Direktlänk till inlägg 22 januari 2013

Tada jag är på väg tillbaka! Operationsberättelse del 1

Av Pansen - 22 januari 2013 01:45

Vi släckte lampan i sovrummet för två timmar sedan och jag legat och läst min mysbok länge, ända till midnatt. Efter en stund mindes jag att hade en god stor chokladpralin i ett mycket prassligt papper. Sakta, sakta drog jag isär pappret, lade i från mig pralinen, väntade, nä, maken rörde sig inte.

 

Då likt en orm som hugger sitt byte skakade jag snabbt ur chokladen. Väntade, mannen orörlig. Så låg jag där och bet små bitar och läste min bok. Det kändes busigt liksom att smyga i sig choklad som ingen annan i familjen vet om, att man suger på choklad vid midnatt efter att man borstat tänderna. Men det var så gott och mysigt att bita en bit, låta den smälta i munnen och läsa mysboken (för förmedla boktiteln i morgon). Dock kände jag inte den välbekanta tröttheten komma utan istället så inspireras jag av bokstäverna, meningarna och berättelsen. Så då bestämde jag mig för nästa busiga idé, att stiga upp och skriva på bloggen, haha ja, jag är en lättroad person nu för tiden, ge mig en chokladbit vid midnatt bara, haha. 


Då uppstår nästa dilemma; att smyga ut ur sovrummet utan att väcka den sovande mannen och det med kryckor! Det första blev att vända mig från mage till rygg och sitta upp utan att pust, ouff, puh, som jag tyvärr låter ofrivilligt när mitt jätteblåmärke med grapfruktssvullnad trycks till. (Ja, svullnad ifrån fotbollsstort till grapefrukt= stort framsteg) Moment 1, lyckades. Moment 2: få med mig skrivboken ut ur rummet, där det står stödord som behövs om torsdagens opereation. Skrivboken är tjock och försöker jag klämma fast den i kryckans handtag kommer jag antagligen tappa den med ett brak i golvet, varpå mannen vaknar och de två sovande katterna...Hmmm, erkänner att det knappast är någon sexig syn precis när hela jag är som ett blåmärke, men trots det har jag inga kläder på mig och alltså inga fickor att stoppa skrivboken i...Aha, tar försiktigt, försiktigt kryckan och stäcker mig efter trosorna och pyjamsbyxorna och halar in dem till sängen och kränger på mig dem utan att utstöta minsta aj, oj. Stoppar skrivboken bak i trosorna och nu börjar gången som på kryckor som måste var ljudlös! Yes, yes jag lyckades drar igen dörren, katterna tittar förvånat på mig och ser förvirrade ut, ska de ligga kvar eller följa med och se vad för tok matte hittat på? Ja, nu är jag i alla fall här framför datorn och har precis lärt mig smyga med kryckor  


Det andra jag upptäcker plötsligt är att jag känner igen mina tankar tack för det. Nu kanske chocken som kroppen kände efter operationen har lagt sig. Dessutom kom jag precis på att jag "hann" inte med att ha min vanliga PMS så jag hade säkert förskjutet den också osså kom allt inramlandes över mig på lördagen, så tokigt och skönt att nu kanske jag står på första steget av trappan, trappan med steg som ska leda mig på vägen tillbaka till ett "normalt" liv igen, jippi!


Ja, nu när jag äntligen har skrivboken så kan jag ju börja berätta om torsdagens operation den 17 januari då min vänstra bäckenled fixerades. Jag skrevs in 9.45 och fick träffa en sköterska i korridoren som frågade om vikt och längd och sedan fick jag det blå-vita armbandet runt höger handled med mitt namn och personnummer. Jag fick en mapp med min journal och instruktioner att ta hissen upp till dagkirurgen. Anmälde mig där och sköterskan sa att jag skulle förbereda mig på att få vänta ett bra tag. Tänkte precis skriva att jag inte var nervös men jo, det var jag nog lite ändå för jag var i alla fall kissnödig hela tiden, haha. Det var skönt att min man var med även denna gång då kan jag liksom småprata med honom när jag känner mig nervös så skingras tankarna. Vi passade på att drömma om sommaren, om vårt nyinköpta sommarställe och om hur jag kanske kan ha mycket mindra smärta då.


kl.11.05 Nr 6, säger en sköterska och det är jag, puss, puss på mannen och hej då. Jag visas in i ett bås med säng och låsbart skåp. Sköterskan ger mig en vit lång skjorta, vita långa hemska tubsaker som de kallar stumpor, samt ett par "trosor", alltså herrkalsonger är mer rätt namn. Hon lämnar även över ett blått hårnät och säger att det kan jag vänta att dra på mig till jag är utanför operationssalen. Jag får även ett par blå skoöverdrag som jag ska ta på mig om jag ska gå på toaletten. Är tackam för deras noggranhet med steril miljö. Jag byter om snabbt som ögat och trycker in min stora ryggsäck, kläder och handväska i skåpet och hänger nyckeln på droppstället som sitter fast över sängen. Går en sista gång på toaletten 11.15 och ber snällt min blåsa att vara snäll i dag, att den måste vakna efter operationen att jag inte vill bli tappad eller få kateter denna gång. Smyger tillbaka till sängen och en till trevlig sköterska kommer och frågar när jag åt sist? 19.00 i går kväll, lite godis och sedan helt fastande enligt ordination från midnatt. Jag drack 08 i morse, ett glas apelsinjuice och ett glas äppeljuice svarar jag. Hon blir liksom tyst och mumlar...och jag tänker men de sa ju två glas söt saft vid 08? Hon lämnar rummet och jag hör henne börja samtala med en läkare, kanske "min" läkare Sturesson...

- Vi har gjort mätningar, dricker patienten 1 liter vatten så är magsäcken tömd på det vattnet på en timme därför säger vi så. Ja, ja det var ju inte mjölk ialla fall det tar 6 timmar för magsäcken att tömma det!

Åh, shit tänker jag, shit, shit jag tog ju te också och mjölk av bara vanan, shit, det fick jag ju inte, 6 timmar i magsäcken, gulp...Jag säger inget...men tänk vad man får lära sig när man ligger och lyssnar tänker jag även samtidigt som sköterskan kommer tillbaka. Aha, det var MIG de syftade på;-)

- Det var väl inte fruktkött i apelsinjuicen!?, frågar hon.

-Nä, svarar jag och jag vet ännu idag hur det var med det där fruktköttet och den där skvätten mjölk jag drack nämnde jag inte ens. Hur kunde jag vara så klantig bara för att jag genomgått några operationer är jag ju inte värlsdvan precis dessutom otroligt pinsamt och jag hade kunnat blivit mycket illamående i onödan!


Jag får inget besök av narkosläkaren denna gång och heller inga roliga piller som pre-medicinering, bara en vanlig Postafen mot illamående. Jag hör Sturesson ute i korrisoren förklara för en SSK att jag är så "ordentligt" medicinerad redan. Sedan kommer han in till mig, glad och trevlig som alltid. Han frågar om min smärta just nu och jag säger att den är okej och han påpekar även för mig att jag är så smärtlindrad av allt morfin jag står på. Jag berättar att jag faktiskt sedan förra operationen halverat alla morfindoserna och det tycker han är fantastiskt bra. Han ritar ett kryss på min vänstra höft.


Jag försöker läsa lite i en tidning, men jag känner hur det börja molvärka i tinningen och flimra för ögonen, shit migränattack på ingående! Jag visste det, jag tål inte att vara utan vätska för länge och nu har jag varit helt utan vätska i 4 timmar, det tål inte min kropp! Vid första operationerna hade sköterkerna antecknat det så jag fick dropp tidigare än denna gång. Det har hänt förut och vid en operation höll jag på spy ner hela sterila salen för migränattacken som kom av vätskebristen var så otroligt kraftig. Det fick skynda att försöka söva mig och det har jag också lärt mig, jag är "svårsövd" dvs det tar ovanligt lång tid och mycket sömnmedel innan jag somnar. Jag fumlar fram ett migräntablett som smälter på någon sekund på tungan, snälla, snälla vänd tillbaka j-vla migrän.


Så rullas jag äntligen in i slussen bredvid operationssalen och två trevliga sköterskor småpratar med mig. Den ena har jag träffat tidigare och hon känner igen mig. Jag får droppnål på vänster hand och tre klisterlappar med trycknappar som fästs på framsidan, detta för att kunna övervaka hjärta med EKG. Hon frågar om jag är frusen av mig och mitt råd till er, svara alltid JA. Då får ni extra täcken och det är super, det är bara att ta av sig om det blir för varmt, men det är mycket svårt att be om extra täcken när man fryser, man vill ju inte besvära med en sådan sak. Jag har provat bägge delarna och råder er därför att säga att ni är frusen på den frågan;-) Hon frågar om jag kan böja bak huvudet och jag säger att jag kan böja på det men att jag har en nackskada och säger kort hur jag flög över en häst, hinder och landande på huvudet. Här var jag inte lika tydlig som förra gången och jag fick precis som första gången jätteont i nacken och migrän som följd. När min nackskada provoceras blir det som att uppleva dagarna efter olyckan igen:-( Hon berättar även denna gång om hur konstigt det är när man sövs, att man somnar på studs och vaknar sedan i samma säng igen. Den manliga narkosläkaren som också känner igen mig kommer och hälsar och sedan blir det dags att gå in till operationsbordet.


Den snälla, trevligaste sköterskan sätter sig bakom mitt huvud och pratar hela tiden om vad hon gör, sätter på pulsmätare på vänster hand, blodtrycksmanchett på höger arm och säger att den trycker extra hårt första gången och att den gör det automatiskt. Hon fäster sladdarna till EKG-elektroderna. Den andra sköterskan kopplar på ett dropp. Den vänliga sköterskan förklarar att i masken är det bara syrgas, vill jag hålla masken eller ska hon? Mitt råd till er som läser HÅLL I MASKEN SJÄLV förra sköterksan tryckte den hårt runt min näsa och mun och jag fick småpanikkänslor för jag kunde inte andas. Så jag håller i syrgasmasken själv och jag behöver inte alls hålla den tryckt mot mun och näsa.

 

- Det luktar lite konstigt, du vet vi har inte vädrat den sedan du var här sist. Jag garvar, vad bra hon är som pratar så tydligt och lugnt och skämtar. Mmm, masken luktar konstigt.

-Nu får du först ett medel rakt in i blodet som är emot illamående, sedan börjar vi spruta in ett starkt smärtstillande medel, det kan smaka lite illa i munnen, det kan ge hjärtklappning och du kommer bli snurrig, lite som att åka berg- och dalbana. Gillar du det? Säg till när du känner att det börjar snurra. Ge 2 nä 4 förresten säger hon till den andra sköterskan.

De börjar spruta in, precis som alla tidigare gånger snurrar det inget för mig och jag funderar på vad jag egentligen tycker om berg- och dalbaner, de kan vara mysigt, men å andra sidan brukar jag ju så lätt bli illamående.

- Känner du inget nu heller?

- Nä, säger jag.

- Medelet tog nog en väg ned till fötterna först, sa hon skämtsamt.

Det är lite konstigt det där, när man ser och hör hur sköterskerna väntar på att jag borde reagera och hur jag själv ligger och känner efter men inte känner något. Narkosläkaren lyfter på huvudet ifrån datorskämren och tittar på mig och jag gör så gott jag kan och väntar jag också...

- Du tycker kanske inte om berg- och dalbanor du säger hon skämtsamt när de tömt hela sprutan. Hon nickar till den andra sköterskan att fortsätta med sömnmedel till  mig. Det kanske är som med djur de envisa somnar inte på en gång, de stretar emot, tja, det kan ju verkligen stämma på mig, haha.

- Nu känner jag lite, säger jag samtidigt som det smakar starkt lösningsmedel i munnen och hjärtat dunkar till lite kraftigare några slag och sedan ser jag de välbekanta knapparna på lampan bli en aning suddiga, som ett migränanfall ungefär.

-Då håller jag i masken istället, du kan lägga in handen under täcket på magen istället. Nu blir det så där konstigt du somnar och vaknar i din säng igen sedan. Sov gott, säger den vänliga sköterskan.

- Mmm, säger jag, men är ändå förundrad över hur länge jag tittar med ögonen och för fjärde gången ser jag operationsspersonalens reaktioner, jag är en seg tjej minsann, haha.


Vet ni vänner, nu har jag faktiskt blivit lite trött om inte annat så erkänner jag att det gör väldans ont att ha suttit så länge här på stolen. Jag fortsätter min spännande operationsberättelse imorgon, haha;-)


Kram kram

Pansen

 
 
Maria

Maria

22 januari 2013 11:23

Hej vännen, hoppas du fått sova gott till slut. Själv har jag en kass dag med värk och sjuktbarn.
Väntar med spänning på fortsättning!

Kram

http://www.frugnu.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Pansen - 26 december 2023 19:12

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

Av Pansen - 20 februari 2018 13:29

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Av Pansen - 15 februari 2018 12:15

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Av Pansen - 14 februari 2018 08:29

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Av Pansen - 13 december 2017 16:17

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...

Presentation

Ont i ryggen, ljumske, höft eller bäcken? Då tror jag du kommer känna igen dig här!? Efter många år av smärta fick jag äntligen steloperation av mina SI-leder!

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards