Yes, jag lyckades denna vecka tänkte jag i morse när jag gav den lilla katten sitt p-piller. Men snart föll min förnöjsamhet...det var förra veckans piller jag lyckats ge henne. Nä, jag måste se till att kastrera den där kissen för hon får vekligen inte sitt p-piller varje vecka som sig bör. Och själv får jag inse att jag ännu inte har riktigt koll på vardagen Den där smärtrehab-kursen tog hårt på mig, jag är inte återställd ännu men det viktigaste är att jag känner att det vänt och går sakta år rätt håll och det gör det verkligen! 

Den 23 september var jag på återbesök hos Bengt Sturesson i Ängelholm (han som stelopererade bägge mina bäckenleder senast i januari 2013). Jag har inte riktigt haft tid och ork att sätta min in vad han faktiskt sa, men jag skrev ned det i min anteckningsbok och försöker tänka på det lite då och då.  

För det första sa han att han var mycket nöjd, att röntgen visade att jag läkt. Han tyckte även min gång såg mycket bättre ut. Han berättade denna gång att han varit mycket orolig och tveksam till hur det skulle läka eftersom min sjukdom Ehlers-Danlos försämrar läkningen. Det var även därför jag fick gå flera månader extra på kryckor.

- Du har väldigt hypermobila leder (överrörliga), du fick en blödning under operationen som var svår att stoppa och de brsitningar du har på mage, lår, rygg och vader är typiska för EDS. Så jag är så glad att du har läkt, sa Sturesson.

Jag sa att jag var så lycklig att jag åter nu kunde handla och gå promenader. Att mitt liv blivit så mycket bättre sedan operationen. Jag berättade att jag väntat två månader extra innan jag provade att rida (egentligen fick jag prova i mitten på juli) men att jag nu åter fått så ont i höften, bäckenet och musklerna runt. Betydde det att jag inte kan rida något mer?, frågade jag med darr på rösten. Han undersökte och klämde lite runt min ömma höft och sätesmusklen och sa snabbt och tvärsäkert att det bara var en överansträngning. 

- Så jag får fortsätta rida?

- Jag absolut, men det är slut med hästhoppning och du ska inte tävla eller något sådant. Det är för stora risker, sa han.
- Om jag skulle ramla av då och något går sönder. Hur ska jag göra då, ingen på Sundsvalls sjukhus kan ju detta?

- Nä, det är just därför. Du måste ju komma hit om det tillstöter några problem.

Just då var jag glad att jag ialla fall kan fortsätta rida, det andra slog jag bort, det var som en ful irriterande fluga som surrade i cresendo som jag bara lät flyga förbi.

I går var jag som vanligt med dottern på ridskolan för hennes lektion. Hon hade teori (ej ridning utan lektion med fakta) och berättade sedan glatt om att detta var den bästa teori hon haft någonsin! De hade gått igenom grunderna för hoppning samt fått suttit på läktaren och sett en tjej hoppa samtidigt som ryttaren hade beskrivit allt hon och hästen förberedde och efter innan hinder osv. Jag började glatt och engagerat att beskriva om känslor, vägar jag också. Vi pratade om oilka hinder då det plötsligt kändes som om den äckligt irriterande flugan närmade sig mig med ett högt ljud som därmpade de andra omkring. Sedan kändes det som om någon slog en knytnäve i min mage. Samtidigt som orden formades "du ska ju inte hoppa mer". Nä, just det jag får inte hoppa hinder mer, inte vara pirrig och lite nervös och tänka igenom banan för att sedan genomföra den. eller att efteråt få det sköna adrenalinpåslaget och kompisarna och ridlärarens beröm. Då gjorde det ont och jag blev så tyst. Tur dottern hade en kompis med i bilen för jag sa inte ord mer på resan hem. Väl hemma var det middag och läxläsning. Ja, kv'ällen rullade på som det gör och det är inte lätt att släppa fram och kunna vara ledsen när man har barn det bara är så.

Så därför började det åter göra ont nu när jag skrev här och nu kan jag tillåta mig vara ledsen. Vilken lyx att få gråta lite  Men ändå när jag tänker på det så kan jag inte ta in det fullt, att jag aldrig mer ska hoppa. Det som jag älskat mest av allt. Men Sturesson påminde mig om något bra. Det som jag alltid ska tänka på för att kunna rycka upp mig och kämpa på vidare. För är det något jag kämpar med så är det att inte bli ett offer, usch, usch den sticka offerkoftan är den som skrämmer mig mest ska ni veta! I alla fall så sa Sturesson så här:

- Upprepa igen för mig, i vilket skick var du när du kom hit i fjol? Vad kunde du då?

- Jag kunde inte gå till mjölkdisken och jag hade så fruktansvärt ont.

- Just det, tänk på vad som har hänt på 1 år!

Just det, tänk på vad som hänt för mig under 1 år, då borde jag verkligen inte vara ledsen för att jag inte kan utöva hästhoppning något mer!! Dessutom hur ser det ut om ytterligare 1 år för mig, nästa år kan jag träna och rehabilitera mig fullt ut då går inte 6 månader bort med kryckor och operationer  

Vidare sa han att jag skulle välja lugna aktiviteter och att jag måste inse mina begränsningar och att dessa begränsningar hade mer med min sjukdom att göra och inte att jag stelopererad.

- Du kan inte bli som vem helst, någonsin, du måste acceptera din EDS. Men njut av livet, hitta aktiviteter för "pleasure". Jämför med innan steloperartionen och var nöjd, sa Sturesson. 

Det var så bra för mig att han flera gånger betonade det om hur jag faktiskt hade det innan operationen för även om jag tänker på det varje dag så glömmer jag det också några gånger varje dag  

Sist jag träffade Sturesson i januari sa han att alla mina smärtor inte härstammade ifrån bäckenet utan även att jag hade ryggproblem. Men då hade jag fullt upp med att återhämta mig efter operationerna så jag sköt undan "det med ryggen". Men nu frågade jag igen och även om min nacke. Han kollade på mig igen och sa att min ländrygg också är hypermobil (överrörlig) att kotorna ibland slår emot varandra när jag hamnar i ytterlägen och det är det som smärtar. Det som jag kunde vara är att fortsätta med noga stabiliseringsövningar för rygg och framför allt mage. Hmm, ja det har jag känt i så många år att det är löjligt jag gick i årskurs 4 när jag fick börja gå hos min första sjukgymnst för att jag hade sådan molvärk i ländryggen så stabilisering det kan jag i alla fall  Där är ju ridningen mycket bra också.

Angående min nacke så sa han bara att det kan bli så att när diskarna där "slår i hop-gnuggas mot varandra". då kan det bli sprickor i diskarna och det är mycket smärtsamt. Möjligt att det var detta som hänt mig nu. För att komma tillrätta med nacken är det hållning och att stärka upp bröstryggen.Inga nyheter men för mig är det viktigt att numera få höra samma sak ifrån flera håll. Detta eftersom jag tidigare för många år sedan gjort så mycket som jag blivit tillsagd och det har försämrat mig så mycket. Sturesson höll med både mig och min naprapat att inte träna upp nacken utan inrikta mig på bröstryggens muskler och hållningen. Bra, då kan jag lita på min naprapat. När jag skulle börja träna upp min nacke efter ridolyckan så fick jag göra "lejonträning". Då står man på golvet på alla fyra och håller fast ett brett gummiband med händerna, den andra delen har man i munnen och sedan ska man dra gummibandet med hjälp av huvudet/nacken. Oj, oj så jag kämpade med det, men jag fick sådant otroligt illamående och huduvärk, men jag skulle ju göra det och jag gör ju helst som jag blir tillsagd, men numera har jag ju iaf börjat med detta att jag inhämntar information från flera håll jag "sväljer" inte allt som sägs lika lätt numera.

I dag ska jag träffa en helt ny sjukgymnast som jag ska kolla om han kan hjälpa mig vidare med mina muskelkramper. Eftersom den där super naprapaten Anders kostar 540 kr/gång...Jag har lagt ut kanske 6 000 sedan april på att få hjälpa med mina muskelkramper i nacke, höft, rygg. Det vore verkligen den stora nyckeln att låsa upp, om jag kan hitta en sjukgymnast som kostar 80 kr och ingår i högkostandsskyddet istället, jag tror att det är det som är det viktigaste för att jag ska kunna återgå i arbete.

Kram kram

Pansen  

Har ju glömt att skriva att utan min skottkärra skulle det inte bli mycket käk i detta hus  Alltså när jag handlat kör jag fram en skottkärra och fyller upp den med alla tunga kassar. Sedan kan jag dra skottkärran ända till köksdörren visst några lyft blir det ändå men det är stor skillnad från att bära fram och tillbaka flera gånger.

Jag tycker det är så tråkigt att jag förpassats så mycket till sängen igen, men det är som det är. Det är ju ändå sängläge som läker mig så det funkar, jag har ju vanan inne kan man lugnt säga. Jag vet inte hur det blir för mig och arbetsträning. Jag ska för en gångs skull inte försöka att inte pressa mig själv att bli frisk och tro att jag är frisk bara för att jag vill...

I början på november har vi stort avstämningsmöte med mina handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, min husläkare samt kuratorn och sjukgymnasten från smärtteamet och sist men bäst "min" sjukgymnast Torstensson. Oj, oj vad mycket folk som ska sitta tillsammans och prata om bara mig!! Det känns så jobbigt liksom den där pinsamma känslan som om att jag inte klarar mig själv...Hade min kropp klarat smärtkursen hade jag arbetstränat nu allt var ju klart då hade jag itne behövt ett sådant här möte---liten suck är det allt. Smärtteamet ville verkligen att min man också skulle följa med, men jag vägrade. Det står till och med i mina journalanteckningar att jag måste bli bättre att kommunicera med omgivningen om hur jag mår, att jag ska berätta för min man...Haha, jag kommunicerar ju för fullt här på bloggen ibland skriver jag allt som jag annars håller för mig själv  

Men nu har det i alla fall lugnat ned sig lite på makens jobb och jag ser att han inte är fullt lika sönderstressad så i lördags tog jag luft och ton och berättade en hel massa om hur jag känt och känner och tänker, tänker och tänker. Det var skönt och sedan frågade jag om han ville bvara med på mötet och det ville han. Att jag ändrade mig beror ju dels på att han pressade arbetssituation har lättat lite men också för att jag tänkte hur ofantligt skönt och tryggt det var när han följde mig alla tre gångerna till Ängelholm. Han kunde lyssna och ställa frågor som jag inte vågade osv. 

Nä, det går tyvärr inte enligt min plan...Då skulle jag varit ute på arbetsträning nu och jag skulle kommit långt i träningen, känt mig stabil och uppbyggd innifrån istället kan jag knappt använda armarna och kotorna i halsryggen/nacken spränger och musklerna krampar så jag är hård som en tvättbräda...Men bäckenet är bättre i alla fall och det gläder mig verkligen   Jag är så nöjd med stabilitetsträningsövningarna, de som jag tyckt varit så tråkiga jag känner att det är just de övningarna som gör skillnaden. Det är de övningarna som möjliggör att jag kan fortsätta på stegen och uttöka övningar...Jag hoppas verkligen att ni som läser här har fått sådana övningar och inte bara något "se till att träna och rör på dig" grej för det funkar inte det gör ofta bara smärtorna värre. Men det känns åter mils borta att jag ska kunna på ett gym och arbeta med maskinerna. Eller cykla eller simma...Jäkla nacke det ställer till det och det känns som när jag var nyskadad. Men i natt testade jag några timmar med kudde under huvuder i alla fall och det gick lättare att somna då iaf. Hoppas jag åter kan ligga på kudde igen, för detta är ju bara så knäppt.

Kram kram

Pansen

Jag hade lovat ringa eller ta kontakt med flera av er nu i helgen, men jag är ledsen tyvärr så mår jag inte så bra.

Hur gärna jag än vill, har jag inte kraften nu. Men fortsätt skriv och ställ frågor så är det lättare för mig att bara besvara just frågorna, det kanske jag kan göra med textsvar.Och..det viktigaste JAG ÄR SNART PÅ G IGEN...Lite komiskt så hade min bil laddat ur sitt batteri just i dag när vi tänkt sälja den! Ska nu låna en batteriladdare av min bror...Min bil och jag känner lika idag...Jag ska bara ladda batterierna. Jag visste att detta kunde hända, jag har nästan varit förvånad hur mycket jag kunnat pressa mig och trycka bort saker. Jag har bitit ihop enormt under de senaste 6 veckor, med smärtkursen, sista veckan har jag känt som att jag knappt hållt mig flytande ovan vattenytan.

Men livet går ju vidare och därför har mycket mer också hänt...inom familjen, såklart har jag även på det planet tryckt bbort en massa saker som nu blev en mycket jobbig sak...Så nu är jag verkligen inte stark och kraftfull men ändå trygg i tanken för jag vet att jag är stark egentligen   Men jag återkommer till er som jag lovat..men inte just nu och jag hoppas ni förstår. Ska också skriva vad Sturesson sa men trots att röntgen visade att läkningen gått bra sa han så mycket andra saker och just de sakerna är sådant jag tryckt bort och framåt, för jag har inte kraften att tänkam hantera och sörja de saker han sa som inte var så bra...Men läkt är jag iaf  

Kram älskar er

I går var jag i Ängelholm för återbesök och kontrollröntgen och började då plötsligt få en massa meddelanden och fantastisk kommentarer via min mejl och på Facebook. Artikeln var nu publicerad i tidningen.

Jag hade ju stigit upp 05.00 för att flyga genom halva Sverige så jag hade inte läst någon tidning. Jag har fått fler gensvar än vad jag trodde och som ni vet är det mitt syfte att stötta andra. Att jag är anonym på bloggen och att jag inte satte ut bloggadressen i tidningen beror på att jag inte vill att mina föräldrar ska kunna läsa bloggen eller framtida arbetsgivare. Men följer ni länken får ni se mig  http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud-

Jag är helt slut, möte med kuratorn i morse, vilorummet, möte med smärtläkare och sedan åkte jag hem tidigare från smärtrehab. Kom hem alldeles feberrusig 38 trots att jag tagit totalt 4 Alvedon. Maken bortrest men barnen blir ju hugriga ändå. Själv kan jag lätt trycka undan de känslorna när jag mår så pass dåligt. Jag trodde inte jag skulle ta mig upp ur sängen något mer i dag. Men sonen kunde fixa hem pizza så nu är vi alla mätta och barnen har åkt till sina kompisar. Skönt, ska lägga mig igen och "snabbläka".

Jag ska skriva mer om vad Dr Sturesson sa en annan dag men jag kan berätta om årets häftigaste möte iaf, jag fick träffa och kramar om en av mina älskade trognaste bloggläsare Maria  

Kram och kärlek

Pansen

I onsdags åkte jag direkt från Smärtrehab på sjukhuset till ridskolan med dottern för hennes ridning. Jag såg min ridhjälm i bilen hatthylla och fick en idé. Kvällen innan hade jag varit på föräldramöte och sett dotterns fina berättelse om sig själv och vad hon gillade. Hennes högsta önskan var: "Att få rida med mamma", därför hade jag nu starkt prioriterat upp detta med ridning.

   Finaste, älskade ponnyn  

Jag berättade om dotterns önskan för ridläraren och frågade om jag fick rida med (vi känner varandra väl och har ridit tillsammans tidigare så hon vet om min steloperation osv).

- Självklart ska du göra det, svarade ridläraren.

Jag kände hur hela ansiktet på mig bara sprack upp i ett stort leende och jag tackade så mycket. Sedan hoppade jag nästan jämnfota in i sadelkammaren. Jag var som en 8-åring som ska få rida sin favorithäst. Varje vecka har jag gått in till min favorit Aportino, pratat, gosat och upprepat några konster med honom, allt för att han inte skulle glömma mig och det har han inte gjort! När jag var på väg in i ridhuset bad jag tyst att han inte skulle ha förändrats när jag rider honom. För barnen kastar han gladeligen i backen och han skrämmer dem ofta trots att han egentligen är rädd själv. Han har helt enkelt kommit på ett sätt att slippa jobba på lektionerna. Med mig har han aldrig gjort något sådant, men det är skillnad, bara jag sätter mig i sadeln gör min vikt stor skillnad och självklart är jag starkare än barnen. Det är så jag brukar förklara för dem i alla fall. 

Visst blev det lite förvånade blickar och viskande ifrån läktaren när jag satt upp tillsammans med barnen   Lektionen och dess tempo var precis vad jag klarade av, jag blev svettig och kände mot slutet att musklerna började vara olydiga av trötthet. Jag travhoppade även ett litet minikrysshinder precis som barnen! Dock är jag inte van att travhoppa så på ren reflex landande vi i galopp som jag ju tyvärr genast avbröt  . Men galoppera fick jag senare och det var så otroligt underbart! Jag ska ta tillbaka detta till mitt liv.

På vägen hem satt den 8-åriga dottern och jag och pratade livligt om lektionen, om hästarna och övningarna. Hela den stunden har också varit en dröm för mig ända sedan hon föddes, jag kunde ju inte veta om hon skulle älska hästar lika mycket som jag   I går kom träningsvärken och den finns även idag men det är en helt annat värk, inte jobbig alls och dessutom som kamouflerar den alla annan j-la smärta  

Kram kram

En mycket lycklig Pansen  

Lägger ut lite mer 2011 dagbok...

28 jan fredag 2011

Just nu: Lycklig:-) Har bara sovit 40 minuter i dag (i morse). Åkte till ridskolan och kollade på hoppträning och träffade min dressyr ridlärare som hade med sina nyfödda bebis, så kul. Sedan red jag lunchpassset på älskade Aportino och det gick bra, trots en del takras i tältet.

Hem och badade, kände mig så glad, skyndade mig att SMSa sonen och fråga om han och jag skulle dra till shopping-gallerian. Det blev tre mössor för 99 kr, lila/blå brallor 349, vårjacka 399, cardigan 199, t-shirt 70 kr och Humörtröja på rea för 420 kr. Vi var där i en timme bara (för mer klarar inte mina bäckensmärtor) och hann även sätta oss så sonen fick en Smoothie. Det var skitmysigt, så sällan det bara är sonen och jag nu för tiden. Det måste ändras för det är så skönt att hänga med honom:-) Är helt slut i kroppen, och det hugger som fan i bäcken, höft och ljumske. Men det såg sonen också så jag kunde sitta kvar i bilen så hämtade han dottern på dagis. Jag fick också tillfälle att berömma honom så mycket för läxor och all hjälp med dottern (och att bita ihop) sitta i baksätet osv. Puss och kram en lycklig och nöjd mamma

29 jan lördag

Aj, det gör så ont, jag vill bara gråta. Överallt hela kroppen, jag känner mig så sjuk av alla smärta. Nu är det så där så jag inte vet vad jag ska ta mig till, ligga gör ont och nacken blä...Vet inte om det var värt min underbara dag i går ska tänka...JHo, känslan av lycka i går, jo, det måste ha varit värt det! Men jag måste gå på toa och gråta i en handduk nu....

30 jan

Har inte haft sådär ont som i går, har bara tagit 2 Treco comp för huvudet, som iofs var rätt konstigt och jag mådde så illa men Calma tuggummit hjälpte då. Vägde nu i kväll 65,6 kg och det är helt ofattbart och påverkar mig så negativt. Egentligen kan jag inte förstå hur det ens kan påverka mig, hur kan jag bry om mig om vikt nu när allt så komplicerat? Jag har ju inte brytt mig om min vikt och vad jag väger på flera år...Det är nog för att det enda jag kan påverka är min klädesel och smink osv. Nu när det är det enda jag kan, håller jag på grejjar, jag har ju inget jobb, ingenting, så detta är mitt nya intresse och då passar det verkligen inte med att vara tjock!!

Nu sitter jag här med ett tredje glas vin i vardagrummet och tänker att jag ska njuta för nu måste jag äta pulver mycket och länge, jag är stark och envis och jag tänker fan i mig inte vara tjock! Dessutom kan jag inte rida ponnyn Aportiono om jag är tjock. Shit, vilken träningsvärk jag haft, måste kolla om det har att göra med att jag inte äter kalcium längre....?

Jag gillade verkligen EDS-forum när jag hittade dit, läste ytterst lite, sedan bestämde jag mig för att inte läsa mer det fanns ju där om jag behövde. Har skuggläst lite ibland, men oftast har jag känt att jag inte orkar läsa eller skriva, svårt att sitta så länge. Läser nu, det gör så ont, jag blir så leden, jag är en sjuk människa och jag har EDS en jävla pisssjukdom, jag är sjuk, jag vill inte vara sjuk, det var inte så här mitt liv skulle vara!! Piss, piss min familj, mitt liv, hur ska detta gå?, alla konstiga symptom, fotleder som glappar, pirrar och värker på kvällarna, magen som kanske inte tål laktos och gluten...Ja, inte mår min mage bra...Orkar inte skriva mer, jag skulle ju bli frisk med stelopreation av bäcken...Piss och go natt.

2 feb onsdag
Är så otroligt trött, sådär så jag ser dubbelt och liksom sluddrar när jag ska prata. Har kollat efter en läkare i Stockholm som kan ge EDS-diagnos. Även om jag får min steloperation är ju EDS kvar...Tränade Pilates 30 min i går kväll och lade på till 1 kg hantlar, vet inte om det är det som gör att jag är mycket sämre i dag? Har sådär tröttont i ländryggen. Jobbigt att stå och sitta. Jättefint och soligt ute, dottern hostar, sonen nyser och jag drick koll. silver och kör Naturdiet, känns toppen, sundare, dricker även te istället för kaffe och har beställt detoxtabletter. Känner till 100% att jag vill vara smal, att jag är lyckligare då, och går jag nu bara ned i vikt så är jag ju dessutom rökfri:-) Kram

Kom på att jag måste berätta att alla som genomgår inte alls har så lång rehabiliteringtid som jag har! Jag vet en tjej som opererades mycket senare än jag och hon är tillbaka i arbete! En annan tjej som opererades flera månader senare än jag behöver inte ta smärtlindrande tabletter. Jag var i så pass dåligt skick i hela kroppen både psykiskt och fysiskt så jag rehabilitetar inte bara mitt bäcken utan hela mig😉 Dessutom har jag EDS vilket jag försökt förneka, det är så mycket värk och andra saker jag samtidigt ska jobba med😉

Jag har varit sjukt nervös inför besöket i dag hos en smärtläkare, men det gick så bra. Hon kunde EDS och hon hjälpte mig ett schema hur jag ska tänka och trappa ned morfinet, är så otroligt glad för det. Hon tyckte det var uselt att inte min VCläkare hjälpt mig och att jag ensam som patient hade läst och skrivit ut egna scheman från Internet, tack, jag tyckte själv det var konstigt😉

Jag mejlade min lokaltidning i helgen och frågade om de vill skriva en artikel om mig och mitt bäcken och hur otroligt viktigt det är att få rätt diagnos och behandling. Samt att detta område är alldeles för dolt. Hade jag fått rätt diagnos och hjälp för sisådär femton år sedan hade jag nog blivit hjälpt med rätt träning. Men som vanligt, att jag inte lärt mig har nu den sjukliga tröttheten börjat smyga sig på mig. Nu har jag haft jobbig värk i många många leder i över två veckor, åkt på en krasch, blivit glad att jag 'överlevde' så jag fick ny energi, den gjorde jag av med i helgen då jag hade långa samtal med andra lidande bäckensystrar,(ingen bloggläsare), jag mejlade om medverkan i EDS-studie, bestämde mig för att kunna hjälpa andra och tog kontakt med lokaltidningen. Samt att jag var go och glad mot familjen, gick på 70-års fest lika glad utåt. Hm när sjutton ska jag inse mina begränsnigar och sluta ljuga för mig själv och alla andra? Svar är väl: jag kan inte ändra mig på alla punkter jag vill verkligen att folk ska fortsätta uppfatta mig som en glad och positiv tjej. Nä, nu ska jag vila i vilorummet innan ett möte m kuratorn även det känns lite jobbigt för jag vet aldrig vilka insikter hon ger mig😉

Kram o kärlek 

Pansen 

Nu har jag fått kalleslen för återbesök hos Dr Bengt Sturesson vid Ängelholms Sjukhus. Måndag den 23 september ska jag först kontrollröntgas och sedan får jag träffa honom. Jag tror han kommer bli nöjd.

Jag har så tydligt känt under senaste månaden att det är förändrat, dels så klart av alla stabiliseringsträning men även känslan av att nu är det läkt och det har lugnat ner sig med de spridda inflammationerna som fanns i ljumskar, höfter och ländrygg. Men Dr Sturesson sa att jag inte skulle känna så stora skillnad innan de 6 månaderna av läkningstiden gått. Jag fick ju inte rida eller göra något annat än sjukgymnastövningar innan egentligen. Men jag har en förmåga att förbise eller rent av förneka saker som sägs till mig ibland. Jag vill så mycket och fort ska det gå, och inte är det väl konstigt att jag är så hungrig på livet efter att ha legat så mycket i sängen senaste åren?! sedan vill jag tyvärr alltid vara mirakelpatienten, den som läker och tränar extra bra och under kan ju ske det finns ju alltid nån i rullstol som kämpar och kan resa sig och gå...  

Jo, iofs ska jag väl inte skriva att allt är bra och läkt för ländryggens muskler tycks ha svårast att förstå att de inte längre behöver gipsa in min bäcken och krampa. Men det har lugnat ner sig så pass mycket att nu kan jag själv många gånger kan få krampen/molvärken i ländryggen att minska. det är min naprapat som visat mig flera stretchövningar samt visat mig hur jag kan leta upp muskelfästerna i sätet och sedan lägga en tennisboll där det gör som jävligast ont. Sedan ska jag spänna sätet 5 sekunder 5 gånger och göra likadant på andra sidan. Det är både skönt och jävligt på samma gång men det bästa det hjälper  Nu hoppas jag bara komma så långt med nacken också att den lugnar ner sig och musklerna slutar tokkrampa så att jag själv kan utföra djup muskelbehandling på muskelfästerna i nacken, pannan och käkarna. 

För att min man och jag inte skulle fortsätta vara tysta och inbundna mot varandra föreslog jag att vi skulle ut och plocka trattkantareller i går, vilket vi gjorde. Jag behövde röra mig för att få blodcirkulation och få just ländryggsvärken att släppa men jag tog det lugnt. Eftersom det var skitjobbiga dagar för mig när jag gråtit en hel massa kände jag att jag måste kunna berätta för min man så att han kanske förstår hur jag faktiskt mår. det gick bra jag berättade en del saker om att jag har så mycket tankar och funderingar och oro osv. Resultat Svampplockningen: Mitt syfte uppfyllt! Vi började prtat med varandra igen, det tog på nacke och armar visserligen men det var värt det, dessutom fick vi två fulla korgar med stora trattisar  På vägen hem 20.30 ringde min naprapat för att höra hur jag mådde, han hade verkligen blivit orolig i det skicka han sett mig dagen innan. Jag blev så förvånad verkligen gulligt av honom. Jag berättade att hans behandling verkligen hjälpt men att febern satt kvar. Han gav mig en massa tips och sa att jag måste hejda mig, jag måste inse att jag gjort stora framsteg senste 6 månaderna och att jag ska vara nöjd med det, jag får inte "rusa" iväg nu och hoppa över en massa steg...Nu har jag alla förutsättningar att bli bra och jag får hjälp på smärtkursen på sjukhuset men jag fick lova att jag skulle berätta på sjukhuset att jag är en person som VILL, VILL, men som måste få hjälpa att bromsa och tänka efter många gånger. Haha, han är härlig och så himla bra han också, men han vet ju också vad smärta är efter en biloycka som kraschade honom totalt. Det tog honom 3 år innan han kunde lyfta armen och i så dåligt skicka är iaf inte min nacke  

I morgon ska jag ge er lite tips som kan underlätta i vardagen, typiska kvinnofällor det som vi tror att vi "Måste" göra. Förresten på en föreläsning av min fantastiska sjukgymnast Thomas Torstensson berättade han om en filosof som  myntade citatet: Det finns bara två "måsten" i livet...välja och att dö... Fundera på den, det är inte så tokigt och att vi ska träna på att tänka jag VILL istället för att jag måste ju faktiskt dammsuga...

Kärlek och styrka

Pansen