När jag var betydligt yngre än nu såg jag på filmer som Karate Kid och Rocky. En något nyare bild skulle kunna vara Twilight-filmerna som också handlar om att kämpa. Kämpa för kärleken eller kämpa för att smälta in och uppfattas som normal när man inte är det. I alla fall älskar jag hur karaktärerna biter i hop och kämpar innan framgången når dem. De bestämde sig, de skulle ta revansch, de skulle lyckas, de skulle övervinna sina hinder och istället vinna svåra tävlingar. Det var hård träning, en otrolig kamp med misslyckanden innan de till slut nådde sina mål. Jag älskade deras kamp och väg dit. Det var snabba klipp med hög musik som visade hur det kostade dem blod, svett och tårar innan de stod i den avgörande finalen. Just de episoderna i filmerna fanns kvar hos mig och dök upp när jag skulle föda barn, när jag skulle plugga till tentor eller nå den positionen jag strävade efter i arbetslivet. Målbilder som hjälpte mig fokusera rätt, bilder som gjorde att jag lyckades.

Bilderna dök upp igen när jag skulle rehablitera mitt knä som jag skadat ganska rejält mars 2007 när jag vred det ur led så att benbitar slogs loss och ledbanden runt ledkapslen slets av. Jag lyssnade på death metal i sjukhusets rehabsal och tränade så svetten lackade. Min sjukgymnast bad mig nästan ta det lite lugnare för jag gick verkligen in för uppgiften. Han var rädd att jag skulle "bränna ut mig" när jag hade det så intensivt på jobbet ochsamtidigt åkte till sjukhuset 3 ggr/veckan samt egen träning varje dag.

- Nä, det går bra. Jag passar på att köra ut lite frustration och stress samtidigt här, sa jag skrattande.

Varje vecka mätte han mitt knä med en slags gradskiva från början kunde jag bara böja det 30 grader, nu kunde jag vecka få se förbättringarna ett resultat på gradskivan. Samtidigt kändes det långt bort och jag var rädd att jag aldrig skulle kunna springa igen.

- I sommar kan du jogga, jag lovar sa sjukgymnasten.

Jag tvivlade, men tränade hårt för min "come-back". I juni, tre månader efter min knäskada kunde jag jogga och min sjukgymnast gladdes lika mycket som mig åt min snabba återhämtning. Att kunna bita ihop och kämpa och tänka positivt har varit mina ledord som fått mig att lyckas. 

Men när sjukgymnastiken inleddes av mitt bäcken började besvikelserna rada upp sig. Musiken dundrade i mina öron, svetten rann och blandades med tårar. Jag körde på, men när min sjukgymnast sa att träningen inte fick ge ökade smärtor rasade mina bilder, det gick ju inte! Vi gjorde nya träningsprogram, tog bort vissa övningar. Jag körde på igen, musiken dunkade igen, svetten rann och så även tårarna av smärta och inombords en rädsla, varför blev jag inte bättre? Jag fick rådet att plocka bort mer av mina aktivieter i vardagen. Jag slutade som aktiv i Röda Korset där jag tidigare hjälpt unga ensamkommande flyktingkillar att lära sig simma, laga mat samt mycket mer. Jag fick sluta som innebandytränare åt min dotter och hennes innebandylag flickor 2005. Jag fick sluta som medryttare och sluta hjälpa till i ett stall. Under nästan 1 år fick jag även helt sluta med ridningen på ridskolan, det tog väldigt hårt mig och det var första gången som jag kände mig deprimerad. Jag avveckalde mitt stora akvarium, att stå böjd samt tömma och fylla på med tunga vattenhinkar gick inte. Aktiviteter med familjen och barnen blev färre, jag minskade umgänget med mina kompisar, jag gick ned i arbetstid. Vi lade om träningen och tog bort fler övningar...Tillslut blev jag sjukskriven...vi såg över träningen igen, bara ett fåtal övningar kvarstod de flesta gällde bara överkroppen nu...Inget hjälpte mot mina smärtor i rygg, höfter och ljumskar....

Men nu...flera år senare...13 november 2012 börjar jag kunna ana igen att mina målbilder kanske kommer kunna användas igen. Jag har redan börjat fundera på träningsmusik och nya träningskläder. När min slutgiltiga steloperation av bäcken sker i slutet på november ska jag åter börja träna och rehabiltera mitt bäcken. Jag ska lyckas nu ska träningen, kämpandet och svetten ge resultat. Jag ska bit för bit ta tillbaka många delar av mitt liv. Jag ska varsamt plocka tillbaka min aktiviteter. Kanske se en av Rocky-filmerna igen för att minnas hur man bestämmer sig och kämpar sig tillbaka.

Kramar Pansen