Vet inte vem jag ska tacka att jag sovit endast två oroliga timmar inatt, min husläkare som kryssat fel eller Försäkringskassan som inte själv löser det som problemet eller kan vara lite mänskliga och inse att han kryssat fel...

Sjukgymnasten ringde i går och beklagade och förstod att jag var ledsen över det som hänt med felikryssat läkrintyg från min husläkare. Han sade att smärtteamet nu tagit beslutet att någon smärtrehab inte är aktuellt först jag läkt i 6 månader, så kursen blir inte först i slutet på augusti. Han tyckte att skulle mejla min handlägggare på F-kassan och skriva att har de problem med intyget får de väl kontakta läkaren och fråga eller ansvarig för min rehab vilket är sjukgymnasten och hälsa att någon smärtrehab blir det inte nu, jag klarar helt enkelt inte att träna 2 ggr/dag. Suck, men F-kassan var ju bara intresserad av "läkares ord", trots att min husläkare inte har kunskapen, det är så sjukt att jag ska söka läkaren och sedan säga vad han ska skriva. Är så j-kla less att F-kassan inte bryr sig att göra efterforskningar i 10 minuter så de inser att den operation jag genomgått inte är något rutiningrepp. De är inte elaka eller ona men kan väl i alla fall erkänna att de har okunskap på området. Dr Sturesson är en av de få specialister som finns i Sverige, men de vet nog inte det.

I min yrkesroll måste jag göra mycket efterforskningar och ringa och "jaga" och intervjua innan jag kan sätta samman ett underlag för beslut, eller göra en broschyr eller t.o.m en kort artikel. Om någon medborgare ringer mig i min yreksroll och letar efter något gör jag allt för att hjälpa dem! Jag säger inte "Vill du VERKLIGEN veta det så får du ta reda på det själv", i bland får jag be om deras telefonnummer så jag kan återkomma när jag hittat de som de söker...JAg tycker min handläggare hade kunnat söka min husläkare och de hade kunnat prata i 3 minuter så var det löst och jag slapp bli så illa berörd och må dåligt. 

Ja, det är allt sånt här som snurrar i huvudet och jag ligger och formulerar meningar och ord. Jag vill förklara och försvara mig, jag klarar inte sådan här orättvisa som jag är utsatt för. Ni som följt mig vet att jag haft mina problem i 15 års tid, men kämpat och bitit ihop och arbetat och studerat ändå. Visst, jag har gått hos en annan sjukgymnast för manipulationer och två gångr sök läkare på vårdcentralen men de har helt avfärdat mig och inte skickat mig vidare utan "tagit sina händer ifrån mig". Då har jag tänkt att jag kanske överreagerar att jag kanske inbillar mig men smärtan var kvar i olika intentensitet under åren. Min strategi fungerade fram till 2010 då mitt bäcken totalt kraschade och jag blev invalidiserad med kryckor och till stor del sängliggande. Sedan har jag kämpat och "slagits för min rätt till ett bra liv igen" och för att få steloperation av mina bäckenleder. Först avslag till operation ifrån Dr Nyström i Strängnäs och sedan med i studie för kortisoninjektion som inte hjälpte utan jag blev deprimerad och kände mig så ensam och rädd inget hjälpte ju! Sedan åt jag kortisontabletter under 1 år, men det lindrade bara ytterst lite. Efter 1 år fick jag kontakt med Dr Sturesson i Ängelholm och sedan blev väntetiden nästan 1 år innan mina operationer påbörjades, det var då mina sjukdagar gick åt. Om jag bara sluppit dessa vårdköer så hade jag kunnat få den lugn och ro jag trodde och behövde få för att orka med den långa och tuffa återhämntningstiden efter operationerna. Jag vet att inte jag får låsa mig vid det och bli bitter över det, men det känns som magkatarr när jag tänker på det.

Jag har alltid haft (ibland) för stor del civilkurage. Jag är den som kollegor kommer till när något känsligt behöver ventileras på arbetsmöten eller med någon chef, likså har det varit i vissa ridgrupper. Jag gick emellan bråk med stora starka killar och var den som försvarade och stod upp för mobbade när jag var yngre, jag sade upp mig från ett superjobb när min chef slog och behandlade andra anställda mycket illa, jag kan helt enkelt inte låta bli, rättvisan är så stark i mig. Sedan känner att jag det är så många av oss med bäckensmärtor som blivit så illa behandlade vi får inte korrekt smärtlindring, vi utsätts för gissningar och chansade behandlingar som gör oss sämre, vi blir misstrodda och beskyllda för inbilla oss, vi får själva försöka hitta information om vad som kan ha drabbat oss och vilka behandlingsmetoder det finns och sedan försöka förklara för vårdpersonal osv med mera så JAG MÅSTE STÅ UPP både för mig själv och för oss alla. Vi kan inte bli behandlade så här av myndigheter och läkare och mycket på grund av deras ovilja att erkänna att de saknar kunskap och de måste söka efter den själv! Ni förstår hur jag känner va?

Så jag har mycket svårt att släppa allt och låta hjärnan vila. Men i går när maken kom hem såg han hur bedrövad jag var så han hjälpte mig att få ned så lite text som möjligt för att ge till min husläkare.  Vi beskrev att han måste lämna in ett nytt läkarintyg annars riskerar jag att utförsäkras! Ja, två timmars sömn och vid lunch ska jag åka till stugan med 5 tjejer för vinkväll, hoppas verkligen jag kan lägga locket på och bara umgås, jag behöver det...Jo, förrsten min ena kompis erbjöd sig att hjälpa mig med maten och allt annat men jag tackade såklart nej...MEN eftersom jag håller på att ändra mina livsregler och har sjukgymnasten ungefärliga ord i huvudet "Du kan väl bara sitta still i bland, det är inte alltid du som måste ordna och göra det besvärligt för dig själv". Så jag ringde min kompis och sa att jag skulle bli jätteglad om hon kunde hjälpa mig att handla innan vi åker och jag tillät henne köra också, sååå duktig jag är  

Kram och kärlek

Pansen