Direktlänk till inlägg 26 februari 2013

Även relationen kan bli ansträngd...

Av Pansen - 26 februari 2013 08:15

Ofta får jag dåligt samvete om jag inte skriver nytt inlägg varje dag här på bloggen. Sedan följer jag spänt för att se om jag får några reaktioner. Det är alltid lika roligt när jag ser ny kommentar. Då väcks skrivlusten igen  

 

Jag är så glad och tacksam för alla fina ord och kommentarer jag fått av er här på bloggen och via mejlen.  Jag ska spara dem alla och läsa när jag har en sämre dag. Era kommentarer är min energi och jag är så glad att jag många dagar uppfyller mitt syfte med bloggen att kunna stötta och dela med mig till andra. Jag har skrivit om det jobbiga med sex och om KBT-terapi det är det inte många i min närhet som vet om. Men jag har känt att om jag berättar kanske jag kan hjälpa någon annan att våga prata och söka hjälp. Min man tillexempel han blev lite förvånad när han läste här på bloggen att jag brukar få ökad smärta efter sex (men jag har så för mig att jag sagt till honom förut). Men sedan skrattade han och sa att det var okej. Samtidigt har jag inte velat gjort någon stor grej av det. Visst har jag får mer smärta dagen efter sex men samtidigt är den intima stunden så viktig i förhållandet. Den aktiviteten har jag kämpat för att behålla  

 

Det är inte bara ledbanden som blir ansträngda av bäckensmärta, även relationen kan blir det  . Vi blev ett par när jag var 19 år och har nu varit tillsammans i 17 år vi har varit med om många resor under tiden både vanliga och inre resor. Nu men inte först nu känner jag att vi blivit stärkta av detta. Vi har så många gåner missförstått varandra och jag har inte förstått att han också varit orolig och rädd. Det är så mycket som händer i en relation när den ena blir sjuk. Jag som varit otroligt aktiv kallad för duracell-kanin, tjejen-som-gör-allt-samtidigt och hört "men snälla sitt still en stund" jag har aldrig käns någon yttre press utan bara hittat på eller pressat mig själv. Jag fick barn ung, 21 år och det passade mig så bra alltid "hände" det något och gjorde det inte det så kunde vi alltid hitta på saker att göra. Vi var inte soffpotatisar precis. Jo, alltså nu låter det lite tokigt jag har alltså ändå alltid kunnat sova och koppla av också. Jag har alltid t.ex sovit länge och ofta tagit en power-nap. När jag arbetade som undersköterska som 20-åring sov jag på luncherna, gick undan med en äggklocka. Sedan körde jag fullt igen mina arbetskamrater tyckte jag istället borde ha ett ackorsarbete, haha. Men min känsla har under så många år varit "om jag sätter/lägger mig ned känner jag hur ont det gör överallt". Lite så var det och lite så blir det även än i dag. Jag kan städa och plocka och när jag lägger mig kommer smärtan i ryggen och då vill jag bara kliva upp igen för att t.ex plocka ur diskmaskinen för då känns inte smärtan lika väl. Så självklart är det en stor förändring i vårt förhållande när jag senaste året i princip bara legat i sängen. När jag blev sjukskriven var jag så dålig att jag inte ens kunde följa med på en middag. Jag kunde ju inte resa mig efter 10 minuter för att lägga mig raklång på golvet. Jag ville helst inte ens träffa våra allra närmaste kompisar, jag ville inte att de skulle se att jag inte var samma påhittiga glada tjej längre. Nu däremot vet de hur det är och har varit, men jag döljde det länge. Nu kommer jag dra ihop många möten framöver när jag känner att jag är glad och liiite påhittig igen. Jag känner igen mig själv  

 

De gånger jag har mycket ont eller de gånger jag haft smärta och haft känslan "vad ska hända, kan ingen hjälpa mig". När jag känt mig liten och svag då blir jag tyst, då berättar jag inget. Då är det kanske inte heller så lätt att leva med mig, hur ska min familj veta hur det är ställt när jag inget säger? Jag har ofta har jättesvårt att förklara smärtorna ibland brände höften som eld ibland sprängde det utåt i höfterna, nästa dag kanske ländryggen. Det är många gånger vi börjat tjafsa bara när jag ska beskriva hur smärtorna är placerade. Jag har säkerligen blivit irriterad själv när jag ska förklara något som jag inte förstod själv   Samtidigt har jag haft så många dåliga dagar "alltid ont någonstans" och jag tycker inte man ska säga och klaga varje dag förutom att man drar ner hela familjen så blir det ju dessutom inte lyhörda för när det verkligen är dåligt och jag behöver deras hjälp. Förstår ni vad jag menar? Snälla säg att ni känner igen er  Det är lite så för min egen skulle också jag kan inte tänka för mycket på vart det gör ont varje dag förutom min bäckensmärta har jag ju Ehlers-Danlos syndrom (EDS) vilket innebär kronisk led- och muskelvärk + nästan daglig huvudvärk varvat med migränanfall och en hel massa annat också. Så även för min egen skull måste jag forcera och tänka framåt. Det kan te sig så här plöstligt en morgon: Shit, min vänstra knäskål gled ut sitt läge och tilbaka-knäet svullnar och smärtar. Okej, dra på ett knäskydd och skit i knäet så länge. Knäet får inte med på mina roliga aktiviteter och träningar   Tre dagar senare: knäet känns bra- knäskydd åker av. Morgonen därpå: armbåge låser sig och smärtar vid rörelse-skydd på avvakta 1-4 dagar, all smärta borta!

 

Tillexempel nu sitter jag med en handledsskena för jag har fått en inflammation i min högra handled, igår värkte den värre än bäckenet. Jag har haft skenan på i 2 dagar och känner att nu börjar det klinga av. Jag tränade med mina hantlar förut, kanske var okoncentrerad en liten stund, plötsligt "låser" sig högra armbågen-smärta och värk. Nä, det är inte synd om mig och jättehemskt. Så här har det varit jämt, okej, det är mycket mer nu men så här har hela min barndom varit "alltid ont någonstans". Alltså skapade jag strategier redan som mycket liten hur jag skulle handskas med detta. Jag berättade väl inte för någon, jag tyckte själv det var så konstigt hur det kunde göra så mycket ont. Sedan har min mamma och syskon också samma sjukdom så det var inte konstigt alla hade jämt ont någonstans fast vi egentligen inte någon av oss pratade om det. Fast när knäskålarna gick ur led sökte vi ju vård och jag gick på sjukgymnastik osv.Likaså när jag börjarde ramla när jag sprang och det visade sig att mina hälben var sneda och jag behövde få hjälp av hålfotsinlägg.

 

I åttan när jag var hos sjuksköterskan för att be om Alvedon började hon fråga om hur det var hemma? Fanns det misshandel? Incest? osv. Jag hade en helt otroligt fin barndom så jag blev så kränkt och än i dag känns det så. Det var ju säkert bra att hon frågade men det stämde inte ett dugg på mig. Men hon tyckte att jag så ofta frågade efter Alvedon och kanske hade hon lagt märke till att jag alltid hade blåmärken vilket också orsakas av EDSen. Det hela slutade med att jag aldrig någonsin mer gick till skolsköterskan utan jag köpte egen Alvedon att ha i mitt skåp.

 

Men i dag tycker jag min man och jag har en ännu djupare relation trots att vi känt varandra ända sena vi barn och varit tillsammans i hela 17 år. Det var så fint att han tog ledeigt och var med mig vid varje operation. Jag liksom svalde min stolthet när det kom på tal och jag sa inte "nej, jag klarar mig själv" utan jag lät hoonom så gärna ta hand om mig...Vi har tillsammans upplevet död, sorger, hemska upplevelser, glädje, lycka, stolthet med mera men det är nu som det blivit en finare skiftning och djup i relationen. Behöver jag säga att jag älskar honom djupt och att han verkligen, verkligen är min själsfrände  

 

Kram, kärlek och styrka

Pansen

 

 

 
 
Ingen bild

Jessica

26 februari 2013 10:03

Hej! Jo, jag känner igen mig massor :-)Du är verkligen inte ensam! Jag brukar också tycka synd om alla runt om mig som ska behöva lyssna på "gnället" om smärta, att familjen blir lidande för man aldrig kan riktigt planera längre tid framåt, för man inte vet var man befinner sig smärtmässigt. Tar också ofta ut mig för att utåt sett ändå visa att man är den aktiva duracellkanin man alltid varit, för att sedan nästan grina av smärtan när man skall lägga sig. Efter allt dåligt samvete har jag nu börjat tänka som så: att det kunde ju varit någon annan i familjen som blivit drabbad ( av vad som helst) istället, då hade jag ju självklart ställt upp för denne på alla sätt! Man har ju inte valt detta själv, och om man inte kan få förståelse och kärlek från sina närmaste...vem ska då förstå och älska en för den man är...sjuk eller inte? Viktigt är att själv ha en bra inställning och en rejäl dos vilja att bli bra igen...så bra som det är möjligt i alla fall. Och acceptera att det tar tid och det förmodligen blir tufft på vägen. Du är en bra bit på väg och har börjat få många bra stunder igen, vilker bara stärker dig till att vilja mer! Du är dessutom bra på att ge positiva tankar och värme till andra i samma sits som dig själv. En eloge till dig som orkar skriva, både på bloggen och i mail. Varma kramar!

Pansen

26 februari 2013 12:40

Tack, tack snälla. Skönt också att höra att det finns någon som förstår hur jag känner. Jag har så mycket enklare att hjälpa andra än att själv behöva be om hjälp (iofs tror jag det är så för de flesta). Alltså jag erbjuder mig att hämta saker osv om någon är sjuk i familjen...Men det är ingen som kommer och erbjuder saker till mig...Jag ska säga till om jag vill ha hjälp och det är det som är det svåra...att be om hjälp...
Många kramar tbx

 
Ingen bild

Catarina

4 mars 2013 13:13

Åh, vad fint du skriver! Tänk vad häftigt ändå, att du efter alla år och allt ni gått igenom, fortfarande kan skriva så om din man och om er relation! :) För det är ju verkligen inte alla förhållanden som håller i dagens samhälle. Och jag vet hur smärta och sjukdom kan påverka en relation. Som du säger så är det ju inte helt lätt heller för våra män att stå brevid och se smärtan hos någon man älskar. Så du verkar verkligen ha träffat rätt karl! :) Heja oss och heja våra män! :)
Kram kram

Pansen

5 mars 2013 09:53

Tack snälla fina för din kommentar:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - 26 december 2023 19:12

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

Av Pansen - 20 februari 2018 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - 15 februari 2018 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - 14 februari 2018 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13
14
15 16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards