Tyvärr gick luften ur mig i morse. Jag hade planerat att skriva här efter att jag skjutsat dottern till skolan. Jag backar ur bilen ur garaget, nästan helt, skarp och krasch..sidospegeln går i bitar.

Jag blev så upprörd och förbannad på mig själv har ju kört in och ut ur garaget i 8 år!! Jag var lugn ända till dottern klev ur bilen. Jag åkte hem och ser då att hela framsärmen är bucklig också! Då fick jag en mild ångestattack. Sedan kom jag bokstavlingen inte upp ur sängen först nu och det med begynnande migränattack, så klart:-( Jag har sovit och gråtit och gör det fortfarande, så onödigt och det kommer kosta skitmycket pengar. Min man är bortrest så jag väntade till 14 med att sms till honom för jag tänkte att då har han hunnit haft sitt viktiga möte. Han svarar "Ta det lungt det är bara materiella ting", otroligt skönt men då grät jag igen. Jag skrev att det kommer kosta mkt pengar och han svarade efter en stund "Pangar är en värdslig sak", vilken himla tur att han skivkade de där SMSen, puh, skäll skulle jag inte palla nu jag är tillräckligt arg och besviken på mig själv.   

Nu undrar jag bara hur svag är jag egentligen? Det brukar vara jag som säger sådär om tur ingen människan gjorde sig illa osv. Nu är det som jag inte kan sluta grina och det skrämmer mig lite jag är nog väldigt ömtålig nu med det jag gått igenom, jag brukar inte grina jag bruar vara stark och lösa problem! Nu gick jag och lade mig och drog täcket över huvudet och somnade. Jag drömde gott och när jag vakande mindes jag morgonen fadäs, blä. Fick ta mig ut skotta, inte bra jag vet men vad göra...Jag skottade bort snövallen som fanns framför garaget och tog mod till mig att köra in bilen i garaget igen, det var inte kul.

Kände att jag hade mer ont i dag, på många ställen runt bäckenet så jag tänkte att det är nog bara bra att jag ligger i sängen. Så upptäcker jag att jag glömt att ta min medicin ända sedan lunch igår alltså missat tre doser! Inte konstigt jag hade mer smärta som hade missat morfin Depolan 30 mg både kväll och morgon. Så nu är iaf bäckensmärtorna bättre igen:-) Kanske jag även fick abstinens och det är därför jag reagerat så hårt på detta med bilen? Och...dagen var skit men jag har världens bästa man och barn  

Denna gång fick jag ju en stor blödning så jag blev extra ihopsydd inuti osv. Jag har bilder från förra veckan då jag var ganska blå, ska jag publicera bilderna så kanske ni förstår varför jag hade svårt att sitta framför datorn, eller blir ni rädda? Jag hade inga blåmärken vid det två tidigare operationerna så det är inget som alltid händer.

Tur att det kommer en ny dag i morgon och jag den blir bra för jag kommer inte använda garaget något med sådetså:-)

Kram och kärlek 

Pansen 

 

Catarina

6 februari 2013 20:43

Hej! Jag har skrivit två kommentarer som verkar försvunnit i cyberspace. Jag gör ett tredje försök! :)
Åh, jag känner så igen mig i det du skrev för nån dag sen. Det ständiga hushållandet av energi, pendlandet mellan hopp och förtvivlan, sorg över att inte kunna vara den fru och mamma man vill vara, skuld över att inte kunna vara den fru och mamma man vill vara, glädje när man hittar aktiviteter man kan vara delaktig i, oro över framtiden osv...
Tack för att du så ärligt delar med dig av dina tankar och känslor! Även om man så klart inte önskar nån att gå igenom detta så är det skönt att veta att man inte är ensam. Du förstår säkert hur jag menar! :) Blir i varje fall glad av att läsa att du känner att det håller på att bli bättre nu. Du är så värd det! Du har kämpat länge!
Nu har jag varit och träffat "din" sjukgymnast! Det var sååå skönt att äntligen träffa nån som förstod sig på vårt tillstånd. Han gav mig diagnosen "BJHS med symtom motsvarande EDS 1-111". Alltså en bindvävssjukdom. Förmodligen är det EDS då vi har det i släkten och det skulle förklara många olika symtom hos övriga familjemedlemmar. Först var jag lättad över att få en förklaring till allt och sen har jag mest känt sorg över att ha sjukdomen. Du känner säkert igen det!
Så nu blir det träning via Thomas i några månader och sedan ställningstagande till operation om det inte hjälper. Skönt att äntligen ha en plan i alla fall!
Man får verkligen träna sin mentala inställning till allt. Allt handlar om att behålla livsglädjen antar jag. Och det är ibland lättare sagt än gjort. Men jag säger som du, tack och lov för underbar familj och omgivning!
Fortsätt att kämpa och jag önskar dig en bättre dag imorgon!
Kram, Catarina

Pansen

7 februari 2013 09:01

Hej Catarina
Tack för ditt långa inlägg det gläder mig mkr att mina ord och ärlighet är till hjälp det ger mig energi att fortsätta skriva när jag vet att någon läser:-)

Jag har också EDS och i princip hela släkten på mammas sida. Så har du frågor om det så kan jag en del också. Samt tips på bra saker som lindrar: stödskydd och hur och när man ska använda dem. Det är också några olika kosttillskott som vi alla blir hjälpta av. Men i olika styrkor, jag tål alltid läkemedel och kräver starka doser, mina syskon och flera andra är mkt känsliga såsom är vanligt med EDS.

Ja, nog är det mental träning alltid, mkt har jag lärt mig genom åren:-)
Kram kram

 

Maria

7 februari 2013 07:11

Men älskade pansen... Jag förstår att du blir arg på dig själv men som du skrev tur att ingen människan skadade sig.
Skickar stora styrkekramar till dig, det behöver du. Puss ❤

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

7 februari 2013 08:57

Tack vännen. Det känns bättre i dag kunde t.o.m gå ut och titta på bilens skador i dag och klumpen i magen är mindre:-)
Kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...