Filmen visar steloperation ena sidan av bäckenlederna. Jag kommer stelopereras på bägge. Det är denna metod som används vid Ängelholms sjukhus av Bengt Sturesson.

https://www.youtube.com/watch?v=ak0Qdb7Qa7M

Filmen nedan visar också hur en steloperation av bäckenlederna går till men med en annan metod. Denna metod har utförts som en studie på St Görans i Stockholm. Det finns läsare här som genomgått denna metod med samma postiva resultat som mig  Vill ni komma i kontakt med henne så mejla mig: pansen76@gmail.com 

http://www.youtube.com/watch?v=QklvxXa96Lk 

Jag googlar i december 2011 och hittar en hemsida som heter "Vägen tillbaka" den är skriven av Joanna Holmgren, en tjej som lidit av bäckensmärta och inte fått hjälp tills hon tillslut får en steloperation av sina bäckenleder utförda av Bengt Sturesson. Hon genomgår en lyckad operation och åter dansa, gå, sitta och arbeta! Hon har lagt ut telefonnumret till Bengt Sturesson och jag slår numret med darriga händer och bultande hjärta. 

- Ditt önskade nummer går inte längre att nå, svarar en automatisk röst.

Jag lugnar ner mig och söker vidare och får fram telefonnumret till Ängelholm sjukhus.

- Hej, jag skulle vilja komma i kontakt med någon som heter Bengt Sturesson, stammar jag.

Jag blir kopplad till en sjuksköterska som arbetar med Bengt.

- Är du inte Bengts patient har jag svårt att tro att han kommer ringa upp dig, svarar hon

- Men ingen hjälper mig! Ingen vet hur jag ska göra, jag vet inte vad ska göra för att få komma i kontakt med Bengt!, säger jag med lite panik i rösten och kanske hörs det hur min röst liksom bryts av tårarna som stiger i mina ögon.  

Jag är helt slut efter telefonsamtalet och har ont eftersom jag satt en stund vid datorn. Jag lägger mig ner helt utpumpad och somnar direkt. Vid 19-tiden på kvällen ringer telefonen.

- Hej, mitt namn är Bengt Sturesson du hade visst sökt mig.

- Åh, hej, oj, ja, jag har sökt dig jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag göra för att få en bedömmning av mitt bäcken av dig? 

Han vill höra lite av min historia och jag håller den mycket kort berättar att jag blir allt sämre och varit sjukskrien ett år.

- Jag känner igen din berättelse, det är precis sådana patienter som dig som jag opererar! Du ska se till att få en remiss från Sundsvalls sjukhus så ska jag ta emot dig för bedömning! Dock är jag lite tveksam till att operera om du har Ehlers-danlos syndrom, eftersom det kan bli stora blödningar och svårt med sårläkningen. Hans röst är varm och det känns som han tror och bekräftar mig. Men jag blir rädd nu har jag kommit så långt och så kanske jag ändå inte får operationen på grund av min bindvävssjukdom! Skit, kan vi glömma den diagnosen på något sätt?

Jag går ner till min familj i vardagsrummet och börjar stamma.

- Det var...alltså det var...alltså det känns som jag pratat med GUD. Det var Bengt Sturesson som ville höra min historia om bäckenet, säger jag.

Vi kramar och är så glada och jag berättar om operationen för barnen.

- Tänk mamma, jag minns när du och jag kunde jogga tillsammans i eljusspåret, tänk om vi kan göra det igen, säger då 13 åriga sonen.

- Va, kunde mamma springa, är det sant?, undrar då 6-åriga dottern förvånat.

Hon tror storebror luras lite som vanligt. Hon har aldrig sett mig springa hon har nog mest hört "nä, jag kan inte eller inte nu, jag måste ligga i sängen nu för jag har ju lagat middag".

Det tar fem månader innan jag blir kallad till ortopedmottagningen. Fem långa månader av sängläge och höga doser av morfin. Men jag känner att min livskvalitet höjts enormt sedan jag började med morfin. Jag vågar röra mig när jag vet att jag har smärtlindring som fungerar, jag kan åter följa med och se barnen utföra sina aktiviteter och gå på bio och middagar.

Fortsättning under Rubriken "Brev till ortopedmötet"

En av mina bästa dagar. Den 30 oktober 2012 fick jag blockader med lokalbedövning rakt in i mina bäckenleder. Jag skulle se till att röra mig och känna om det hjälpte. Min man och jag promenerade runt i solen. Det kändes som en sommardag, så varmt i Ängelholm, vi hade lämnat ett snöigt Sundsvall. Det kändes konstigt, jag vågade liksom inte känna efter, det brukar jag liksom inte göra utan ska jag gå måste jag vara fokuserad på vilken uppgift jag ska lösa och utan att känna efter. Ska jag handla mjölk, bröd, ost osv gäller fokus och att så snabbt som möjligt plocka så mycket behövda varor som möjligt. Ibland tittar jag på klockan för att veta hur lång tid jag har på mig innan smärtan slår till med full kraft. Har jag liksom ”dragit över” tiden eller bitit ihop för länge kan det sluta med att benen och ryggen låser sig av smärta. Då är det bara att hänga över någon hylla eller sjunka ned på huk. Nu skulle jag alltså känna efter och testa. Ovant helt klart.

- Prova att gå rakt, prova att gå fort, hejar maken på.

Trevande likt ett nyfött föl på höga ostadiga ben i sommarsolen lydde jag honom.

-  Prova jogga!

-  Nä, det kan jag inte, svarar jag som ett tjurigt barn och känner tårarna bränna bakom ögonlocken, det är en sorg för mig att inte kunnat jogga på många år.

- Testa jogga, vad kan hända? Inget, jogga nu!, uppmuntrar han mig.

Jag fortsatte gå, men längde stegen och ökade takten, åh, det liknande mitt forna gångsteg, leendet bara kommer och sprider sig till hela min kropp. Jag blir svettig och törstig och benen börjar kännas tunga, men det är inte smärta, utan mer likt mjölksyra. Jag har ingen kondition och inte så många muskler på rätt ställen heller. Senaste två åren har jag tillbringat största delen i sängen, det har bäst avlastat mitt bäcken och således minskat smärtorna. Sängen och morfin har gett bäst smärtlindring.

Hallelulja jag joggar igen

Men nu är det sol och jag går fort med långa steg. Jag gör det!, tänker jag och börjar jogga mjukt med korta steg. Jag får anstränga mig för att få hjärnan att koppla ihop signalerna mellan musklerna och att utföra rörelse. Tänka hårt på att böja knä, spänna låren, lyfta foten, lika mycket kraft i bägge benen osv. Ja, jag joggar, det går! Gick det nu så kanske det finns en möjlighet att i framtiden att kunna ge sig ut på joggingturer igen! Åh, tänk vad härligt att få jogga med maken eller 14-åriga sonen igen! Åh, tänk att få ge sig ut på en svettig Power Walk, något jag gjorde 4-5 gånger i veckan innan smärtorna tog över helt. Mina tidigare Power Walks var många gånger mycket smärtsamma, men jag liksom straffade smärtan med dem, jag ville inte ge upp, så jag kämpade på med mina promenader i många år innan det blev omöjligt.

Hopp om ett normalt liv
Men nu var det lyckokänslor och precis som man brukar beskriva så kändes det verkligen som om de bara bubblade i mig. Jag skrattade högt och bara log. Jag förstår att jag säkerligen såg väldigt fånig ut för förbipasserande, men det struntade jag helt i. Detta är något helt otroligt som vi får uppleva! Kanske vår mardröm får ett slut snart, mardrömmen som liksom gjorde ett avbrott i vårt lyckliga liv. Kanske får jag nu återgå till arbetslivet och de vardagliga tingen i ett rikt familjeliv som för så många andra är helt naturligt och som de lever varje dag. Det som kallas ett normalt liv.

- Hur långt kan du gå? Hade läkaren frågat vid undersökningen på morgonen.

Jag hade alltid så svårt att svara på den frågan, menade de innan det gör ont eller hur långt jag bita ihop med smärta? Min man vet att detta är klurigt för mig så han svarar:

- Hon kommer inte fram till mjölkdisken på stormarknaden, det är ett mål hon har.

Det var ett bra svar säger läkaren. Jag upplever att han tycker svaret är onormalt och jag börjar smygande inse att jag levt ganska onormalt senaste åren.

Målbild: nå mjölkdisken

Målet att nå mjölkdisken på Ica Maxi hade länge varit ett mål för mig och för några veckor lyckades jag! Då strålade jag också och log, det var sol och jag på parkeringen mötte jag min ridinstruktör. Hon var glad för min skull och vi pratade om min väg tillbaka, att den blir lång, att jag saknar muskler och måste hitta signalerna mellan hjärna och muskler igen. Min ridinstruktör har betytt mycket för mig, hon har tydligt sett hur min kropp betett sig och hjälpt mig förstå hur jag är sned och hur jag ska göra för att försöka balansera upp kroppen igen. Ridningen är den enda aktivitet som fungerat, jag har fått en fin mjuk ponny att rida. Att handla på Ica har gett mer smärta än att rida i 50 minuter. Dock är inte mina ridpass som förr, långt ifrån, jag tar det mycket lugnt, annat går inte. Förutom lite motion har ridningen gett mig harmoni och balans och kontakten med hästen är balsam för själen.

Kan jag handla- kan jag jobba

När jag kom hem den dagen efter att ha nått mjölkdisken ringde jag mn handläggare på försäkringskassan och sade att jag ville avbryta min sjukskrivning och jag fick inga följdfrågor, klart jag ska få arbetsträna! Jag nämner inte om vilket mål jag nått, utan tänker bara att "kan jag handla måste jag kunna jobba!" Jag arbetstränar 2 tim/dag under någon vecka och får öka morfindosen kraftigt för att klara av det. Någon syssla hemma klarar jag inte överhuvudtaget. Men jag är lycklig över att kunna arbeta igen och inse att jag kan mitt jobb, att jag inte glömt något och att jag faktiskt är duktig på det jag gör. Men tillbaks till dagen Ängelholm, bedövning och solen.

Normalt att kunna springa?

- Jag måste vila, flämtar jag helt torr i munnen.

Vi sätter oss och vilar på en bänk.

- Du, det är faktiskt normalt att kunna ge sig iväg och springa flera kilometer. Klart man blir andfådd och klart det är jobbigt, men det är normalt om man är otränad. Du kan inte ens nå mjölkdisken, det är onormalt, säger maken och vi skrattar och går ut och går igen.

Jag blir svettig, andfådd och enormt törstig, helt torr i munnen. Ja, dessa promenader är mer än vad jag gjort på flera år. Men långa steg, med snabba steg, med jämna steg och jag njuter så. Jag fnissar, det känns som jag gjort något som liknar ett maratonlopp där runt sjukhusområdet. Jag får inte dricka, men det går inte. Jag låser in mig på toaletten och sveper tre muggar vatten trots förbudet inför operationen, jag var tvungen, kunde inte prata utan bara hostade av torrheten. Jag känner min kropp, detta vatten kommer genast kroppen absorbera, det kommer inte hamna i min magsäck.

- Ska vi gå igen?, frågar maken.

- Nä, jag orkar inte mer, flåsar jag, men insisterar på att vi ska ta trapporna till avdelning 22. Det är många trappor, men det är ingen skäranade smärta som far igenom min kropp, bara träningsvärk.

Sittandes samtal med Gud 
Vi sätter oss i dagrummet framför tvn. Vi tittar på en repris av en lekprogram, men jag har svårt att koncentrera mig, jag tänker på framtiden, det som tidigare varit lite förbjudet och lite omöjligt. För vad har jag för framtid när jag äter höga doser morfin och ligger mestadels i sängen? Så kommer läkaren Bengt Sturesson och den norrländska narkosläkaren Niklas. För mig är det som att samtala med Gud när jag pratar med proffsiga och sympatiska Dr Sturesson.

 - Hur känns det? Han lägger sin hand på min axel och jag i mitt lyckotillstånd håller först på att börja gråta innan tankarna och orden hittar rätt.

- Det känns så himla bra och hela mitt Descutanskrubbade och osminkade ansikte måste ändå bara stråla av glädje trots att jag ser förskräcklig ut, torr, rynkig och vampyrblek. Min man och jag beskriver engagerat vad vi upptäckt:

- Hon kan gå utan smärta i bäckenet och hennes gång är annorlunda, rakare och jämnare, beskriver maken.

-  Toppen, vad bra! Då går vi vidare och gör en operation i eftermiddag men en skruv som fixerar högra sidan. Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter, säger Bengt.

-  Hur går det att sitta då?, det var ju nästan svårast för dig, frågar den norrländska läkaren.

-  Men oj, det går ju också bra! Vi har suttit i den här hårda soffan nu och tittat på tv. Det gör vi inte hemma, vi har ett oanvänt vardagsrum hemma, säger jag och får ännu ett lyckorus. Jag sitter utan smärta!

Efter 21 år röntgenplåtarna på rätt sätt
Läkarna berättar att de tydligt kunde se på röntgen samt känna att mina bäckenleder/Si-leder var slitna och påverkade, särskilt på höger sida.Det har ingen sett tidigare och smärtan har pågått av och till i 21 år.  Det känns fantastiskt, äntligen kunde någon se något som var fel! Sedan är Dr Sturessons ord kvar i mitt huvud, så fantastiska ord ” Det är patientens ord som avgör, jag lyssnar alltid på mina patienter.”

Fram med skruvdragaren
Klockan 15.30 den 30 oktober rullas jag ned till operation där en sköterska förklarar händelseförloppet mycket noga. Hon frågar om min långa väg för att komma hit för operation.  Hon frågar om jag har någon nackskada, jag svarar nej trots att jag har det. Jag tycker det känns så fånigt, krångligt och jag är rädd att det kanske blir något hinder med operationen. Men veckorna efter operationen är det nackvärk och migrän som är största bekymret, nästa operation lovar jag mig själv att säga som det är, att jag har en nackskada efter en ridolycka.  

- Är det säkert att du ska gå till operationsbritsen? Vi skjutsar dig gärna i sängen, säger den kvinnliga sköterskan vänligt.

Men jag vill gå, visserligen har bedövningen släppt, men jag brukar ju alltid röra mig trots smärtan, det känns också viktigt på något sätt, symboliskt att jag själv går in och lägger mig på britsen i operationssalen.

- Oj, oj vad ditt hjärta slår fort, du måste försöka slappna av, andas djupt och lugnt, säger den manliga narkossköterskan.

- Det är inte så lätt, klart jag är nervös, den här operationen kan förändra mitt liv, förklarar jag lyckligt för honom.

Jag tittar på de olika breda rosa ränderna på kortsidan av operationssalen, vad fint med färg och nyanser i rosa dessutom....

- Nu har du fått ett starkt smärtstillande medel, känner du fortfarande ingenting av det?, undrar sköterskan.

- Nä, vänta, jo, nu säger jag. Det känns som jag sugs bakåt och deras röster blir svagare, knapparna på något instrument blir lite suddiga.

PANG, precis som sköterskan berättat vaknar jag i min säng igen på uppvaket, klockan är 18.15 Det gör ont inuti mitt bäcken och kraftig smärta baksida lår ner i vaden, det känns som när tandläkarborren träffar nervroten i tanden. Eller har de kanske förkortat min baksida-lår-muskel med 2 dm?

Jag ligger där och flåsar av smärta och hoppas att de snart ska titta till mig, jag ser sköterskor i rummet men jag har ingen larmknapp och vågar inte ropa på dem. Jag tycker att jag är duktig som ligger sådär i smärta i en kvart tills jag till slut når deras uppmärksamhet och en gullig undersköterska genast kontaktar en sjuksköterska för att smärtlindra mig.

- Nästa gång måste du säga till på en gång så inte smärtan hinner stegra för mycket, det blir svårare att lindra den då, säger hon fortfarande vänligt.

Jag får inte ta bort vare sig pulsmätaren, blodtrycksmanschetten eller syrgasslangen i näsan eftersom värdrena kan förändras av morfin. Äsch, det kommer inte att hända mig tänker jag, jag är van och tål morfin.

Jo, så är det, jag har hög tolerans mot morfin och får mycket rakt in i kanylen i handen. Pinvärken består, mer morfin, ingen effekt. De undrar om jag vill stå och det känns som en toppenidé. Det känns som det är ischiasnerven som kommit kläm. Jag hänger på ståbordet och slänger, vrider och skakar på benet, inget händer. Lägger mig igen och SSK sprutar, sprutar och sprutar in mer morfin, utan effekt.

Vänliga människor smärtlindrar och lugnar

Mina stabila värden kvarstår och jag slipper alla olika mätningar av puls osv. Hon frågar också om min långa väg till denna operation, jag är förundrad och rörd över deras vänlighet och ärliga intresse av mig som person och mina bäckensmärtor. Så har det inte känts under de år jag mött sjukvårdspersonal i Sundsvall, jo, min nuvarande sjukgymnast Thomas Torstensson och en läkare som gav mig kortisoninjektioner i bäckenetes ledband. De har varit underbara och utan min sjukgymnast vet jag ärligt inte vart jag varit i dag. Han har gjort så mycket för mig lyssnat, frågat och fått mig bearbeta mig själv med mera.

Smärtlindrar effektivt själv
”Ha, där fick du förbannade si-led, en lång skruv, nu kan du f-n inte röra och låsa dig!” känns skönt och befriande att tänka så. Jag vill bara tillbaka till avdelningen för att kunna ta mitt egna flytande morfin. Denna SSK förstår varför inte morfintabletter hjälpt mig, hon förstår min förklaring om att min smärta gör mig aptitlös och när min mage är tom, står liksom mitt ”system” stilla och tabletter ger bara illamående och ingen smärtlindring.  Efter en timme klockan 19.20 kommer personal från ”min” avdelning för att hämta en annan patient på uppvaket, men de tar mig istället för jag är pigg och de vill att jag får komma upp och ta min egna medicin istället.

Mitt morfin smärtlindrar till slut och jag är så lycklig. Jag ringer min älskade syster, min man, min mamma och min dotter åh, vad jag älskar alla och vad jag älskar livet!  (Nä, jag var inte hög på morfin för min tolerans är som en hästs efter 1 år med höga doser, men jag är glad och hög av lyckoruset). Blockader med bedövning och en lång skruv i min högra bäckenled, det var en religiös upplevelse och en av mina bästa dagar. Nu ska jag ta tillbaka mitt fantastiska liv, bit för bit. Stand and fight bara sådetså!

Kramar Pansen  

Söker läkare på vårdcentralen i december 2009 som inte kan riktigt kan förstå vad felet är. Jag har mest och konstant smärta i höger höft och ljumske sedan 1,5 år tillbaka. Gör slätröntgen som inte påvisar något. Jag blir så förvånad, hur kan jag ha sådan smärta och inget syns?! Jag som trodde att nu skulle läkarna se att jag behövde en ny höftled och sedan skulle allt bli bra. Jag känner mig ledsen och misstrodd. Min läkare säger att han inte vet vad han ska göra då inget syntes på röntgen. Hur ska jag få kunna få hjälp när inget syns?

Jag får börja hos vårdcentralens sjukgymnast. Hon sätter mig på träningsprogram 2 ggr/vecka i deras "gym". Jag gör som jag blir tillsagd, smärtan ökar markant, jag kan knappt sova nattetid. Hon förstår inte vad det är som gjort mig så dålig, men hon blir olycklig när hon ser min smärta och går för att ringa min läkare, jag måste bli smärtlindrad på något sätt. Men att sitta i benpress med vikter osv. vet jag nu är helt fel! Jag blir så dålig att jag måste krypa hemma i villans trappa för att kunna nå vår övervåning. Jag måste börja använda kryckor och det känns fel att sjukgymnastiken gjort mig så mycket sämre. Jag känner mig olycklig, vad är det som är fel, hur ska jag kunna bli bra när sjukvården gjort mig sämre?! Jag slutar hos vårdcentralens sjukgymnast.

Remiss skickas till min tidigare sjukgymnast Thomas Torstensson på Sundsvalls sjukhus som hjälpte mig rehablitera knäet 2007. Jag tycker det känns pinsamt att jag nu kommer "dragandes" med något annat trasigt och ont. Jag hade delat upp mina skador/problem så att olika sjukgymnaster tog hand om olika skador, en för nacken, en för bäcken, en för knäna. Jag tyckte det var pinsamt med så många problem. Men nu berättade jag allt för denna sjukgymnast Thomas Torstensson om min vandrande led- och muskelvärk, om alla inflammationer i leder och luxationer. Jag berättade även om min rädsla att bli klassad som inbillningssjuk och att inte få hjälp. Det kändes så otroligt skönt, så befriande. Han förstod direkt min personlighet, han vet att jag biter ihop och han förstår att jag är osäker inför läkare. Han försöker få mig att lita på sjukvården igen och säger att jag måste hitta en läkare som jag vågar berätta för. Thomas Torstensson är dessutom mycket kompetent på just bäckenbesvär och har följt och genomfört studier på många främst kvinnor med bäckenproblematik. 

Första gången han ska undersöka mitt bäcken/rygg/höft säger jag uppgivet med en suck.

- Du kommer inte hitta något, det är svårt att framkalla smärta vid undersökning, men jag kommer få jätteont och inte kunna gå i kväll.

Det han säger sedan är bland det bästa jag hört, en bekräftelse, en förklaring....

-Åh, då tror jag precis jag vet vad det är för fel! Om du vill och orkar ska du få träfffa min kvinnliga kollega. Hon kan undersöka dig och trycka på de inre ledbanden innifrån slidan, men bara om du orkar med en sådan undersökning?

Självklart, ville jag det. För första gången innan undersökning börjar frågar jag:

- Ska jag säga till även om det bara är ömt eller när det gör väldigt ont?

- Du ska säga till på en gång, har man inga problem med bäcken brukar det inte ömma alls på dessa ledband, säger hon mjukt.

Jag hade ont på de flesta punkterna och även hon bekräftade mig, mina symtombeskrivningar, hela mig bekräftade hon! Jag var så lättad när jag åkte från sjukhuset att jag var tvungen att svänga av vägen och sätta mig på en bänk. Där grät jag av lättnad, av lycka och av förståelse. Alla felbehandlingar och "dumma" kommentarer genom åren dök upp och jag grät och grät. På kvällen var jag så lycklig. Att bli trodd eller misstrodd, det är en ENORM skillnad. 

Sjukgymnasten och jag går igenom min träning. Jag har alltid tränat och känt att det är av yttersta vikt för min kropp och bäcken. Förutom min pilatesträning och ridning så får jag fler övningar för att stärka upp bäckenet och bäckenbotten.

Det blir ett pussel att hitta vilka övningar som funkar och inte. Vissa av mina egna övningar gör mig sämre. Denna sjukgymnast säger att jag aldrig mer ska strecha eftrsom jag är överrörlig. En övnining kan jag behålla om jag tycker om den, det är övningen min RIDLÄRARE visat mig, inte  de övningar som naprapater och andra sjukgymnaster och läkare visat mig, de övningarna kan rent av vara skadliga säger han.

Flera sjukgymnaster har nämnt att jag är överrörlig så jag frågar Thomas om han göra ett sådant test på mig. Testet visar att jag är mycket överrörlig/hypermobilitet och det förklarar alla mina problem med fotleder, käkar, knän, nacke och bäcken! Jag får även diagnosen Ehlers-Danlos typ 3 (EDS), det är en bindvävssjukdom som bland annat ger kronisk led- och muskelvärk. Diagnosen EDS fastställs av en annan läkare sedan. Jag upplever nu även att min läkare på vårdcentralen börjar lyssna så jag vågar berätta om flera av mina problem. Så skönt, det finns ett svar som förklarar allt som började redan när jag var mycket liten! Många med överrörlighet eller EDS får dessutom ofta bäckensmärta. (Sambandet hypermobilitet och bäckensmärta berättade även Bengt Sturesson om han som opererade mig i Ängelholm). 

I april 2011 tyckte jag äntligen turen var lite mer på min sida, jag hade precis blivit nekad att delta i en studie i Stängnäs där de annars skulle utfört en steloperation av mitt bäcken. Jag blev mycket ledsen och uppgiven av det beskedet. Nu skulle jag få vara med i en studie där man gav injektioner med kortison rakt in i ledbanden, detta skedde via slidan. Kravet för att få vara med i studien blev för mig: Minska dina smärtor, använd  kryckor, sluta rid nu, sluta med sjukgymnastik, gör så lite som möjligt, allt för att försöka avlasta bäckenet och minska mina smärtor.

På (VAS) Visuell Analog Skala 1-10 var mina smärtor genomsnitt 7, men VAS pendlade mellan 7-10, (ja, jag tänkte åka in akut många gånger för att bli smärtlindrad bara några timmar, men jag bet i hop och ångrar det i dag). Innan injektionerna skulle jag helst komma ned i VAS 2-3, det hände dock inte men jag fick ändå vara med. Att ha så stark smärta bryter verkligen ner människan. Jag kände mig allt svagare och fler fysiska problem med kroppen började dyka upp. Jag fick allt tätare och tätare migränanfall, de ökade till tre anfall per vecka (fr två/månad) och övriga veckodagar hade jag huvudvärk. Kroppen visade tydligt fler stressymptom, jag kände mig inte stressad, men min kropp blev stressad av all smärta! Mitt liv började kännas allt mer hopplöst och vad var jag för mamma, fru och vän? Jag som låg till sängs i mina smärtor och inte ens orkade svara i telefonen. Jag kunde inte städa, tvätta eller handla. Jag kände mig som familjens belastning. Samlivet var det som jag vägrade ge upp, men det gav ökad smärta efteråt, men det var det värt!

I studien ingick även magnetkameraröntgen (MR) flera styden, tror det blev tre totalt, varav ca 30 minuter styck. Det var såklart smärtsamt att ligga alldeles still på den hårda britsen under själva MR-undersökningen, jag fick koncentrera mig på andas och slappna av men jag fokuserade på min målbild, nu skulle jag äntligen bli bättre! Nu skulle jag fortsätta mitt liv. 

Efter injektionerna med kortsion skulle jag använda kryckor och jag fick inte köra bil, jag fick bara gå i villans trapp max 2 ggr/dag. Jag hade ont, jag blev allt sämre. Jag kan inte tro att kortisonet gjorde mig sämre utan att allt detta ligga still under flera MR-undersökningar och kroppens totala allt sämre skick var det som gav mig den ökade smärtan. Ungefär så här står det i min journal: Resultat av kortisonstudien: Injektionerna gav inte den önskade effekten troligtvis på grund av för stor utbreddhet och för hög smärtintensitet.

När en månad gåttt efter injektionerna och jag exakt följt planen med sakta, långsam stabiliseringsträning kändes det ändå inte bättre. Smärtorna tärde, jag hade svårt att somna för de var så starka. Jag vaknade varje gång jag skulle försöka vända mig på rygg eller vänster sida, de enda som funkade. Jag vakande så många gånger per natt att jag tappade räkningen. Jag var så trött och för första gången i mitt liv kände jag mig helt tom, jag var rädd, varför hjälpte inget, fanns det ingen mer hjälp, skulle mitt liv se ut så här nu?  Jag tänkte att så här kan ingen 34- åring leva i 60 år till, i sängen att sitta i rullstol var ingen hjälp för att sitta var det svåraste för mig. Kryckorna förvärrade min nacksksda och vid ett tillfälle fick jag dessutom en "kotglidning" av diskarna i nacken, migränattackerna ökade än mer. Jag låg, jag kröp på golvet av mina bäckensmärtor och jag hängde med nacken över sängen då den sprängde. Nu i efter hand...jag skulle varit på sjukhus och fått smärtlindring jag har anteckant VAS 10 den dagen. Jag ville så gärna få komma till en smärtläkare, denna smärta var inte uthärdlig och jag fungerade inte längre.

Min sjukgymnast Thomas Torstensson ringde mig en eftermiddag och jag minns att jag försökte låta glad och stark när jag svarade. Han sa allvarligt att han var rädd att jag var på väg in i en depression. Han sa att jag måste ringa min läkare på vårdcentralen och säga det. Han pratade länge med mig, han peppade mig och förklarade att det inte var mig det var fel på, det var smärtan som "förbrukat" mitt egna serotonin och eftersom jag inte kunde träna och få pulspåslag fick jag inget adrenalin och serotonin påslag. Han sa att jag måste äta tabletter för att höja det igen. Han visste om mitt motstånd till serotoninläkemedel, anti-depressiva tabletter, jag hade själv arbetat som mentalskötare och var väl rädd att hamna på psyket och att inte bli trodd att det faktiskt var smärtan som låg till grund för min just då vacklande psykiska hälsa. Jag minns att han berättade om studier som förklarade detta med långvarig smärta och sjunkande serotoninivåer. Jag kände igen hans förklaringar samma som min naprapat försökt få mig förstå samma vecka. Jag gav mig, de hade ju rätt bägge två, jag insåg det till slut när jag själv dessutom tänkte igenom kännetecken för depression, många stämde in; inget kändes roligt, inget kändes lustfullt mig och jag kände mig själv som en börda.

Jag fick serotoninpreparatet Cymbalta utskrivet för depression och smärtor för Cymbalta kan man även behandla kroniska smärtor med. Jag visste att första veckorna kunde ge ökad smärta och sömnsvårigheter och så blev det. Jag var vaken flera dygn i sträck, jag hade oro och ångest. Jag visste att det kunde vara så med starten av anti-depressiv medicin, jag var tvungen att härda ut, jag hade ju ändå en depression som skulle accelera om den inte behandlades. Jag kände som om kroppen gick på högvarv, kunde kanppat sova, tappade aptiten och ångesten grävde i mig. En kväll kändes det lite bättre när jag lade mig och jag minns att jag kände mig glad för första gången på länge, kanske skulle det vända nu? Nä, tydligen skulle jag ner i "källaren" ännu en sväng;-)

Jag vaknade kl. 04 på morgonen av en fruktansvärd sprängande huvudvärk, jag lade mina salivlösliga migräntabletter på tungan och tror jag kröp till toaletten. Jag vet inte hur lång tid som gick, jag mådde illa och smärtan var fruktansvärd och jag började kräkas hela tiden. Jag kände inte igen detta, det var inte migrän, det har jag haft sedan 10-års åldern och aldrig sökt akut trots synbortfall och domningar. Nu ville jag till sjukhus, men ville inte väcka maken! Jag minns inte, men jag hade gått ned i frysen och hämtat en frysklamp som jag lade huvudet på. Min man hittar mig på golvet när han stiger upp kl. 06.30 Smärtan och kräkningar kommer i intervaller och jag säger att vi måste åka till akuten för detta är inte migrän.

- Men lämna minsta barnet på dagis först och kom hem sedan. Nä, vi kan inte ringa ambulans då blir barnen uppskrämda, säger jag.

Jag blir väl omhändertagen på akuten, de tycker det är konstigt att jag inte kommit in tidigare och förstår inte hur jag klarade av att vara hemma i detta skick. Nä, det gör inte jag heller, nu alltså. Jag blir tydligen väldigt konstig och inbunden när jag har mår riktigt dåligt. Läkarna oroas över att jag kanske fått en blödning i hjärnan. Jag får göra skiktröntgen av hjärnan och LP (ryggmärgsprov) jag säger att jag har EDs och därför kan vara svårstucken. Men jag har inte med journalanteckningarna med diagnossen så de tror mig inte helt. Läkaren sticker och sticker och ber om ursäkt för att han inte lyckas. De får kalla på en narkosläkare för att kunna få ryggmärgsvätska och då lyckas han. Jag får morfin som inte hjälper ett dugg, men väl en kall blöt handduk. Jag läggs in på strokeavdelningen och ligger där i tre dagar. Medicinäkaren Ville Sjögren som träffar mig varje dag är helt fast och bestämd i sin åsikt, det var inte migrän du hade. Han är så varm och förstående och vi pratar om hela min situation. Jag önskar han alltid vore min läkare, han känns som en sådan läkare som verkligen vill hjälpa och som även ser individen, inte bara patienten och en diagnos.

- Vi vet ju tyvärr inte allt om hjärnan. Kanske var det någon form av retning på hjärnhinnan. Men det var inte migrän, säger Ville Sjögren.

När jag kommer hem har jag feber några dagar och tror oxkså att det varen retning på hjärnhinnan eftersom jag även fick feber. Jag känner det som om hela jag "bröt ihop" eller låstes som en felande dator, att jag sedan fick en omstart och ny energi. När jag tittar tillbaka så tror jag att min kropp blev mer och mer stressad, det blev som en överhettning där systemet till slut sa i från. Man hittade i alla fall "gamla antikroppar" i mitt ryggmärgsprov och därför fick jag komma till neurolog. Så jag är glad och tacksam för min plötsliga oförklarliga huvudvärk för den gav mig en neurolog! storvinst igen! Jag som lidit av allt svårare migrän sedan jag var 10 år fick nu äntligen hjälp och behövde inte längre själv be att få prova oilka migränmediciner.

Nu nov 2012 har mina migränanfall minskat till kanske ett migränanfall i månaden    Den anti-depressiva medicinen hjälpte mig att få upp "huvudet ovanför ytan" igen och jag åt den cirka 6 månader, sedan var jag mitt forna jag, glad, positiv och övertygad om att finna en lösning ut ur denna bäckensmärta. Jag började söka på nätet och hittar läkaren Bengt Sturesson vid Ängelholms sjukhus som utför steloperationer av bäckenleder. Nu ska jag ge allt för att "slåss för mitt liv" jag måste få komma till Bengt S. Jag berättar för min läkare på vårdcentralen, han säger att han inte vet eller kan något om bäckensmärtor, läkaren Bengt eller operationen. Jag blir ledsen, vart ska jag börja? Jag trodde min vårdecentralsläkare skulle bli glad att jag hittat något att han  skulle hjälpa mig vidare....Fortsättningen under  Rubrik "Jag får tala med Gud nr 2 Bengt S"

En sjukgymnast som är specialiserad inom OMT använder manipulation. Manipulation innebär att sjukgymnasten försiktig för ut leden en liten bit längre än man kan på egen hand. Sedan dras ledytorna isär ytterligare genom ett snabbt tryck. Källa: www.1177.se

Min naprapat har förklarat att när det uppstår en låsning reagerar musklerna på att något är fel, varpå de försöker få det skadade området skyddat genom att krampa/gipsa ihop sig runt skadan. Detta är verkligen något jag upplevet, särskilt sätes- och ryggmusklerna. 

1995 19 år Jag upplevde genast att det kändes som en låsning, men jag trodde det var i ryggen. Jag försökte ligga, vrida mig och stäcka ut ryggen för att själv få bort låsningen. Jag lyckades inte. Vårdcentralens läkare sjukskrev mig 1 månad för ryggskott och jag får Parflex Comp mot smärtan. Jag avvaktar cirka 2 veckor och går sedan till mitt första manipulationsbesök....

951201 19 år, Kiropraktor H, manipulation vänster sida, säger jag fått bäckenrotation.

960124 19 år, Kiropraktor H, manipulation vänster sida

96-00 Arbetar samt studerar med ryggvärk i ländryggen. 1998 gravid med foglossning.

000608 23 år, Sjukgymnast P, manipulation höger sida

000811 -------"------------"------------

000816-------"------------"------------

010508 -------"------------"------------

010528-------"------------"------------

010608-------"------------"------------

010611-------"------------"------------

030911-------"------------"------------

030916-------"------------"------------

Vill så gärna få ett ytterligare barn, men vågar inte med mina rygg- och höftsmärtor. Besöker därför läkare på vårdcetralen som tycker min symptombeskrivning låter mycket diffus och tror inte på något som heter ”bäckenrotation”. Får en kur med Diklofenak samt besöka vårdcentralens sjukgymnast M som visar några stretchövningar som jag mycket noga följer. Jag ökar på min träning och promenerar varje dag för att stärka muskultaturen samt går medvetet ned i vikt ca 5 kg (fr 68 till 63 kg).

040909 Sjukgymnast P, Manipulation ,Vänster sida

040421-040621 Sjukgymnast P, Manipulation + Akupunkturbeh. m ström höft, lår, knä. Sjukgymnasten tycker det inte går bra och börjar berätta om steloperation som faktiskt är nödvändigt i vissa fall. Han tycker synd om mig, känns skönt att någon bryr sig om mig ialla fall.

050412 28 år, gravid och föder flicka, besvärsfri flera månader

051208 Sjukgymnast P, Manipulation, Höger sida det håller i sig ca 8 månader

060411 -------"------------"------------

060419 -------"------------"------------

2007 Vrider jag höger knä ur led så kraftigt att benbitar slås lös och ledband slits av. Hela 2007 går åt att rehablitera knäet. Minns mest knävärk detta år;-)

080904 -------"------------"------------

080908 -------"------------"------------

081124-28 Manipulation, höger sida, Akupunkturbeh.ström

081203-26 -------"------------"------------

081213 Rider, hästen tvärtvägrar vid ett hinder och jag far över hindret och landar kraftigt på huvudet, hjälmen spricker. Jag får en lättare hjärnskakning och skadar nacken (WAD-trauma). Nu ger nacken mer smärta och besvär än bäckenet. Jag måste avbryta behandlingar av bäcken och behandla nacken med läkamedel, massage och sjukgymnastik istället. Men rygg- och höftsmärtorna kvarstår också.

090922 Manipulation, höger sida,

091005-14 Manipulation, Akupunkturbeh.ström

091104-091225 Manipulation, Akupunkturbeh.ström

091214 Naprapat A manipulerar

0912 Söker läkare på vårdcentralen som inte kan riktigt kan förstå vad felet är. Jag har mest och konstant smärta i höger höft och ljumske sedan 1,5 år tillbaka. Gör slätröntgen som inte påvisar något. För börja hos vårdcentralens sjukgymnast M. Hon sätter mig på träningsprogram 2 ggr/vecka i deras "gym". Jag gör som jag blir tillsagd, smärtan ökar markant, jag kan knappt sova nattetid. Hon förstår inte vad det är som gjort mig så dålig. Men att sitta i benpress med vikter osv. vet jag nu är helt fel. Jag blir så dålig att jag måste krypa i vår villas trapp och använda kryckor. Jag slutar hos vårdcentralens sjukgymnast M.

100512 Sjukgymnast P, Manipulation

100903 Sjukgymnast P, Höger och vänster sida manipulation misslyckas

100909  Sjukgymnast P, Höger och vänster sida manipulation misslyckas

Äter antiinflammatorisk medicin Pronaxen 1000 mg/dag i 14 dagar och rör mig så lite jag bara kan. Resultat: Ingen smärtlindring och ingen större effekt.

100924 Naprapat A manipulerar  Höger och vänster sida

101111 Naprapat A manipulerar Höger och vänster sida

101118 Sjukgymnast P Höger och vänster sida manipulation misslyckas och han pratar igen om att steloperation kan vara nödvändigt. Han tycker det är hemskt att en sådan ung kvinna som jag ska ha sådana svåra problem. Han tycker det är konstigt att inte läkaren gör mer för mig t.ex magnetkamera-röntgen, information om steloperation. Tyvärr tycker han inte att han kan hjälpa mig mer då det inte ger någon hållbar effekt. Men jag är tacksam för hans empati och han fick till slut rätt, det var bara steloperation som kunde hjälpa mig.

En av de saker som fungerat väldigt bra har varit en TENS-apparat som jag fick låna av min sjukgymnast. TENS-apparater finns även att beställa på nätet. De startar och ökar kroppens egna endorfiner som är smärtlindrande. Det jag tyckte var bäst var att TENS-strömmen kunde låta mig vila från min vanliga smärta, den distraherade. TEN-apparatermna har många olika tillval och med hjälp av elektroder som fästs med av klisterlappar förs en frekvent strömstyrka in i kroppen. Det kan pulsera, vara frekvent, öka och tona ut i styrka med mera. Man kan själv reglera hur "hårt" man vill ha det. Jag förstår nu hur stark min smärta var när det var som värst eftersom jag kunde köra på högsta styrkan;-)

Ja, något som enkelt som varma bad ger lindring! Jag har ett bra bubbel-massage-badkar och badar varje dag. I badet mår jag mycket bra ofta tänder jag ljus och har samtidigt avslappningsmusik, jag tröttnar aldrig på att bada