Blä, jag fick åter kramp i nacken i går. Krampen och smärtan bara spred växte så jag kunde inte somna, tur att jag har en massa bra program nedladdade från P1 så jag kan bilda mig lite samtidigt som jag ligger och våndar i smärtor  Det blev många program för jag kunde inte somna först 02.30. Men jag är i alla fall glad för jag har kunnat sova MED kudde i tre nätter, synd att jag inte njöt mer av det för nu går det inte för nacksmärtan. Känns som jag fått ett skott i en kota i nacken, smärtan är vidrig, lika vidrig som bäckensmärta.

Tråkig dag, grå och regn och jag sov hela förmiddagen efter mitt ofrivilliga nattvak. Men jag drog på mig underställ och mössa och gick för att möta dottern när hon slutade skolan. Jag har gjort så några gånger nu eftersom jag kan gå igen  Hon blir så glad och överraskad när jag kommer till skolan hon slänger sig om min hls och börjar prata oavbrutet om sin skoldag. Jag kände i dag precis som de andra dagarna hur otroligt mycket jag njuter av dessa stunder. Hennes hand i min och hon bubblande av liv och glädje. Vi brukar passa på att gå in på affären och köpa lite småsaker. Sådana här promenader tog jag ofta innan jag blev för dålig, jag utövade nog väldigt mycket det man kallar vardagsmotion. Jag njuter verkligen av att kunna gå och handla igen. Jag känner mig mer självstädnig och stark när jag inte behöver köra bilen för alla små korta turer  Förra veckan slank vi in på en Röda Korset-affär och köpte begagnad päls, jackor och tröjor till dottern (vi fick fylla en kasse med kläder för 100kr). Jag tänkte att det var kul med päls och bra med lite extra höstjackor. Haha, hon var så glad av att få shoppa med mamma igen...och som 8-åring bekom det inte henne att kläderna inte var nya. 

I går var jag också lite nere, jag blir det när smärtorna tar över för mycket och ger mig den där enorma tröttheten så jag måste sova flera timmar extra. Men jag såg till att använda motionscykeln och göra övningarna för många gånger piggar det upp mig. Jag såg en bra dokumentär om en tjej som verkligen fightades i motvind som proffsboxare (Maria Lindberg). Kände den där längtan igen att få ha muskler, fastare kropp och svettas och lyckas med mina mål. Så vad gör jag? Jo, sneglar på mina armmuskler och ser att de åter försvunnit. (Jag byggde upp de riktigt bra förra hösten/vintern inför alla månader jag visste att jag skulle gå på kryckor).

Så jag hämtar mina 2 kg hantlar, herregud, bara 2 kg, det borde väl gå? Om jag står och verkligen spänner och trycker ut bröstryggen och ser till att jag bara arbetar med bicepsmusklen då borde väl inte nacken protestera? Det var jätteskönt att få hålla i hantlar igen och känna hur bicepsmusklen försökte vakna ur sin dvala. Men, det gick ju inte efteråt, det är ju uppenbart i alla fall. Jag hade nog inte behövt vara vaken halva natten om jag inte använt hantlarna. Så jag måste alltså gå tillbaka till början för typ 2 år sedan och använda gummiband och roddövningar, blä, blä. Hoppas jag klarar mig på några veckor med gummiband för med hantlar har jag så mycket lättare att motivera mig och resultatet syns så fort i alla fall när jag använde 3 kg hantlar.

I dag blev det bara så här, bara lite tankar och min dag. Är glad att jag i alla fall har bärbar dator så jag kan ligga i sängen och skriva för när nacken jävlas så kan jag inte skriva så mycket för det strålar ut i armarna också.

Men jag ska memorera och skriva ned hur besöket gick i fredags när jag följde bloggläsaren P till hennes sjukgymnast. Men jag har inte haft kraften att redogöra för det ännu. Kort kan jag i alla fall säga att vi verkligen lyckades, det var inte vi som höjde rösten eller skyllde i från oss på alla gravida, alla med bäckensmärtor, på landstinget, på läkarna, på avsaknaden av specialister osv. 

Tillsammans kan vi vara starka och göra skillnad  

Kram kram

Pansen  

Egentligen är detta helt galet, men samtidigt belyser det så otroligt mycket det jag vill ha sagt: OKUNSKAP gör att vi lider i onödan! Flera läsare har mejlat mig om undrat över mitt träningsprogram. Detta är lite knepigt eftersom jag inte är någon sjukvårdsutbildad, ett träningsprogram är något som ska utformas individuellt med en sjukgymnast. Men samtidigt har jag ju en sjukgymnast som är en av de bästa i Sverige på detta med att träna upp bäckenet. Ni kan ju jämföra med de program ni fått av era sjukgymnaster. 

Detta program som följer är det program som äntligen fungerade för mig, det program som äntligen gjorde att jag kom framåt. Det är nog mycket grundläggande och har flera träningsprogram jag kan lägga ut om ni vill, jag har rehabtränat mitt bäcken i många år  Det beror ju på i vilket skick man är, hur aktiv i vardagen man är osv. När jag började rehabträna mitt bäcken var det helt andra övningar.

Allra viktigast är de tre stabiliseringsövningarna som beskrivs först och som jag vet att många sjukgymnaster inte tar med för de kan inte detta. Är ni mycket dåliga så försöka göra endast stabiliseringsövningarna, gör det ont eller är svårt, bryt ner övningen till att t.ex börja med att göra 5 st och håll i 5 sekunder. Det är stabiliseringsövningarna som gör hela skillnaden så småningom. De små musklerna som behövs för att de stora ska kunna fungera rätt  

Nu är det inte helt lätt att beskriva via text, så hör av er om ni behöver bättre förklaring eller om de måste filmas och läggas ut som klipp. Detta program är inte enbart för bäcken utan lite start för hela kroppen. Med inriktad "bäckenträning" är det fler övningar, kan lägga ut det programmet senare.

Del 1
Träning maj 2013 (gjorde hela sommaren och har fortfarande kvar flera av öningarna)

Varje dag dessa mkt viktiga stabiliseringsövningar (kan göras i mjuk säng)

A) Pressa ner svanken 10 x 10 sek (ska kännas mkt i magmusklerna)

B) Spänna skinkorna 10 x 10 sek (spänn jämnt -är den ena sidan svagare så spänn bägge svagare )

C) Knip bäckenbotten 10 x 10 sek (tänk er att ni drar upp en kula i en hiss flera våningar och håll  

Ena dagen:

Gångträning/prommis (tror jag började på 10 minuter och fick öka 5 min varannan vecka. Jag skulle tänka på att skrida fram som en lucia - en fot i taget)

10x4 Squats (har du knäsmärta eller problem med knän kan du göra den framåt istället, men alltid ska knäna ”åka” framför fötterna ) Ta det lugnt, gå inte djupt, bara några cm i början. Gör en markering med blyerts i t.ex garderobsdörr så du ser att du inte går för djupt. Denna övning tränar upp musklerna så att vi enklare kan sätta och resa oss från stolar m.m Jag tränade i 6 månader innan jag kom ned till 90 grader)

10x4 Övre diagonal (bålvridning- med hjälp av rygg och sneda bål- och magmusklerna vrida överkroppen åt sidan)

10x4 Långa diagonal (sträcka ut höger ben och vänster arm med musklerna och sedan växla sida. Detta tyckte jag tränade min hjärna att koppla samman rätt muskler)

Andra dagen:
Gångträning/prommis

10x4 Squats ända ner mot golvet ta hjälp av linor upp (fästes högre typ ribbstol)

Jag har en nacksakada med alldeles för svaga muskler i bröstryggen så denna övning fick min nacke att ”krascha”. Felet blev att jag drog mig upp med hjälp av fel muskler (nacken) istället för med bröstrygg/bål muskler eftersom mina hade ”slagit” av och var inte tränade för denna övning just då.

Jag gör nu 20 st Squats istället ända ner till golvet utan linor eftersom jag nu tränat Squats i ett halvår och sakta, sakta blivit starkare och kunnat gå djupare.

10x4 Ligga på rygg och med hjälp av magmusklerna dra upp knä mot mage

10x4 Ligga på mage med kudde under magen och spänna säte, lår samt motsatt ryggmuskel (är det svårt att hitta ryggmuskeln så tänk att du ska lyfta benet)

Lycka till!

Pansen

I dag publicerar jag ännu en läsarberättelse som jag fått via mejlen i veckan pansen76@gmail.com Självklart har jag hennes tillstånd att lägga upp den här på bloggen. Hon får namnet K.H

Jag läste om dig på nätet (tidning och din blogg) och vill börja med att säga TACK för att du belyser det här problemet och att jag blev så "glad" för att se att man inte är ensam.

Jag har turen att bo nära S:t Görans där de är otroligt duktiga, men att få remiss dit var tufft. Har extrema smärtor och problem, och precis som för dig så blev det riktigt svårt efter förlossningen. Läkarna tog det inte alls på allvar utan sa att "det blir så lilla gumman, när man fått barn" (så fruktansvärt nedvärderande sagt!) , men det är inte normalt att man gråter av smärta...

Jag förstod att något var fel och försökte få en remiss till ortopeden, men av någon anledning så vägrade varenda läkare jag träffade att skicka en och gav mig, precis som för dig, en sjukgymnast i stället och allt blev bara värre.

Efter massor av besök på vårdcentralen sökte jag mig till en privatläkare som äntligen skickade remiss och gav mig smärtlindring. Jag fick en steloperation av ländryggen i maj (det visade sig vara två olika fel) och nu är jag uppsatt på kö för steloperation av bäckenet. Det ska tydligen vara en ny teknik de använder på mig, vilket kan vara intressant för fler att veta om (dessvärre var jag så trött i dag när jag pratade med kirurgen att jag glömde att fråga om detaljer)

Jag är lite nervös för ingreppet eftersom jag är ensamstående mamma till två söner och har ingen egen familj som kan hjälpa till i fall det går åt helsike, men på samma gång har jag inget val för det går inte att leva så här heller. Tack igen för att du var så driftig och modig, kram!

Nu är det ju så att det finns läsare här som redan genomgått just den steloperationsmetoden på St Görans, samt läsare som väntar på operation där! Jag har kontaktat en av de som genomgick steloperation av bäckenslederna där i våras och de har fått varandras mejladresser eftersom min metod kanske ger andra sorters "problem/smärtor" efter.

Tänk, vad häftigt, vi börjar få ett starkt nätverk!  Så fortsätt kommentera mina inlägg och ställ frågor, tyck till eller mejla mig. Jag är driven att lyckas föra upp vårt problem på agendan i Sverige! Trots att jag skriver så fort och slarvigt här på bloggen (ett val jag gjort att inte lägga tid att rätta upp för då orkar jag skriva mindre) så är jag inte så i min yrkesroll som bl.a PR-konsult, så de som nervärderar oss får nog se upp! Och som ni vet, desto fler som ger tillkänna desto starkare blir vi  Jag har inte skrivit något tidigare om att sprida denna blogg, men nu kanske vi ska hjälpas åt att göra det på sociala medier osv? 

Kram på er

Pansen

Läsarberättelsen i dag är från M som hängt här på bloggen länge nu. Hennes berättelse är mkt lik min, med början i tonåren, knakningar och smärtbeskrivningarna osv.

Hej!

På mig började problem i tonåren skulle jag tro. När jag skulle springa så högg det till i vänster sida brevid svanskotan. Men gick över snabbt. Jag trodde att det var någon nerv som klämdes. Bäcken det hade jag ingen tanke på då, och visste inte vad det var heller.

I tjugoårs åldern började jag även få värk av att göra saker, men det gick över efter en natts vila. Tänkte inte så mkt på det heller. Jobbigt men det gick ju över. Huggandet kom fortfarande oxå. Träffade in kiropraktor i samma veva för en axel och denna sa att alla har ont någonstans... Ja det var väl bästa svaret från en som inte kunde något. 

Märkte sen i slutet av 20 årsåldern att det blev värre. Började stråla ner i benen, ryggfileerna ömmar men tänkte att jag var otränad. 

Sen blev jag gravid med första barnet och fick då både ont i bäcken bak och fram. Och har det fortfarande. Det kallades för foglossning och jag tänkte inte så mkt på det, men när man hört andra prata om foglossning så har jag förstått att jag nog hade väldigt ont fast jag var ju van vid det så jag var mer bara "aha, ja det gör lite ont". Men jag kan ju gå och vända mig i sängen, fast det gör väldigt ont. Så så ont kan jag ju inte ha för alla andra kan ju INTE det när de har ont... Sen tyckte jag att det blev något bättre, kunde dock inte krypa på golvet, böja mig ner när jag skulle byta blöja. Sova på mage var omöjligt. Men med bebis och allt så tänker man ju inte så mkt på sånt heller.

Provade akupunktur, sjukgymnastik, kiropraktor, TENS, smärtstillande. Inget hjälpte. 

Graviditet nr 2 blev värre. Med facit i hand inte så konstigt, men jag tyckte att jag mådde rätt bra i första graviditeten. Jaga äldsta sonen var en enorm pina. Eller ja jag kunde ju inte hinna ifatt honom som då var lite över 1 år och jag i de första månaderna av graviditen. Det högg och högg och jag kunde inte gå fort ens. Nu hade även bäckenfogen i fram börjat knaka. Räckte med att jag låg på rygg i sängen och rörde mig lite så knaka det till. Och efter denna graviditet har jag än 1,5 år senare inte blivit bra. Och var ju inte bra innan heller iofs.

Idag är fogarna ostabila och jag har enormt ont runt om och överallt typ känns det som. Jag lyckades tjata till mig en magnetröntgen och remiss till en ryggklinik som konstaterade att jag är överrörlig (har alltid varit det) och har förändringar i alla lederna. Min vårdcentral sa till mig att man kommer troligtvis inte se något och var väldigt tveksamma till att ryggkliniken skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle leva med detta mer eller mindre...Och det är jag själv som fått leta reda på all info om vad som kan ha varit fel och vart jag ska vända mig. 

Tur har varit att det finns bloggar med hjälpsamma människor som tipsar och stöttar. Så min historia kom att bli rätt så kort ändå om man jämför med många. Nu ska jag få steloperera mig :) 

Styrkekramar till er alla!

I går besökte jag ju den tjej vars berättelse jag publicerade i går. Det är verkligen helt sjukt att hennes läkare och sjukgymnast inte tror på henne och vägrar henne både sjukskrivning och Citodon (smärtlindring)! Hon hade foglossning och sedan har dessa symtom inte gått över utan bara förvärrats. Men läkare och sjukgymnasten tror alltså inte alls detta, men har heller inget annat förslag än möjligtvis ryggskott!

Vi pratade länge och hon tyckte det var skönt att få prata med någon som äntligen förstod och bekräftade henne. Under mitt besök ringde "min" sjukgymnast Thomas Torstensson upp henne (eftersom hon fått hans kontaktuppgifter och mejlat honom ang bedömning). 

På fredag ska hon göra ett återbesök hos Sin" sjukgymnast som då även skulle ha med sin kollega och de skulle fundera "vad det skulle göra med henne" och hon kunde ta med träningskläder ifall det blev träning!? Nu har vi besämt att jag följer med henne till detta möte. Jag vill bara säga:
- Vänta lite nu, håller ni på göra samma misstag igen som ni gjorde med mig? (det är samma sjukgymnast som gjorde mig så dålig att jag fick använda kryckor). Detta fall tycker jag är t.o.m enklare, eftersom jag inte visste vad jag led av. Men denna tjej är rätt säker på att det är bäckensbesvär hennes smärta har varit konstant sedan graviditeten 2005-2006. Snälla, ert enda mål är väl att hjälpa patienterna? Se nu till att skriv att ni behöver hjälp med en bedömning istället för att gissa er fram med kanske felaktig träning. Denna tjej har lidit nog, nu räcker det hon måste få rätt hjälp och behandling! Vad tor ni om det upplägget?

I går fick jag tre nya mejl av läsare (tack  ). Tyvärr är alla berättelser lika tragiska och sorgliga och handlar om onödigt lidande och krigande för sin rätt till ett drägligare liv! Det är srogligt när det inte ens behöver vara så här. Jag har fått tillåtese att publicera två av dem och kommer lägga ut den första i morgon!

När jag kom hem var jag nog trots allt ganska förbannad när jag tänkte på oss alla och alla läkare osv. som hånat och nedvärderande "klappat oss på huvudet". Framförallt funderade jag mycket på hur jag ska gå vidare, hur ska jag lyckas skapa debatt osv? Helt plötsligt försvann halva synfältet och ett sick-sack mönster upptod i bägge ögonen...SKIT, ett migränanfall med aura ( synbortfall m sick-sack mönster) Jag har inte haft så här med ögonen sedan 1998 eller så har jag haft det och glömt det jag och mitt guldfiskminne när det gäller mina sjukproblem  

Jag lade in migräntabletter under tungan, släckte ned, bad dottern sluta sjunga på svengelska uncover jättehögt och lade mig och djupandades. Kände lite panik, hur kraftigt skulle detta bli? Lika kraftigt som när jag utreddes på strokeavd? Det är väl ett vanligt ofarligt migränanfall? Jag räckte ut tungan och skrattade och visade mina tänder, kände att jag hade känsel i ansiktet japp, jag vet absolut vad man kollar, haha. Ingen antydning till stroke, skönt. Maken kom hem tidigare från jobbet (händer aldrig) han stönade högt och ramlade ner i sängen, nästan ryggskott igen...Ja, ibland är det lite väl spännande liv...Jag tror jag nästan somnat till när Thomas, sjukgymnasten ringde för att checka av lite med mig igen. Han sade:

- Ibland nu trots alla dina bakslag känns som du ändå glider iväg och bara tänker köra på vidare utan att ta hänsyn till de fakta som du egentligen vet om din kropp och sjukdom...

Jag erkände att forfarande så försöker min impulsiva del av hjärnan (Thomas lärt mig även det) att ta över och bestämma men att jag nu iaf jobbar hårt för att den inte ska lyckas. Men jag tänkte det bara häromdagen att det är som jag plötsligt glider in in en stor välsmord oljebana, jag bara sugs in och halkar blixtsnabbt iväg. En del av mig tycks vill "köra på i gamla hjulspår" det är ändå trygghet och såsom jag alltid gjort. Det är som en del av mig inte bygga en ny väg med grus och sand i botten och annat skit för att det ska bli stabilt ända från grunden liksom...Ja, det där är en knäpp bit och jag skriver om det här eftersom jag vet att många av er läsare är som jag ni har fått bitit ihop och kört på för er egen överlevnad även om det inte ska vara så...När denna tanken slog mig att jag var på väg i tanken att fara iväg som en hal ojedroppe så insåg jag plötsligt. Jag jämför mig själv hur jag levde tidigare och mitt så rika och aktiva och lyckliga liv men sanningen är att det livet funkade inte så jäkla bra, min kropp funkade inte i det och jag kraschade även då- Som undersköterksa och blott 17 år gick jag iväg på alla luncher med en äggklocka för jag var tvungen att lägga mig och sova varje tillfälle som gavs för att orka.

Jag har nästan alltid varit helt slut i både kropp och själ när kvällen kommit och det är detta läge som jag jämför mig med nu! Jag är liksom inte nöjd med mig själv först jag är helt tom och slutkörd. Hela kroppen ska värka och skrika, då anser jag mig ha presterat bra och godkänt! Jag var känd som tjejen som kunde somna vart som helst och har faktiskt somnat på ett disco, i en hockeyhall under supporterklubbens trumma, i många olika föreläsningssalar på Mittuniversitetet, i källaren på KOMVUX, i soffan på Vårdgymnasiet och sedan somnat på kvällen plötsligt mitt i en mening. För att inte tala om alla filmer som vi hyrde som tonåringar, jag såg knappt slutet på någon och det var också allmänt känt det var också under tiden som folk roade sig med att dekorera den som somnade   Shit, detta inser jag nu...TACK THOMAS det var dina ord! Hmm, jag är alltså inte så juste mot mig själv som jämför något onormalt som normalt och jag vill alltså sträva mot detta konstiga beetende?! Ja, jag har nog en bit kvar att jobba med men nu har ju kommit fram till dessa klokskaper dessutom med en helt mosad migränhjärna, haha.

I all fall när Thomas sjukgymnasten ringe så pratade vi inte om att jag varit på "hembesök" hos en bäckentjej och jag sa absolut inte att jag ska gå med henne till sjukgymnasterna. (så läser du detta Thomas så ser du nedan att jag har det under kontroll och det gör att jag inte klättrar på väggarna och äter murbruk eller dyl. istället;-)

Enligt min rehabplan ska jag ska se till att lyckas ta hand om mig själv först innan jag "hjälper" andra för mycket  Men jag tror Thomas förstår mig bättre, jag tror att han förstår att detta ger mig energi och jag kan använda lite av den kraft och temprament och rastlöshet jag har. Och som jag tidigare kunde använda och portionera ut i mitt yrke som informationsansvarig, som innebandytränare, som idell arbetare för ensamkommande flyktingungdomar som revisor i informatörsföreningen på hästryggen i jogginspåret osv osv. Dessutom är det bland det viktigaste i PR-branschen är att tänka på timingen och nu är den helt RÄTT! Nu har lokalmedia beslyst detta och okunskap om bäckensmärtor har äntligen hamnat lite högre på lokalagendan (agenda-setting).

Mitt migränanfall lade sig snabbt tack vare migräntabletterna och instruktionerna jag fått av neurologen att genast ta tabletter och inte vänta på förbättring! Synen var delvis borta i ca 30 min och anfallet berodde inte på besöket eller mejlberättelser utan på att jag slarvat med maten och blev så förbannad och visste inte hur jag skulle kanalisera det!

Men en idé fick jag iaf, trots min omtöcknade hjärna  Jag kommer nu gå vidare med en idé jag har om ett upprop till vårdcetralerna! Jag ska få till att börja med en vårdcentral att själva boka in sig på en kurs om symtom vid bäckensmärtor och behandlingar genom t.ex det strikta rehabiliteringsschemat med särskild träning/stabilitsövningar så VC bättre kan hjälpa sina kunder (patienter). Det borde väl def. vara en win-win-lösning?

För detta är ett stort utbrett problem som döljs i mörkret. NU RÄCKER DET, det finns behandlingsmetoder som inte är steloperationer för miljontals kronor!!

Tyvärr gissar jag att bäckenproblemen även bara kommer att öka, så det måste finnas beredskap för nu är det så uselt. Min syster skrev ett SMS till mig i sommar om hur hon sökte djursjukhuset för sin hund som hade ont i benen. De fick stanna hela dagen, hunden skickades på röntgen (människan några månader), han fick smärtlindring (vissa människor tycks aldrig få det) sedan fick hunden träffa en ortoped (5 månaders väntetid i Sundsvall), när syster och hunden åkte hem på kvällen fanns en klar plan för hunden en diagnos, flera recept samt en plan att följa i månader framöver som även infattade en operation inom 1 månad!! 
- Jag är såklart tacksam för mina allra bästa väns-hundens mottagande och behandling i dag. Men jag kunde inte låta bli att tänka på att t.ex du fick vänta 15 år på allt detta och hunden bara en dag! Tänk om vården för männsikor kunde vara lika bra, sa min älskade livsmentor och syster.

Kram kram Pansen   

I artikeln som Sundsvalls tidning gjorde om mig http://st.nu/medelpad/alno/1.6300151-opererad-av-gud- , lade jag ut min mejladress så att jag kanske skulle kunna hjälpa några vidare så att de får rätt diagnos och veta vägarna (remisser osv) för vidare kontakter osv. Jag ville kunna inge lite hopp till de som vårdcentralerna vänt ryggen.

Jag har fått flera fina, men tyvärr tragiska berättelser om kvinnor som har svåra bäckensmärtor. På vårdcentralerna blir de nekade smärtlindring (bara Alvedon) och sjukskrivningar, de får ingen diagnos utan snarare bara en suck och inga åtgärder! Här kommer en av dem som jag fått tillåtelse att lägga ut här. Denna tjejen ska jag nu åka och träffa för vi bor bara några kilometer ifrån varandra  Jag kommer vända mig till Sundsvalls Tidning igen och hoppas att de gör ett uppföljande artikel för om det bara kunde skapas en debatt här i Sundsvall så kan den sprida sig, men någonstans måste jag börja.

Hej

Det var så intressant att läsa detta då jag själv har problem med vad jag tror är foglossning sen jag var gravid 2005-2006. Jag hade svår foglossning med början i december-05, jag kunde knappt gå. sitta, ligga gå på toaletten allt gjorde ont och det blev inte bättre av att jag hade jättestor mage. Fick gå på vattengymnastik då. Min son föddes i April -06 då hade jag gått över tiden 17 dagar så han hade hunnit bli rejält stor, 4515 gram och 54 lång. Det blev komplikationer så att han höll på att dö för förlossningen tog sådan tid, men tack och lov så klarade han sig utan men. 

Sen har jag haft värk hela tiden varje dag, men jag blev tillsagd att det gick inte att göra så mycket när det gått så lång tid efteråt. 

Jag jobbade på och har varje dag flera gånger om dagen ätit olika värktabletter för att klara jobbet.

Sen blev jag arbetslös i augusti 2011 och har varit hemma mesta delen förutom olika coachingföretag.

Men i somras fick jag ett vikariat på ett servicehus och då brakade allt, jag fick så ont och blev sjukskriven den tiden jag hade vikariat där!!

Men nu så ska jag stå till arbetsmarknadens förfogande fast jag har så ont!!  Arbetsförmedlingen tycker det är helt sjukt att jag ska stå som arbetslös när jag mår så här!!

Går på akupunktur, hjälper inte, ska dit idag igen på det.  Har varit på röntgen i Härnösand men inte fått något svar än, tror inte det syns något om det är fogarna, men jag har ju fortfarande värk, dom verkar inte tro på en på Vårdcentralen det är så hemskt! 

Jag sover inte på nätterna pga värken, men på vårdcentralen tycker dom att man ska söka arbete!! Det här är inte klokt, man känner sig helt över med allting!! Ständig värk och sen ska man bråka med Vårdcentralen för att få hjälp.

Har bett om att få komma till Tomas Torstensson på sjukhuset 2 gånger men dom vägrar, så jag vet inte vad man ska göra?!

Hoppas du orkar läsa detta långa brev.
Glad att det ordnade sig för dig i alla fall!!! :-)

Mitt första svar till henne var hon själv skulle ringa rehabiliteringskliniken och be att få komma till Torstensson eller hans kollega för att få en bedömning och en diagnos till att börja med! Jag skrev att för ett besök behöver du ingen remiss så Vårdcentralen kan inte neka dig. Ring och "boka" en tid själv! (detta har jag först förankrat med Torstensson det kan vara helt andra regler i andra landsting). Skriv gärna hur ni reagerar på denna berättelse.

Kärlek och STYRKA...för det behöver vi  

Pansen

"Härligt, härligt, men farligt, farligt...ganska vanligt" men...sedan kan jag inget mer ifrån den låten som säkerligen var "poppis" när mina föräldrar var unga. Men härligt var det i all fall att få "leva" lite och göra normala saker i helgen. Det farliga i det var att jag hade kunnat gjort för mycket, för länge utan tillräcklig med avlastning/vila. Jag var förberedd på att denna morgon kunde kännas både stel och smärtsam även om jag hoppades att jag "doserat" rätt ändå trots ett aktivt schema.

Tjoho, jag har inte asont eller är stel som en pinne   Jag är verkligen inte ens i närheten av hur jag mådde eller smärtorna jag hade under hela smärtrehab-kursen, så skönt! Dessutom börjar jag lära mig allt mer av mitt nya sätt att förhålla mig till mig själv och dosera aktiviteter osv. 

Men allra bäst i går jag bäst på hela veckan var när jag skjutsade upp 8-åriga dottern till hennes innebandyträning. Vi kom en kvart innan träningen så jag lånade en av hennes klubbor och sedan körde vi passningar, jag visade henne några passövningar och skott på mål så jag t.o.m tog några mkt försiktigt och medvetna jogg-lunkande steg. Självklart kunde jag inte hålla mig utan jag var tvungen att dra i väg några skott på mål. Åh, vilken känsla, går inte att beskriva   Jo, för er som rider är det som att ta en tre kombination helt rätt, med perfekta vägar osv. För er som inte utövat något liknande kanske det kan liknas med när man hittar de perfekta kläderna, skorna och sminket för att känna sig både snygg och trygg när man ska gå på fest  

Självklart i min glädje kom den där melankoniska tanken och fladdrande förbi...Den viskade "du kommer aldrig kunna göra detta, du kommer aldrig bli en del av ett innebandylag, du kommer aldrig bli en bra center igen". Nä, jävla skittanke tänkte jag! Det må vara sant så just därför har jag rätt att njuta extra mycket nu!

I dag får jag fortfarnade ett sådant fånigt leende i mitt ansikte när jag tänker på mina skott i kryssen eller dotterns "idol"-blickar på mig. För en gång skull lyssnade hon verkligen när jag visade olika skotttekniker, för hon såg ju att gamla morsan ändå hade lite koll  Den negativa ledsna tanken finns såklart även med, men jag upplever att jag kan kontrollera den i dag. Jag kan också tänka realistiskt och tänka att jag faktiskt inte är 17 år längre och att det är många kvinnor och män som inte kan utöva sina fritidssporter på grund av diverse skador och problem. Att vara 37 år är inte detsamma som 17 år  Och jag kan verkligen skatta mig lycklig eftersom båda mina barn spelar innebandy så jag varje vecka kan följa deras utveckling och fyllas av lycka över deras prestationer, anfallsbrytningar och mål.

Alla ni som läser här och har bäckenssmärtor (rygg, ljumskar, höfter) använder ni sacrobälte?

Jag visste ju inte att jag i grunden hade bäckenproblem eftersom mina smärtor satt som molvärk och hugg i ländryggen, ljumsken och ena höften och jag hade under många år efter förlossningarna inte helt klassiska foglossningsmärtor. Alltså inte där känslan av att höfterna håller på sprängas utåt eller tyngdkänsla hugg i underlivet (men jag fick det åter när jag var som sämst). Sacrobältet jag fick låna under min första graviditet skulle lämnas igen så snart barnet var fött. Således hade jag inte sacrobälte och förstod heller inte att ett sådant kunde hjälpa mig. När jag så äntligen fick rätt diagnos av Thomas Torstensson sa han åt mig att använda min ryggkorsett så mcyket jag kände att jag behövde och rekommenderade mig att köpa ett sacrobälte. När jag väl började använda bältet blev det en sådan otrolig förbättring och känslan av stabilitet.

Kärlek och styrka

Pansen  

I fredags hade maken tagit ledigt ifrån sitt jobb och efter att vi lämnat barnen på skolan åkte vi upp till vår lilla stugby. Vi plockade undan möbler, tömde varmvattenberedaren, tömde den överfulla båten och vände den för vintern. Maken såg till att han gjorde alla lyft och bar alla tunga saker. Vi hade kör med oss smörgåstårta och efter lite energiintag eldade vi igång bastun och det var underbart skönt.

När vi kom hem vad hela jag så inställd på att plocka och städa så efter lite vila gick jag ut i garaget och städade och plockade även där. Det var så otroligt roligt, det blev så fint! På eftermiddagen åkte vi till svärmor och fikade lite och sedan med dottern till en leksaksaffär. När jag sedan lade mig avlastning/vila kände jag mig så otroligt tillfredställd. Vilken härlig dag, för en gång skull var jag nöjd med mig själv! Jag kände en tanke svepa förbi, men den innehöll lite sorg så jag lät den svepa vidare bort ifrån mig. Tanken var: Tänk så här är det många som har det alla dagar...De kan vara uppe och gå halva dagen och sedan ändå orka vara social och besöka någon eller umgås.

Men jag är forfarande nöjd över fredagen och lördagen såg nästan likadan ut. Jag fortsatte plocka i garaget medan min make fixade med min bil, bättringslackade och bytte batteri. Sedan åkte vi till Mekonomen och jag köpte lite mer saker till min "nya" bil som jag är så otroligt nöjd med. En Audi A4 istället för min Nissan Almera. Med fyrhjulsdrift hoppas jag slippa behöva skotta bilen loss ur snön! Att skotta är ju rena smärtdöden. Usch, jag körde t.o.m fast när jag var relativt nyopererad så jag fick balansera på en krycka och samtidigt skotta fram bilen...

När jag låg i sängen på lördagskvällen för avlastning/vila ringde ett par kompisar och undrade om vi ville komma upp på ett glas vin lite senare. Så vi hann/orkade med ännu en social aktivitet! Lika bra kändes det att jag kunde gå den 5 minuterna till dem utan smärta!

Eftersom jag varit så otroligt aktiv i helgen har jag inte tränat utan istället tänkt igenom vad jag gjort och hur vardagssakerna kunnat ersätta övningarna t.ex gått upp och ned för en mycket lång och brant trappa i stugan det ersatte squatsen. I dag har jag gnuggat och tvättat fälgarena på bilen och det blev ett pass främst för handlederna. I morgon ska jag avlasta/vila på förmiddagen för att sedan testa att cykla på motionscykeln igen  Jag ska minska antal minuter på promenaderna istället så kanske jag som smått kan börja återbygga min kondition, den är nog verkligen helt usel, usch, nä den vill jag inte tänka på.

Annat kul i mitt liv är att jag i cirka två månader har "arbetat" för att åter kunna starta upp mitt stora akvarie och nu äntligen är det väldigt nära! Jag har varit tvungen att flytta en överfull bokhylla med böcker och ett vitrinskåp. Men jag har tagit några böcker per dag för att sedan vila och sedan några tallrikar det är därför det tagit så lång tid. Nä, det är verkligen itne mitt sätt men nu har det fungerat. Jag har inte fått ökad smärta på grund av detta "projekt". Det är något jag ser framemot just nu att kunna fylla i vatten och sedan åka och köpa fiskar. Jag fick presentkort på 700 kr när jag fyllde år så det är bara att köpa   

Snart är det dags att prova att rida igen också. Men denna gång ska jag noga tänka mig för och höra om jag kan vara på en egen del i ridhuset och bara göra skrittövningar. Jag tänker bara jobba med min hållning för det är den som måste fungera för att min nacksmärta ska minska. Varje dag ser jag till att spänna ut bröstryggen 40 gånger uppdelat på fyra gånger och det är helt oroligt vilken skillnad det har blivit. Nu har jag väckt de muskler i bröstryggen som tidigare kändes helt bortkopplade. Jag hade egentligen tänkt starta med gummiband och göra roddövningar men då insåg jag att det skulle bli som att hoppa över ett viktigt steg eftersom jag då använder fel muskler alltså de muskler som genast gör att nacke/skuldror krampar.

Kram kram

Pansen