Orkar egentligen inte skriva idag. Men ni är ju så många som bryr er och undrar hur det går detta med  Försäkringskassan. 

I går eftermiddag när jag satt på ridskolan ringde min trevliga handläggare på Försäkringskassan och sa att hon ansåg att F-kassan borde godkänna min ansökan om fler sjukdagar. Men hon tar ju inte beslutet själv och ”de andra” tyckte inte jag skulle få fler sjukdagar. Dels hade tydligen min husläkare slarvat med en kryssruta så det var ikryssat att jag skulle vara  aktuell för ”arbetslivsinriktad rehabilitering” och det hade ”de andra” hakat upp sig på och att de inte kan bifalla en sådan ansökan då.

Sedan sa min handläggare:

-          Din sjukgymnast hade ju inte gjort några nya undersökningar på dig heller, eller hur?

-          Nä, men det är ju för att jag är för dålig och att sådana undersökningar skulle försämra mig just nu. De ska vi göra senare, det har han ju beskrivet, sa jag.

-           Ja, ja men du vet hur det är, här går man bara på läkarintyget…

-          Men de som verkligen vet hur det är med mig är ju Smärtteamet, husläkaren träffar jag ju inte så ofta, sa jag.

-          Jag förstår, men här är det liksom läkarens ord som gäller….Sedan stod det inte hur din rehabilitering ser ut heller…Men om du vill kan jag säga att vi ska invänta kompletterande uppgifter om du vill kontakta husläkaren för ändringar och nytt läkarintyg.

-          Ja, tack.

Jag var så trevlig när jag pratade med henne, men sedan gick luften ur mig fullständigt. Jag kände att det bara var på väg att välla upp mig gråt, ilska, maktlöshet, orättvisa. Att försöka nå husläkaren igen känns omöjligt med tanke på att det tog ett halvår att få träffa honom i riktiga livet och inte använda "Mina Vårdkontakter" via nätet. Dessutom brukar det ta två veckor innan han svarar eller så måste jag ringa vårdcentralen och stå i telefonkö för att påminna om att jag skickat ett mejl för två veckor sedan. Jag befann mig utanför ridhuset, med mobilen i handen, jag ville fly, köra bil och bara släppa ut allt...men jag befann mig alltså på ridskolan och med en dotter som snart skulle ha hjälp upp på hästryggen. Jag svalde den enormt stora klumpen och gick in tillbaka. En förälder kom fram och frågade hur det var med mig nu? Jag kände mig hemsk som blåljög när jag sa bra. Men det fanns inte chans att jag skulle ha börjat berätta något för då skulle jag sitta där än och gråta  Men hon fortsatte fråga om läkning och rehab och hur det gick med min hästlängtan. Supergullig människa och jag var iaf ärlig resten av samtalet och sa att nu känns det som jag går två steg framåt och ett bakåt och de steg som är bakåt är alltid tuffa och att detta är en rehab som främst ta på psyket. Dottern red sin bästa lektion någonsin och slängde sig runt halsen på mig med en jättekram av lycka...Då ville jag också gråta för jag vet hur det känns och det var underbart att hon var så lycklig. Jag drog mig inte undan utan jag kunde ändå småprata med andra i stallet. Dottern följde med en kompis hem och jag satte mig ensam i bilen. Jag hann inte många meter innan tårarna började trilla...Jag försökte tänka att detta inte var hemskt, att det skulle ordna sig osv. Jag blev enormt röksugen och kände att det var det enda som kunde lugna mig. Blev förbannad igen när jag tänkte att Försäkringskassans system höll på få mig att misslyckas ännu mer och röka igen dessutom. Hade Ken Ring i bilstereon och han sjunger ju bara om droger, tur att det inte är en värre drog än cigarett som är min tröstare. Hua, förstår ju verkligen hur lätt folk kan trilla tillbaka och ta återfall. Tomt hus när jag kom hem. Skönt, eftersom det inte gick att bita i hop och glömma för hur jag än gjorde så blev jag plötsligt blöt på kinderna så jag bestämde mig för att jag skulle få grina. Så när jag tyckt synd om mig själv en stund kände jag att jag nog skulle vilja prata med någon. Jag är en sådan vän som mina vänner gärna ringer och gråter för. Men nä, jag hade ingen att ringa! Då tyckte jag ännu mer syn om mig själv. Jag har inte träffat min nära tjejkompisar sedsn i höstas och de vet inte hur jag har det annat än det jag säger om vi möts på affären. Det är därför jag dragit ihop till fest på fredag, urk, vill itne träffa någon. Vil ligga under täcket och bara sova. Slutar gråta men nu far tankarna, om ändå min man varit hemma, han kan jag prata med. Jag går igenom hela vän och släktlistan igen...Min sjukgymnast kan jag iaf mejla och berätta status just nu för han och smärtteamet väntar ju lika mycket som jag på att veta Försäkringskassan beslut. Jag mejlar min sjukgymnast (delar av det jag skrivit här) och sedan känns det så mycket lättare. Plötsligt slår det i dörren och maken kommer hem.

- Jag struntade i två-rätters middag på dyrt hotell och i alla aktiviteter vi skulle göra för att komma hem och vara med dig istället!

Det kändes toppen och vi tog en svänga med bilen och jag kunde lugnt berätta om situationen och han var lugn men tyckte det var otroligt att husläkaren lyckas missa så mycket igen. Men nattens drömmar har inte varit roliga och helt knutna till Försäkringskassan, operation osv. Blä för snurriga mardrömmar.

Ringde i morse på husläkaren telefontid "han är på tjänsteresa och åter på måndag". Skit, min helg är förstörd och jag vill fortfarande inte träffa någon och jag känner mig sårad. Men jag ska träffa släkten i dag och gratta mamma och ha tjejkvällen ändå på fredag, det behöver jag även om jag inte vill visa huir ledsen jag också vara. Får ringa igen på måndag och försöka nå husläkaren. Jag måste försöka få honom att förstå detta. Han har sagt flera gånger att han inte vet något om mina besvär eller operationerna osv…Jag ska också försöka få honom att ta emot det dokumentet som mina sjukgymnast satte samman min sjukdomshistoria och nutid och hoppas att han kan skriva av lite eftersom Försäkringskassan tydligen bara lyssnar på ”läkarens ord”…Fnys, nä, usch, vad sjukt det STORA SYSTEMET kan vara.

Jaha, och jag ska ut och gångträna 15 minuter på vingliga ben och fötter och göra knipövningar av bäckenbotten det är inte precis träningsläger jag är ute på...måste få F-kassan att fatta det också.

Kram kram

Pansen