som jag så gärna vill kunna göra. Testade lite med dottern när jag fick DVDn och det var hur kul som helst och skitjobbigt, haha. Men jag vet inte om jag får förstås, det är lite svårt att veta vad jag kan göra innan jag är läkt om ett halvår.

- Bowla kan jag väl göra, det känns "light" sa jag till Dr Sturesson sist.

- Nej, boxling är inte "light" du använder hela ryggen, magen, armar, knän det är tungt det kan du inte göra de första 6 månaderna. Badminton och vollyboll som du berättat att du gillar det går ju däremot attt göra som "lightvarianter" stå på gräsmattan utan nät och vollyboll i vattent osv.

- Okej, men jag har en underbar massagefåtölj, han kan jag väl använda?

- Nej, nej det är inte lämpligt dessutom kallar du den för han och det brukar kvinnor göra om dåliga ting, haha.

Jag försökte försvara min älskade massagefåtölj och jag minsann inte alls tycker illa om "han". Jag fick tillåtelse att använda massagefåtöljen, men inte på ländryggen  Vet inte om jag skrivit det tidigare men min son blev ivrig att hjälpa mig att komma på saker jag skulle kunna längta till och han kom på pingis, det var en jättebra idé tycker jag. Jag har spelat lite och vet att det måste gå lugnt till för det gör lätt ont i ländryggen och sträcker jag mig för mkt kan det börja hugga. Men jag ska samla ihop lite frågor och sedan ringa och fråga sjukgymnasten i Ängelholm, men om några veckor, så jag har många frågor för jag kan ju inte hålla på ringa flera gånger;-)

I julas köpte vi även en mini-dammsugare som även går att dela på till en bordsdammsugare, vi skulle ha den till köket. men jag har upptäckt så många användningsområden, den är liten och lätt så jag orkar bära den och jag dammsuger lite överallt med den. Vår trapp till övervåningen t.ex den blir lätt skräpig, nu tar jag bara loss den lilla bordenheten och vips är hela trappen ren igen, eller runt katternas matskålar, de äter bara torrfoder så det blir mkt "smulor" av tre katter likså runt kattlådan, ja, den lilla vägrar gå ut, hon vill bara vara inne som en renrasig förnäm perser;-) Så en liten dammsugare vill jag gärna tipsa om:-)

Jag måste bara berätta om en annan sak som legat och gnagt lite..hur folk kan säga om de inte tänker sig för vilket tyvärr händer då och då. Julen är min högtid jag älskar att pyssla och har en hög kreativitet. Under julen får jag verkligen utlopp för den, jag gör mängder med arrangemang, ljus och blommor i olika teman som silver och vitt eller tema guld och rött och jag, hur många saker som helst. Runt lucia var en bekant på besök som verkligen vet hur jag har det och att jag var nyopererad då. Hon tittar med stora ögon och berömmer mig så mycket för allt fint och min kreativitet, det värmer så gott för det har ju naturligtvis varit kanske "bökigt" att få till allt med kryckor och saker i väskor osv;-)

- Ja, men det är inte så konstigt att du kunnat pysslat så mycket, jag glömmer, du är ju BARA hemma hela dagarna!

Ugh, snacka att känna som en kniv som sticker hål på en ballong. Jag tappade helt hakan och mitt glada prat och beröm om att hon var ju oxå minsann så duktig på att t.ex baka, det bara tystnade. Jag skulle såklart sagt att de mesta hade jag gjort nattetid när mina smärtor var så bedrövliga att jag tvingats kliva upp eftersom jag inte kunde sova...Men jag fann mig inte, jag blev bara ledsen och sårad och sa inte ett ljud. Tråkigt också att orden fortfarande finns kvar det vore ju bättre om något vettigare hade fastnat istället som alla Rysslands floder eller nåt, haha.

I går när jag var så ledsen kom ett underbart SMS från chefen där jag arbetstränade i höstas.

" Hej! Hur har allt gått? Jag hoppas du mår bra jag brukar titta mot havet i bland och tänka på dig som bor vid vattent. Du är varmt välkommen tillbaka om du skulle vilja, men först ska du ta hand om dig och inte ha för bråttom. Vore roligt att träffa dig när du känner att du orkar. Ta hand om dig, hoppas vi ses snart. Kramar"

Så härligt läsning för mig vilket ortoligt underbart SMS, jag trivdes jättebra på den arbetsplatsen och det känns så skönt att ha en sådan sak ordnat det får mig att slappna av och längta dit. Mina sjukdagar är ju slut 25 maj och jag tro det är fullt möjligt att jag kan börja arbetsträna innan dess. Sista arbetade jag två timmar om dagen mån-fre jag fick mkt mer smärta i bäckenet och mer migrän eftersom jag ansträngde mig så för att kunna göra de där timmarna. Jag ökade morfinet ganska mycket för att kunna genomföra det. Den här gången kommer jag inte kunna använda morfin för att kunna arbeta så det kanske få bli två timmar om dagen två dagar i veckan till att börja med. Trots allt jag gått igenom gick jag ändå ut för hårt, jag jämförde med hur jag arbetade förut och tyckte det där 10 timmarna i veckan var ynkligt. Men jag kan inte jämföra så jag måste jämföra med att jag varit mestadels sängliggande i 2 år....Så jag ska börja lungt det är bättre för mitt jsälvförtroende om jag istället kan öka tiden. Min chef då pratade också om det att det var bättre att gå ut försiktigt och att det kan förstöra så mkt om man går ut för hårt. Hon är betendevetare med inriktning mot rehabiliteringsvetenskap, så då kan ni förstå att det är underbart att han en sådan chef. Dessutom saknar de en informatör/webbansvarig så mina tjänster är mycket efterlängtade och de uppsakattar allt jag gör! Åh, vad jag längtar dit  

Kram och kärlek

Pansen 

Tyvärr gick luften ur mig i morse. Jag hade planerat att skriva här efter att jag skjutsat dottern till skolan. Jag backar ur bilen ur garaget, nästan helt, skarp och krasch..sidospegeln går i bitar.

Jag blev så upprörd och förbannad på mig själv har ju kört in och ut ur garaget i 8 år!! Jag var lugn ända till dottern klev ur bilen. Jag åkte hem och ser då att hela framsärmen är bucklig också! Då fick jag en mild ångestattack. Sedan kom jag bokstavlingen inte upp ur sängen först nu och det med begynnande migränattack, så klart:-( Jag har sovit och gråtit och gör det fortfarande, så onödigt och det kommer kosta skitmycket pengar. Min man är bortrest så jag väntade till 14 med att sms till honom för jag tänkte att då har han hunnit haft sitt viktiga möte. Han svarar "Ta det lungt det är bara materiella ting", otroligt skönt men då grät jag igen. Jag skrev att det kommer kosta mkt pengar och han svarade efter en stund "Pangar är en värdslig sak", vilken himla tur att han skivkade de där SMSen, puh, skäll skulle jag inte palla nu jag är tillräckligt arg och besviken på mig själv.   

Nu undrar jag bara hur svag är jag egentligen? Det brukar vara jag som säger sådär om tur ingen människan gjorde sig illa osv. Nu är det som jag inte kan sluta grina och det skrämmer mig lite jag är nog väldigt ömtålig nu med det jag gått igenom, jag brukar inte grina jag bruar vara stark och lösa problem! Nu gick jag och lade mig och drog täcket över huvudet och somnade. Jag drömde gott och när jag vakande mindes jag morgonen fadäs, blä. Fick ta mig ut skotta, inte bra jag vet men vad göra...Jag skottade bort snövallen som fanns framför garaget och tog mod till mig att köra in bilen i garaget igen, det var inte kul.

Kände att jag hade mer ont i dag, på många ställen runt bäckenet så jag tänkte att det är nog bara bra att jag ligger i sängen. Så upptäcker jag att jag glömt att ta min medicin ända sedan lunch igår alltså missat tre doser! Inte konstigt jag hade mer smärta som hade missat morfin Depolan 30 mg både kväll och morgon. Så nu är iaf bäckensmärtorna bättre igen:-) Kanske jag även fick abstinens och det är därför jag reagerat så hårt på detta med bilen? Och...dagen var skit men jag har världens bästa man och barn  

Denna gång fick jag ju en stor blödning så jag blev extra ihopsydd inuti osv. Jag har bilder från förra veckan då jag var ganska blå, ska jag publicera bilderna så kanske ni förstår varför jag hade svårt att sitta framför datorn, eller blir ni rädda? Jag hade inga blåmärken vid det två tidigare operationerna så det är inget som alltid händer.

Tur att det kommer en ny dag i morgon och jag den blir bra för jag kommer inte använda garaget något med sådetså:-)

Kram och kärlek 

Pansen 

I somras köpte vid ett underbart sommarställe här är en bild på vårt bastuhäbre från 1700-talet, längtar dit   Jag tänkte att vi läsare befinner oss på olika steg i vår "trappa" med bäckensmärtor och problem. Just nu är det positivt för mig, jag vet att jag för varje dag klättrar uppåt på "trappen". Steloperationer av bäckenlederna räknas som tuffa operationer och lång rehabilitering och läkningstid. Men det är annourlunda nu, jag har dessutom kontaktpersoner jag kan söka upp om jag skulle få  frågor på Ängelholms sjukhus finns  vänliga och kompetenta sjukgymnaster och läkaren Bengt Sturesson. Men många andra dagar har sett mörka ut.

Men det har funnits dagar då jag inte haft någon att vända mig till. Jag har befunnit mig många, många gånger då jag inte vet vad som händer. Jag har också befunnit mig där då det inte händer något dvs. inga behandlingar var planerade eller läkare och sjukgymnasters ord som ekade i mitt huvud som  "jag vet inte vad jag kan göra för dig". De perioderna var fruktansvärda och jag kämpade med ångestattacker och rädsla. Jag fick själv ibland tankar som "mina smärtor kanske bara är inbillning?" eller "jag kanske känner efter för mycket" ,eller "jag kanske är extremt smärtkänslig?" I dag vet jag att det inte var så men då visste jag inget och ingen kunde säga något om min framtid. Därför tänkte jag dela mig av mina äldre dagboksanteckningar. Jag är mycket tacksam om ni också kommenterar har era dagar också sett ut på ett likande sett?

25 dec 2010

Nu har jag varit sjukskriven en månad för mina bäckensmärtor. Jaha, då var det bara att återgå till sängen då. Jag som ville så mycket, städa lite, plocka undan och sortera julklappar, tvätta. Det är inte så lätt att jag måste se mig besegrad och krypa in i grottan igen för att slicka såren...Varje gång bränner de salta tårarna bakom ögonlocken, ibland går det inte att svälja, suckarna blir för många och då trillar tårarna och jag känner ilskan tränga fram. Jag måste svälja och fortsätta trycka undan för jag är så oerhört ledsen egentligen. Det går inte att förklara, det finns inte många som förstår.

I går var det julafton och eftersom jag satt och stod i flera timmar så är det egentligen självklart att jag nu kommer vara sämre några dagar. Är förkyld också och har haft feber några nätter och i dag kom bihåleinflammationen. Har redan tagit två Treo Comp mot huvudvärken och har väldigt ont i ryggen och bäcken, men kan inte ta Citodon riktigt än, måste vänta ut Treo Compen. Har ont och är stel i höger handled och höger sida av nacken som jag höll på få en ordentlig nackspärr i går när jag skulle sträcka mig efter kaninen Smilla under bänken i tvättstugan. Det är nu två år sedan jag föll av hästen och skadade nacken och jag tror inte den kan läka så bra eftersom kroppen har så mycket annat med smärtsignaler från bäcken och rygg osv. Men värst är som vanligt ryggen som värker. Jag stod vid diskbäcken och tänkte att nu går den av. Benen blir så som tunga elefantben och jag fick lämna tvättmaskinen som jag skulle fylla och sätta i gång. Höfterna och bäcken värker. Tur att jag har bärbar dator nu iaf, så jag kan både läsa lite och skriva av mig:-)

Längtar till 8 februari då jag åker till Strängnäs och Dr Nyström för bedömning om jag får ingå i studien med steloperation av bäckenet. Så den 8 februari får jag domen som ger strategierna för framtiden, kommer jag kunna få tillbaka delar av mitt liv eller ska det bara fortsätta så här, att min sjukdom bryter ned mig och hela min familj?

26 dec 2010
Har dammsugit och torkat golvet i köket så nu gör det så ont, går inte att stå upp. Det är ungefär 1 timme i stöten jag klarar och jag känner att julafton kostade på. Min man undrade om jag ville med på ICA Maxi och handla, det hade jag gärna velat göra men jag måste hushålla något enormt med krafterna för kl.17.oo kommer mamma och pappa på middag och då vill jag inte ligga på golvet. Har tagit två Treo Comp för bihålerna dunkar kraftigt, så någon mer smärtlindring kan jag inte ta nu. Så jag måste bara ligga här och låta ryggen värka ut det värsta och tänka igenom allt jag vill göra och sedan välja det nödvändigaste, alltså går det roliga bort som att rensa och ordna i dotterns garderob. Suck, risken är ju att jag bara måste prioritera det tråkigaste och allt roligt måste jag lämna därhän...Höger ben värker så, det måste vara trasigt, ledbanden måste vara röda, inflammerade och övertänjda.

31 december - En fantastisk dag!!
Har varit ute i snön med barnen som åkt pulka. Alltså jag åkte ju inte med kunde iaf vara med så 5 åriga dottern kunde ha kul. Sedan gav jag förslaget och hjälpte så att dottern även fick åka skidor, kändes så jävla bra att jag kunde vara en bra mamma en stund! Jag tände ljus i utelyktorna och fixade vid vår infart med ljus och ljung, gick jättemycket! Jag gick i den djupa snön och slängde hö från kaninens bur i komposten, fixade med havre till småfåglarna och kärve vid björkarna. Sedan har jag plockat och städat inne och det enda jag legat är 30 minuter! Denna dag har varit lustfylld och en underbar dag -3 grader ute och jag kände lycka, en dag man verkligen vill leva, flera sådana dagar:-) I kväll blir det hummer och sniglar och cheesecake med familjen, som det känns nu kommer jag att kunna njuta till max, smärtan är inte så hemsk i dag. Puss och kram

2011
10 jan måndag
Förra veckan var vi i Örnsköldsvik på Paradiscupen och kollade när sonens och hans lag spelade innebandy. Först tis-ons på hotell och dottern var hos mamma och pappa sedan åkte i tillbaka allihopa och sov torsdag-fredag. Det blev en flykt från smärtan och vardagslivet, jätteskönt! Kryckorna låg i bilen men jag använde dem nästan inte alls. Fredagen kändes tuff, kroppen började säga ifrån ordenligt, inte alls konstigt för vi gick jättemycket och att sitta i bilen är ju inte bra heller. Förra veckan innan vi åkte vred jag till nacken så att det krampade och låste sig på höger sida under skulderbladet. Det var jättteläskigt och jag kunde inte andas, jag tror jag skrek och min man kom till mig i köket men han kunde ju inte göra något men jag blev lugnare av att han var där.

I morse vaknade jag 06.00 av migrän och tog 2 Sumatriptan 100 mg. Jag har fruktansvärt ont i käkar, nacke, skuldror och i muskler, bäcken och höfter också huvudet då. Hela min kropp är överbelastad av smärta och det ena avlöser det andra, som en tidsinställd bomb känns det. Även handlederna värker och känns instabila, benen värker och skinnet är alldeles ömt. Jag känner mig jättesjuk och räknar minuterna till mannen kommer hem så han kan ta över hem och barn. Har tagit Treo comp och Citodon, vill så gärna åka och handla för att baka ett bröd med ett lockande recept. Jag vill så gärna städa och plocka iordning dotterns rum som är så stökigt sedan hennes kompis var här förra veckan. När jag ringde min husläkare för att förlänga sjukskrivningen och få nytt recept på Citodon tänkte jag på hur mycket sämre jag är nu mot för sist...28 nov och sjukskrivningen började. Utvecklingen skrämmer mig enormt, särskilt när annat än bäcken gör ont. Usch, nu blev det tårar igen. Tycker inte att jag är värd detta, kan inte förstå varför jag skulle drabbas så här.

Jag har jättedåligt samvete för dottern i dag som är ledig från dagis. Jag har kort stubin och kräver att hon ska klara sig själv. Usch, det är tufft, det är det svåraste att hantera mitt dåliga samvete och skulden till henne. Med sonen är det inte samma sak, han vill ju aldrig att vi ska leka och så där och han ska ju fylla 13 år. I förrgår tog jag dem så de fick åka skridskor...Sonen förstod att jag hade så himla ont så han tackade så fint många gånger. När vi kom dit till hockeyrinken småsprang jag med klubban på isen till pucken, då ropade sonen "spring inte om du inte behöver"...Haha, gullkillen tänkte på mitt bäcken och han har ju så rätt, men det ska ju inte han som är 12 år som ska behöva säga till mig. Men så blir det, jag kan inte inse att det ska vara så här. Det var iaf jätteroligt och jag mådde så bra i mammahjärtat när jag var där ute med dem. Det var så otroligt jävla kul att få hålla i en klubba och skjuta lite puckar!

Jag är så förbannad att jag inte få leva mitt liv fullt ut och hur detta drabbar min familj! Fy, fan, nu storgråter jag, men det är nog bra att jag släpper fram sorgen ibland. Enda anledningen till att jag skriver detta är att jag hoppas kunna läsa detta om 1 år och att jag då kommer må så himla mycket bättre och att jag fått tillbaka delar av mitt liv. Jag är också väldigt rädd att min familj inte ska orka för jag orkar ju inte själv alla dagar. Är också förbannad när jag märker att jag inte är lika positiv och framåt längre... Men senaste dagarna har bjudit på sol och det är fantastiskt att se och jag längtar till våren och hoppas jag får läka min nyopererade rygg i solen samtidigt som jag vinner tillbaka delar av mitt liv! Puss och kram

Det är ändå braatt jag skrev för när jag läser detta kan tänka tillbaka och jag var faktiskt sämre då än vad jag är i dag som nyopererad och 6 månader kvar av läkningstiden! Någon som känner igen sig?

Kram och kärlek

Pansen  

Så nu har jag smygit mig upp igen med kryckorna, jag har lärt mig måste säga att jag var riktigt tyst, inte ens katterna kom efter mig! Låg och läste den andra delen i min mys-bok och kände plötsligt att nä, nu får det räcka! Nu måste jag göra en kraftansträngning igen och bestämma mig för att bli piggare. En sak kan vara att tänka på de vackra krolllijorna som doftar underbart i rabatten, snart kan jag stå där igen med jord på fingrarna:-)

Min man frågade om jag inte mådde bättre i dag, han tyckte de verkade så att jag var gladare oav. Oj, tänkte jag, jag som mår skit och känner mig deppig och helt orkeslös bra om han inte märker det. Jag sa jo, det går ju åt rätt håll men det går bara så sakta. Snabbt i min hjärna tänkte jag att inte kunde hålla med honom. Men det är ändå sant att jag har inte lika ont, att jag sover bättre, och vänstra benet är inte fullt lika stelt. I bland är det så att jag måste bestämma mig för att rycka upp mig (ja, alltså det funkar inte vid migränanfall osv;-)och nu har jag bestämt att i morgon ska jag minsann laga middag. Det funkar och jag har en hög stol vid spisen och bara jag planerar och tar fram av det jag kan tänkas behöva så går det hur bra som helst. Jag ska ringa vårdcentralen i morgon och fråga om de kan kolla mitt blodvärde (svärfar läkaren ville det). Vill de inte hjälpa mig eller börjar ifrågasätta mig på vårdcentralen som de gjort så många gånger så struntar jag i blodprov så länge och hoppas att järntabletterna ska hjälpa mig. Orka inte slösa med min lilla energi på att bli besviken på någon på vårdcentralen igen;-) Läste i dag att man kan prova att ta dem till natten om man blir illamående av dem. Så jag får testa det...i morgon för nu mår jag så illa och har ont i magen, tror min mage får nog av morfin och övriga tabletter jag äter...Så här det väl ändå: Är man frisk och pigg vill man inte att det upptäcks några konstigheter på prov/röntgen osv men mår man dåligt, och känner sig sjuk VILL man att det ska synas så att man kan få en bahadnling så att man blir frisk. Jag har märkt att många tycker det är så konsigt att jag tycker det är jobbigt att mina bäckensmärtor inte har synts på röntgen, de som är friska säger bara "ja, men det var väl skönt". Nä, det är inte skönt, det betyder att jag inte blir trodd att jag inte kan få någon hjälp för ingen ser vad som r fel!! Åh, så skönt det var att sätta detta på pränt. känner ni igen er?! Men i morgon och i min lilla värld så har jag alltså en plan och jag ska hålla mig till den! Jag ska testa att rycka upp mig och den mentala biten är en stor del av snabbare tillfrisknande. Är även sugen att testa köra bilen på gården för att se om det går kanske om jag sitter på en mjuk kudde. Det skulle verkligen behövas nu för min make sliter så otroligt mycket för att få ihop allt och han behöver avlastning! Men om jag vaknar i morgon med migrän igen då faller hela planen, då kommer det inte att gå att rycka upp sig;-)

Senaste veckan sedan sista operationen har jag bara tänkt när jag vaknat "Mmm, skönt en ny dag..NEJ, förresten, skit kryckor, klarar mig inte själv, kan inte hjälpa barnen..kan inte..kan inte... också har jag somnat om istället...vaknat...tänkt samma tanke och valt att somna om...Så jag har sovit ca 12 timmar varje natt och sedan gärna till också. MAn blir ju trött av att bara vara inne och ligga och se på TV. Endera så har jag järnbrist och blir sådär trött av den eller så är jag bara trött och slut av allt som varit, min smärta som började i höften för 20 år sedan utan att få rätt diagnos och hjälp och sedan kom och gick, mina smärtor och besvär...Nu är jag på sluttampen av min "bäckenhistoria" och kanske kommer allt över mig..en sista "krasch" nu innan uppgången och min väg tillbaka;-)

När jag låg på sjukhuset och inte kunde sova på natten bestämde jag mig för att drömma mig bort. Tänkte att jag skulle skriva om det så att ni där ute kan göra likadant fast med era drömmar. Jag tänkte att jag vill starta upp mitt stora akvarium igen, att jag vill ha två kaniner igen, att jag vill börja rida mer igen, att kunna ha en privat häst som jag rider och sköter 2 ggr i veckan förutom tiden på ridskolan. Kanske min 7-åriga dotter också kan rida med mig, om jag hittar en större ponny. Mmmm, ljuva tankar..gå promenader vid havet på kvällen i kvällsolen, spela badminton och vollyboll på ett light sätt med barnen och maken. Sturesson sa att dessa går att utöva light men inte bowling som jag tänkte var en light sak, så det får vänta till jag är läkt om 6 månader. Nu ska jag ta fasta på mina drömmar igen, nu har jag legat och känt mig ynklig nog, nu måste jag skrapa i hop min kraft och ta i för att orka komma tillbaka och se lite längre framåt. I morgon blir det hantlarna för armarna igen också för i dag har huvudvärken äntligen varit mycket bättre, haft några helt smärtfria timmar:-) 

Jag har hjälpt "min" ridskola med några affischer och det har varit så roligt att få jobba med design igen. I fredags blev jag så ivrig att jag satt 1 timme och fixade...under tiden ökade svullnaden så när jag steg upp var det jättestor igen och alldeles hård och jag blev ynklig igen, varför hade jag satt för länge! Men det ska bli kul att höra vad de tycker om affischerna. Ridklubben måste samla in massor med pengar för ett ridtält rasade ihop för några veckor sedan som tur var klarade sig ryttare och häst okej. Men hu, så läskigt bara några veckor innan hade min dotter lektion där med typ tio ponnies, föräldrar och personal tänk om tak och väggar rasat in då! Ja, tänk om man hade varit snuskigt rik så jag kunnat donera ett ny ridanläggning:-)

Jag har fått kontakt med några fler läsare här på bloggen också som har samma historia ungefär, slåss för sin rätt till diagnos/hjälp/ och att bli trodd osv. Det är helt otroligt vilka berättelser de finns och tyvärr är nästan alla detsamma, år av misstroddhet och ovilja från vården att hjälpa eller ens ta den drabbade på allvar. Jag hoppas verkligen jag på något sätt kan föra upp detta ljuset sedan...Hmm, får fundera på det för något måste göras. Inte ens alla de läkare som kan detta med bäckensmärtor vet ju om vilka olika operationsmetoder det finns i Sverige osv... I går hörde en "ny tjej" av sig till mig hon rider också och har en nacksskada som mig. Nu väntar hon också på operation, en annan ny metod. Jag tror att det är samma metod som Dr Nyström på Strängnäs Ryggkirurgiska utför, den har mer med ryggmärgen att göra. Jag var i Stämgnäs för bedömning men fick nej, det var också en j-kla nedgång för mig...Men hur som helst ska det bli så spännande att få veta mer om denna tjej och hennes operation.

Kram och kärlek

Pansen  

Nu har jag varit inne och mestadels sängliggande i en vecka...tråkigt men samtidigt har jag ingen kraft till något annat heller. I fredags fick min pappa skjutsa mig till Apoteket och i går var jag på magnetkameraundersökning av hjärna och halsrygg. Det är de enda utflykter jag gjort sedan jag kom från Ängelholm i fredags.

Jag ska ringa vårdcentralen och be så snällt att de tar ett blodvärde på mig för jag tror jag fått järnbrist främst under operationen då jag blödde mycket. Jag har haft det förut också. Trött, huvudvärk och öronsus, ja det stämmer samt blek, yr och kraftlös, har börjat äta järntabletter men de mår jag inte bra av så vi får väl se. När jag sitter vid skrivbordet och skriver så sväller "knölen" på höften och blir hård och sedan står den rakt ut så det gäller att inte sitta för länge...

Ja, tiden går sakta men som sagt jag orkar inte göra något heller, tur det är helg för min får ta hand om allt dessutom är sonen mycket förkyld så han vistas på nedre nåningen och jag på övre, jag pallar inte att åka på en rejäl förkylning med djup hosta och feber...

Kram kram

I går var jag helt väck, orkade inget och bara somnade om hela tiden. Det är mer stelt och smärta i vänster höft/ben nu än för en vecka sedan och jag har t.ex svårt att klä mig. Jag vet inte hur länge svullnaden kan tänkas vara kvar?

Men den har ju minskat otroligt mycket, men det är en hård knöl som en grapefrukt kvar och den gör att hela benet känns stelt och är svårt att böja. I går kom svärfar-läkaren förbi, han hjälper oss mycket nu att skjutsa och hämta barnen eftersom jag itne kan köra bil än, han frågade hur det var med "fotbollen". jag sa att den är mindre men att det gör jätteont ändå.

- Ja, det förstår jag verkligen. Men hur är det med ditt blodvärde då? Det kan ju ha minskat en del när du hade så stor blödning. 

Toppen, tack tänkte jag, så säger vi att det är mitt järnvärde som sjunkit och det är därför jag bara vill gråta, sova och att huvudet tokspränger varje dag. Jag sa det till min man i måndags att jag ville äta lite järn eftersom jag är så känslig för svängningar och värden som förändras. Så idag ska jag be min man köpa järn eller så väntar jag till i morgon då jag ändå måste till sjukhuset för en bokad magnetröntgen (MR) av hjärnan. Hur sjutton ska jag kunna ligga still på rygg en timme under MR...Ja, ja det är bar att pina sig. Nu fortsätter min opererationsberättelse.

Torsdag 17/1 kl 14.30 Vaknar jag av att flera personer håller på att rättar till sladdar och pratar med mig…

- Anna, nu är du i din säng igen på uppvaket efter operationen.

Det är så bra att de säger det på en gång för man är ofta ganska förvirrad första tiondels sekunden. Jag försöker sätta mig upp eller vrida mig, men jag sitter liksom ”fast” av både smärta och apparater. Jag motstår min starka reflex som jag alltid får: att slita bort pulsmätare, blodtrycksmanschett och syrgasgrimma. Känner en kraftig våg av illamående skölja över mig, tror någon frågar om jag mår illa och jag svarar ja. Tror jag får en spruta i droppnålen mot illamående.

Somnar om…känns som de genast väcker mig igen…14.40…kan du titta på mig? säger en sköterska…Det är en ansträngning, man är liksom sååå trött men jag kisar i alla fall emot henne. Hör sköterskan säga till någon…”Nä, hon har precis vaknat, ingen idé ännu på en timme”. Kanske hon pratar med folk från avdelningen dit jag ska sedan eller med Sturesson?

14.45 får jag något mot smärtan, tror det bara är typ starkt Alvdeon . Somnar om…Får två varmvattenfyllda gummihandskar, det är jätteskönt för jag fryser lite, lägger de ena mot halsen som svider och bränner efter intuberingstuben jag haft i halsen under operationen.  Längtar efter en Bafucin som jag har i mitt klädskåp. Jag drar av mig syrgasgrimman för det svider med den kalla luften som blåser in. Det smakar och luktar precis som innan jag sövdes (starkt lösningsmedel), vet inte om det är syrgas eller den där starka smärtlindrande medicinen som gör det så.

15.10 Jag lyckas vända mig lite till höger sida, shit, vad det känns svullet och stelt på nyopererade vänstra sidan och större skulle det bli…Är du kissnödig?...Nä, säger jag och kommer samtidigt ihåg hur trassligt det blev förra gången med tappning och KAD och urinvägsinfektion…Snälla urinblåsa fungera, ber jag tyst. Jag har tagit av mig syrgasen, är det okej? Undersköterskan gillar det inte, men jag kan bara inte ha den på mig…Jag får ett gott glas Proviva blåbär. Jag håller redan på att få första  av två påsar med antibiotikadropp som är obligatoriskt.

15.15 - Är du verkligen inte ett dugg kissnödig, nu är det två sköterskor vid min säng, det börjar ha gått ganska tid nu sedan du kissade senast…11.15 det är 4 timmar sedan…Jag har ont och sköterskan går nu och hämtar en morfinspruta, hon tömmer halva och avvaktar. Suck, ingen effekt, sköterskan ger mig resten. Det är som kramp hela baksdian av vänster ben och jag försöker massera, samma känsla som det blivit varje gång.  Jag får ett glas Proviva till och de scannar blåsan med ultaraljud…520 ml deras ”gräns” är 300 ml…De drar ut mig i sängen alldeles utanför toaletten och säger att under tiden ska ringa avdelningen så jag får komma tillbaka. Det vill jag alltid, där har jag mina mediciner som fungerar läppbalsam och hudlotion (jag är så torr att de kittlar i huden).

- Oj, vad är det som gäller nu då, har inte din läkare varit här undrar den ena sköterskan.
- Nä, säger jag som inte vet att Sturesson redan varit till mig på uppvaket men jag sov djupt då så han fick gå. Men jag vet att jag får belasta 30 kg på den nyopererade sidan. Jag har ju redan opererat den andra för 7 veckor sedan.

- Åh, så bra att du visste det.

Jag måste godta sköterskornas vänliga armar att stödja mig på och även att den ena håller i min droppåse, jag ville gärna hålla den själv, i munnen, haha. De drar på vattenkranen och jag försöker blunda och andas, tänka på sommaren jag vill inte att det ska bli något hjärnspöke av detta…Plötsligt känner jag mig kissnödig, Yes, men va? Tre droppar var det allt? Dumma blåsa…Sköterskorna hjälper mig tillbaka och säger att de kanske måste tappa mig på urin, det är inte bra om blåsan blir uttänjd. Nä, snälla säger jag, jag har nog större blåsa än genomsnittet för jag kan hålla mig länge och jag berättar om förra gången, att det blev likadant och att jag fick åka hem med kateter. De känner medlidande för mig och säger att jag får en halvtimme till på mig och erbjuder fika så jag kanske slappnar av.

Skit, jag får inte åka tillbaka till avdelningen. Jag känner hur min migrän gör sig påmind igen och vet att jag snarast måste ta en migräntablett. Jag får härligt svartvinbärste och mackor och jag unnar mig en sockerbit vilket jag tycker jag är värd. Trettio minuter har min blåsa på sig att börja samarbeta och sluta trotsa och tjura. Jag får mer påfyllning av morfin och nu äntligen tas den värsta smärttoppen bort.

Jag vill ju så gärna kunna klara mig själv och inte att det ska behövas två personal för att jag ska gå på toaletten igen. Frågar om jag får använda mina kryckor trots den sterila miljön. Just när jag ska bita tag i droppåsen tar sköterskan den och skrattar, du behöver inte tänka så där vi hade gärna kört dig ut i sängen igen också. Äntligen börja min blåsa samarbeta, inte fullt ut, men fullt tillräckligt. Jag scannas igen och nu är det 220 ml kvar och de säger att de kan ”släppa mig”. Jag blir så glad för migränen ökar och ökar, jag tål verkligen inte att vara utan vätska 4 timmar som det blev på förmiddagen. Bannar mig själv att jag inte sade till hur känslig jag är för de två tidigare gångerna läste de i min journal och jag fick vätskedropp tidigare. Men samtidigt är jag dum igen för i skåpet ligger min migränmedicin och eftersom jag inte klarar själv att ta fram den, ja, då blir det inget för jag vill inte be om hjälp!

16.30 Sköterskorna som varit med mig hela tiden på uppvaket kör mig upp till avdelningen, tar i mina händer och önskar mig lycka till. De känns så ärligt omtänksamma.

Jag ser en brun lite påse på mitt sängbord, vad konstigt, vad gulligt har min man lämnat den?
- Tepåsen är från en tjej som varit här flera gånger i dag och frågat efter dig, hon har precis gått.
- Men åh, det är ifrån en läsare på min blogg, jag skriver om de här steloperationerna och hon har också träffat Sturesson nu. Känner en varm skön känsla i hjärtat, tepåsen betyder jättemycket. Jag tar min migränmedicin och en rejäl dos av mitt flytande morfin och ringer sedan min pappa och mamma denna gång är jag pigg och inte helt omtöcknad som sist då jag bara skickade ett sms till dem. Sedan ringer jag min man som sitter på ett närliggande hotell och ber honom komma och hälsa på. Sedan SMSar jag bloggläsaren och tackar för teet och vi skriver om hennes möte med Sturesson och att det snart är dags för henne att opereras.

Sturesson kommer vid 18-tiden och säger att jag blödde mycket och att han inte kan svara hur operationen gått först han ser röntgenbilderna i morgon. Men jag minns att jag svarade honom om att ”jag mår toppen och att bara känns väldigt svullet på vänstra höften”. Hmm, i dag en vecka efter svarar jag inte att jag mår toppen, det är så lustigt alldeles efter en operation är jag som typ lycklig att jag vaknat och lite smärta räknar man ju med, jag är iaf väldigt uppåt efteråt. Jag har dock som kramp i hela vänster baksida av rumpa, lår och vad och tänker be min man om massage så kramperna lättar.

-          Ja, det är så gulligt att din man följer med varje gång, säger Sturesson och jag håller med, han är verkligen ett stort stöd.

Jag ligger och funderar om jag ska orka byta om från landstingskläderna till mina egna, så jag ser lite bättre innan min man kommer. Men så tänker jag sjutton också, jag har precis opererats, skit i samma om jag ser hemsk ut just nu. Men jag haltar ändå in på toaletten och smörjer in mitt torra ansikte, släpper ut min fläta så håret blir lockigt och sminkar mig lite. Jag reagerar på att min rumpa liksom sticker ut som om jag hade en liten vänster sida. Jag får bilden av de tecknade Tom & Jerry och deras matte, man såg bara underdelen på henne jämt, stor, tjock med en massa valkar och klänning där valkarna dansade fram och hon i sjaskiga tofflor.

Min man kommer och vi gapar tillsammans över svullnaden, det är som en halv fotboll och den bara växer och växer. När jag lägger mig på ryggen ligger jag snett för svullnaden är så stor och hård att jag tippar, haha. Skönt att få en massa vatten maken fyller på tillbringaren flera gånger och jag är så otroligt törstig. Krampen baksidan av benet har släppt så jag behöver inte tigga om någon massage.

Kl.19.00 går min man och en sköterska kopplar på den andra och sista antibiotikapåsen, Cloxacillin, tror jag det hette. Så, skönt då kommer jag slippa droppslangar på natten för det är så lätt att trassla in sig i dem. När jag ska gå på toaletten slänger av mig täcket och ska eller om jag hinner vrida benen en aning känner jag hur vänster knäskål glider ut läge en sekund och sedan tillbaka till rätt position. Typiskt, j-vla knä, det är bara några veckor sedan det hände med höger knäskål.  Jag stäcker mig efter knäskydden som jag lagt på sängbordet och bannar mig själv att jag inte satte på mig dem på en gång så tar jag droppåsen i munnen för det går inte att skjuta en droppställning när man har kryckor och beger mig till toaletten. Nu känner jag verkligen hur hård och stor svullnaden är och jag känner smärtan på höger sida och tänker att denna gång kommer det verkligen bli tufft, att belasta en högra sidan som jag haft kontstans smärta i flera år och som opererades för typ 7 veckor sedan och inte är vare sig läkt eller rehabiliterad, nu ska den sidan ta all belastning. Precis som förra gången svider det rejält i armen efter en stund med antibiotikadroppet och jag minns att det varit likadant de tidigare gångerna.

Vid 22-tiden har jag druckit 3 liter vatten och börjar äntligen känna mig nöjd, haha. Men det börjar göra mer ont igen och även migränen gör sig påmind och jag kan inte ta mer av den bästa migränmedicinen Zomig då maxdosen på två tabletter per dygn redan är avverkad. Jag får ta Treo Comp som b.la innehåller koffein, blä, nu kommer det bli svårt att sova. Jag fyller även på med morfin och efter en timme av ”shit, nu gör det jätteont och ska jag måsta larma på knappen, det har jag aldrig” så lättar smärtorna och jag känner hur jag riktigt kan andas ut och pusta, så skönt. Jag är ensam på rummet så jag slår på TVn och men stänger ändå av allt ljud och letar efter program med textning. Det känns skönt och bra och jag längtar hem till min mjuka säng.

Kram kram 

I går när jag vakande hade jag inte sådär "ryggskottskramp" i ländryggen och det kändes bättre, förutom migränen som kommit tillbaka. Men idag är jag inge pigg igen...jag får åka med på berg- och dalbanan någon dag till:-)

Värst är nacksmärtan och migränen vill att det ska lämna mig nu så jag får läka ihop i lugn och ro:-) Jag böev stelare på vänster sida i går igen vet inte om det var dumt att ligga på vänstersida/mage, kanske det ökade blödningen/syvullnanden och det därför blev stelare? Jag har svårt att hitta ett läge i sängen som både är bekvämt och smärtfritt så jag har vaknat många många gånger i natt. Jag blir otroligt stel eftersom jag ligger typ likadant hela tiden, jag vaknar till och känner muskelkrampen i ryggen, det gör så hila ont, nacken stel och käkarna ömma likså inte konstigt min migrän nyper sig kvar.

Hoppas jag orkar ta mig ned för trappen snart så jag får i mig lite frukost, men nu blir det migränmedicin och tummhållning. Sjukgymnasten gav ett bra tips, "tänk att du har en skiva knäckebröd under foten på den opererade sidan, brödet får inte knäckas". Det var super för mig, det går som ett mantra i huvudet och jag kommer även att ligga dit en skiva när jag är uppe lite mer:-)

- Kan jag gå med kryckorna som att jag har knäckebrödskivor under bägger fötterna också. Det känns inte som höger sidan klarar av belastningen? Näpp, så fick jag inte tänka, då blev det fel med belastningen på något sätt.. Jag gör absolut och självklart som jag blivit tillsagd men det känns inte bra att belasta höger sidan, det är den som värker och hugger preecis som förr...Men den är ju inte heller läkt eller rehabilitetrad ännu:-) Jag hoppas kunna skriva mer i eftermiddag..

Kram så länge

Pansen