I dag blir det till att samla lite krafter igen eftersom dottern spelar tre innebandymatcher, jag vet att jag inte kommer att klara av att se alla. Dessutom finns det bara ståläktare. Men helgen har varit bra jag har kunnat göra så mycket och i går satt jag och dottern hela kvällen i vårt pysselrum och pysslade, så underbart. Visserligen gick jag böjd som en ostkrok vid 23-tiden när jag skulla gå och lägga mig, men en lycklig och glad ostkrok, haha. Jag är verkligen på uppgång. I kväll ska jag börja packa inför onsdagens flygtur till Ängelholm och operation på torsdag, min sista operation  

Så nu kommer sista texten om min helvetesdagar med huvudvärk och fördröjd behanling.

16, 17, 18 oktober...Dagar av intensiv outhärdlig smärta där knappt någon smärtlindring ger effekt, ljud och ljus är förstärkta. Det tar någon dag innan personalen fattar att de inte ska lämna lampan på eller dra upp persiennerna trots att jag hela tiden ligger med en handduk över huvudet för att dämpa ljus och ljud. Jag sover totalt 5 timmar på 3 dygn och äter inget, kan inte ens sittta i sängen. Ingen erbjuder sig att tvätta mig eller ge mig rena kläder, efter något dygn ber jag om en skjorta. Inte först sista morgonen när jag är botad blir jag erbjuden rena kläder! Jag får försvara mina mediciner och ändra i doseringarna och förklara att mitt Depolan (långtidsverkande morfin) inte hjälper mot huvudvärken bara mot mina bäckensmärtor som det är utskrivet för. Någon sköterska undrar varför om jag inte ska ändra ställning hon tycker att jag bara ligger på vänster sida, jag förklarar mycket kort ”har  bäckensmärtor, kan inte ligga överhuvudtaget på höger. Men däremot är de flitiga att fråga om jag vill äta, vilket jag inte kan. Efter tre dagar lyckas jag forma orden.

-          Jag kan äta så snart jag kan lyfta huvudet från kudden eller sitta upp, viskar jag.

På torsdagen den 18 oktober efter tre dagar på akutavdelningen kommer en läkare och två andra ifrån intensivvårdsavdelningen (IVA), det är där de utför behandlingen med bloodpatch för det måste vara steril miljö. Jag får åter berätta min historia men jag drabbas nästan av panik när jag sagt att det gör ont i nacken också för då säger läkaren att det inte låter typiskt för postspinal huvudvärk. Då måste hon överlägga med ytterligare någon läkare. Följet går, jag ligger kvar och gråter, f-n också det var alltså fel svar att säga att jag även hade ont i nacken! Men till slut efter ytterligare några timmar får jag veta att jag ska få komma ned till IVA för behandling. Åter känner jag hur kroppen helt omedvetet slappnar av, de tror på mig jag ska få hjälp, det känns lättare nu. När jag kommit hem ifrån sjukhuset läser jag på hemsidan för Stockholm län landsting att postspinal huvudvärk även kan ge rygg- och nacksmärtor, jaha, vilka päron som inte visste det som jag fann på mitt första informationssök på postspinal huvudvärk!

På kvällen den 18 oktober efter tre dagar på akutavdelningen får jag äntligen åka ned till IVA för behandling. Precis innan kommer jag på att jag måste försöka gå på toaletten för nu lär det dröja innan jag kan stiga upp vilken tur att jag kom på det! Nere på IVA möter jag en helt fantastisk personal. De viskar när de pratar och ljuset är dämpat och som om det inte vore nog så ger de mig öronproppar. Åh, vilken underbar lindring, så skönt att ljuden dämpas lite! Jag blir så otroligt väl omhändertagen av narkosläkaren och sjuksköterskan som assisterar vid bloodpatchen även narkosläkaren som ska tjänstgöra på natten kommer och lyssnar på min historia och är så vänlig och frågar även intresserat om mina bäckensmärtor och kommande steloperation av mina bäckenleder. Hoppet är inte ute för sjukhuset, det finns bra människor också.

Så blir det äntligen dags för behandlingen som jag väntat i flera dygn på, den som jag trodde jag skulle få på tisdagkväll, nu är det torsdag. När de tagit blod från min arm, för de in det igen i samma stickhål som LPn gjordes. Efter måste jag ligga helt blickstilla på rygg i 30 minuter jag tror det är för att blodet ska koagulera. Sjukhussängen är mycket hård jämfört med mina tempus samt extra madrass som jag har i sängen hemma. Efter en kvart börjar ryggmusklerna i ländryggen krampa och jag känner hur höft och bäckensmärtan ökar helt plötsligt gör de så mycket ondare än huvudvärken. Jag måste koncenterera mig så otroligt djupt på att andas, men jag upptäcker hur jag börjar titta på klockan varje minut. Till slut känns det som ett kraftig ryggskott men jag måste ligga still, huvudvärken måste försvinna annars kommer jag inte få åka till Ängelholm för blokader och operation!

Sjuksköterskan frågar mjukt hur det går och jag ler och säger att huvudet känns mycket bättre men att jag egentligen inte kan ligga still på rygg så här länge för mitt bäcken. Jag trycker bort paniken tio minuter återstår, sedan ska jag få vända mig försiktigt på sidan. Jag kommer på att jag ska tänka att jag är i vårt sommarställe att jag sakta i tanken ska runt och titta in i alla åtta byggnader, det borde ta tio minuter. Jag får åka upp till avdelningen igen men måste ligga relativit still i sängen över tre timmar till. Det går bra men vid 21-tiden är jag så enormt kissnödig, men jag får inte stiga upp. Mitt senaste toalettbesök var för 7 timmar sedan och jag har fortfarande dropp som ger mig vätska. Det blir till att använda samma tankesätt igen, det är sommar jag går runt och tittar in i alla stugor, gång på gång...tiden går sakta och jag undrar om urinblåsan kan spricka. Så blir klockan 22 och jag får stiga upp, men på IVA sa att jag skulle vara mycket försiktig. Smärtan har nästan försvunnit i huvudet! Så nu orkar jag tala så istället för att gå biten till toaletten så jag frågar sköterskan om de inte kan köra in en mobil toalettstol till sängen eftersom jag inte skulle gå på en gång, utan bara sitta på sängkanten. Konstigt bara att de inte kunde föreslå detta själva? Jag var nog en mycket duktig undersköterska när jag arbetade som det för 15 år sedan förresten så var mina arbetskolleger också väldigt duktiga! Jag hade hellre legat på det sjukhemmet i fyra dagar än på denna akutavdelning!! Droppet kopplas bort och jag får te och smörgås, det var så otroligt gott och slog t.o.m fikat man får efter förlossning, haha. Det är torsdagkväll och senast jag åt var det måndag. När klockan är 23 är jag så nöjd, jag är ensam på rummet så jag slår på TVn och tittar, ha, nu känns det som en hotellnatt nästan. behandlingen blir jag bra på några timmar och kan sitta, stå och äta samma kväll!

På morgonen går jag och duschar och tar på mig rena kläder, det känns fantastiskt jag har aldrig tidigare inte tvättat mig på så länge och ändå har jag vårdats på sjukhus i fyra dagar, inte konstigt om baciller frodas där. Lunchen består av pannbiff, potatis, lingonsylt och gräddsås och jag slukar allt, det var så otroligt gott, senast jag åt riktig mat var vid söndagens middag,  nu är det fredag!

Läkaren på morgonronden som skriver ut mig säger:

-          Det är inte bra, men ibland blir det fel och tyvärr är du nu en av de patienter som hamnade mellan stolarna. Men du ska veta att jag var en av de få läkarna som tyckte att du skulle fått bloodpatch behandlingen två dygn tidigare än vad som skedde.

-          Jag fick resa mig upp på en gång och gå efter undersökningen, ska man inte ligga still?

-          Jag säger så här: på medicinkliniken ska våra patienter ALLTID ligga still en timme efter en lumpal punktion. Jag vill inte gå in på neurologens rutiner, men jag säger att hade jag gjort den hade du fått lega kvar en timme.

Okej, det utläser jag som om att han inte tycker provtagningen varit den bästa. Jag vet att det är ovanligt att läkare erkänner misstag os v. så det får ses som stort att jag på något sätt ändå fick någon slags ursäkt. Men jag är rädd för mitt hemsjukhus, litar inte alls på dem efter alla dessa incidenter att man får så fel vård och blir så illa bemött när man inte klarar av att uttrycka sig. Det var många av vårdpersonalen som glömde att utgå ifrån hur skulle jag känna i samma situation vad skulle jag vilja ha hjälp med? Detta var en erfarenhet jag helst varit utan, dessa dagar av helvetisk smärta och att jag flera gånger blev ifrågasatt samt att jag fick lida flera dygn i onödan dessutom av en åkomma som ”sjukvården” orsakat. Men trots mina känslor gick jag rakryggad in i personalrummet och överlämnade flera chokladaskar till personalen på avdelningen och tackade för ”vården”. Jag hörde hur de viskade när jag gick ut ”Vilken otrolig skillnad på den människan” ”Ja, tänk hon hade ett ansikte” och ”Vad vacker hon var”, jag log, jag ville liksom visa dem vem jag egentligen är glad, omtänksam och ingen som gnäller i onödan! Jag gick tillbaka till sängen för att vänta på att läkaren skulle komma och skriva ut mig.

-          Här är din medicinlista släng din gamla och använd denna, säger den utskrivande läkaren.

 Jag tittar ned på pappret, mitt flytande morfin står inte med, det är viktig information och förklarar kanske varför jag behöva stora doser när jag får morfin, jag är tillvand sedan 1 år tillbaka! Istället står det Oxascand vid behov 3ggr/dygn, oj, herregud, fel igen! Oxascand är en lugnande tablett som jag fick utskriven för 1 år sedan som jag tog typ 2 tabletter av och sedan inget mer, min ångest var smärta och när jag fick fungerande smärtlindring försvann min ångest...

Oj, oj jag kan inte ens förstå hur min medicinlista kan var så fel när jag dessutom lämnade in min dosett med fullt korrekt antecknad medicinlista när jag kom till akuten och avdelningen. Är det därför de behandlat mig så illa och inte lyssnat på mig? Tror de att jag är nervös och har svår ångest som förstärker smärtan? Usch, jag orkar inte säga något utan viker ihop pappret och lägger det i min ficka. Jag är så enormt ledsen och besviken. Om en vecka ska jag resa 93 mil till Ängelholms sjukhus för operation och jag får inte vara rädd för sjukhus och vård...jag måste glömma detta fort! Men det är inte lätt, hela veckan kommer tankarna av sig själv när jag ska sova och jag drömmer oroligt och vaknar kallsvettig. Jag mår dåligt och känner oro när jag ser sjukhuset och nu tre månader senare reagerar min kropp med stress och pulsen ökar och hjärtat slår hårt om jag måste dit. Sist jag skulle träffa min sjukgymnast, ett enbart positivt möte som jag sett fram emot då bankade hjärtat så hårt, så hårt, jag blev rödblommig och när jag kom hem hade jag fått feber! Snacka om stressreaktion men febern försvann bara jag vilat en timme. Tack och lov reagerar jag inte med stress på Ängelholm sjukhus där jag snart genomgår min tredje operation.

Jag är mest ledsen och besviken när jag tänker på de människor som hamnar där som inte kan tala eller om de har ångest och mår dåligt, då känns det som stor risk i alla fall på den avdelningen att de kommer bli dåligt bemött och inte tagna på allvar. Tur det inte var en stroke jag fick då hade jag väl varit död eller förlamad nu! 

Puh, nu har jag skrivit ned detta så nu är det berarbetat, skönt nu ska jag lägga detta bakom mig. Har ni varit om något liknande med dålig omvårdnad och felbehandlingar osv? KOmmentera gärna så skrivet jag tillbaka:-)

Kram och kärlek

Pansen

 

Maria

14 januari 2013 12:35

Men allvakigt? Vad är det för skock inkompetenta människor som arbetar på detta sjukhus?
blir rasande när jag läst allt du skrivit dessa dagar. Droppet är en självklarhet, ett enskilt rum är också något du borde fått med tanke på din kraftiga smärta.
Och hur jävla svårt kan det vara att lyssna på vad du säger eller se hur du mår. Och spela roll även om du nu hade haft ångest så har du väl rätt till samma vård som en person som inte står på oxascand.
Blir verkligen så illa berörd och så ledsen för din och andra stackare som får genomlida denna typ av behandling.

Lycka till på torsdag :-)
Kram

http://www.frugnu.blogg.se

Pansen

14 januari 2013 22:21

Tack, så skönt med dina tröstande ord. Ja, det var verkligen mkt konstigt som hände under de där dagarna;-)
Kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...