Har tagit bort stygnen idag, det kändes inte ens och det hade läkt fint. Snart kan jag äntligen bada igen.   Fick dock gå till vårdcentralen för plogen hade skapat en sådan hög plogkant att jag inte tog mig ut med bilen. Det tog kanske 10 minuter men var jobbigt så pappa fick komma och skjutsa hem mig sedan. Eftersom jag är lite trött och förkyld just nu så gör jag det enkelt för mig och bjuder på en gammal text igen. Skriven för två år sedan. Förresten ska det var så här stor text, 14 pt eller mindre 12 pt, vad är lättast att läsa?

Kram och kärlek
Pansen

     Bilden var i går med stygn.

Din förbannade djävul, du har tagit så mycket av mig och mitt liv, bit för bit. Nu förstör du inte bara för mig längre, utan även för min älskade man och mina barn och jag hatar dig för det! 

Du kom tidigt in i mitt liv och jag släppte in dig utan fight, jag för liten för att förstå. Men samtidigt lärde jag mig redan då att leva med dig vid min sida, som en dålig återkommande gäst. Jag lärde mig stå upp, jag lärde mig ge dig motstånd, att fightas. Jag vann oftare som barn, än vad jag gör nu. Jag förstod inte att du ville ta SÅ många delar av mitt liv ifrån mig. Jag lyckades länge och flera gånger lyckades jag bara resa mig upp och fortsätta mitt liv. Ibland funderade jag vad du gjorde och varför?

 Ibland försökte jag få någon vuxen att förstå och förklara. Ibland lyckades det och jag fick stöd och hjälp, ibland fick jag bara axelryckningar till svar. Jag lärde mig således mycket tidigt att bita ihop och köra på. Jag trodde inte att jag fyllde på mitt bagage med en massa tunga saker, jag trodde att jag lyckades skaka av mig dem. Att förnekelsen var mitt botemedel. Kanske gjorde jag det eller så är det allt detta som nu kommer fram och därför blir det extra tungt…

När jag var cirka 8 år tog du dig in i mitt huvud med blixtar och dunder och har stannat där sedan dess. Det heter migrän och min mamma och min syster har det också, så jag fick fort läkemedel som lindrade. Ibland låter du mig slippa möta dig där, vissa veckor biter du dig fast och gör dig påmind varje dag. Detta är en av de värsta sakerna du gjort och gör mig.

Vidare har du bokstavligen slagit undan benen för mig. Du började med mina fötter. Likt knivskarpa knivar som gjorde att jag snubblade eller genast föll omkull, gång på gång när jag var som lyckligast och hade roligt och sprang, så som barn ska göra.

Sedan vandrade du vidare till mina knän, första ordentliga gången var jag var 10 år. Jag minns det så väl, jag var så glad och lycklig. Som en saga, det var en försommardag när jag sprang på vår vackra blomsteräng med farmors hund. Vi lekte kurragömma och jag sprang hoppande och sjungande med hunden vid min sida. Säkerligen dansade mitt långa hår i vinden och hundens röda tunga och pigga ögon var fyllda av lycka. Du vred om min vänstra knäskål, den åkte ur läge och sedan tillbaka. Jag föll handlöst till marken i ljusgröna gräset. Jag kunde inte resa mig på länge, hunden blev olycklig där jag satt och grät. Jag haltade hem och sa inget. Sedan fanns du kvar och som allra värst på natten under flera år. Det smärtade när jag spelade badminton och till slut blev det omöjligt att fortsätta.

Du finns förresten fortfarande kvar där och lyckades slå undan mina ben ytterligare två gånger till när jag var i lyckliga stunder. För variationens skull har nu både vänster och höger knän ”gått ur led”. Ja, nu har det hänt och händer så ofta att jag tappat räkningen. Jag har fått lära mig att smyga och ta det försiktigt när jag går på fuktigt gräs, i trappor, vänder mig om, ja, jag måste egentligen alltid tänka mig för.

Du svepte runt i min kropp och gav mig oroliga nätter, jag försökte sparka bort dig, men det gick inte särskilt bra. Jag fick lära mig att leva med det också. I ryggen fick du tidigt fäste, jag tror jag var 11 år och sedan dess har du återkommit på besök även där. Men skolläkaren såg i alla fall till att jag fick komma till sjukgymnast och röntgen som sedan följdes upp varje år. Jag började ta av sadeln när jag skulle rida för det kändes mjukare och jag fick själv välja vilken häst som passade mig bäst. Det blev så jobbigt och jag kunde inte utföra samma övningar på samma villkor som mina hästkompisar så jag slutade med tungt hjärta och tårar.

När jag var 15 år hade du nått min ena höft, någon hjälp av skolläkaren fick jag inte, men han höjde minsann på ögonbrynen när han hörde hur det knakade och knäppte under undersökningen. Du stannade kvar länge, flera år, hånleende.

Men ibland lät du mina höfter vara ifred i flera månader. Jag var lycklig då, kunde leva livet som jag ville – full fart! Du slog till igen med full kraft mot min rygg och mina höfter när jag gick i gymnasiet. Det var som ett ryggskott och jag fick en knöl i ländryggens vänstra sida.  Men jag fortsatte att försöka leva mitt liv med full fart och glädje. Jag spelade innebandy och tränade med två olika lag, smärtan tryckte jag undan till natten kom. Jag fick remiss till sjukgymnast igen och hon kunde inte förstå att jag hade sådana problem för jag hade mycket starka och vältränade ryggmuskler sa hon.

När jag var 20 år och arbetade som undersköterska tog jag emot en äldre dam som föll, jag satte mig ned under henne så vi dunsade i golvet och jag lindrade hennes duns med min kropp. Hon skrattade bara och tackade. Jag gick till fikarummet och grät.  Det blev mycket besvärligt och det gick inte att bita ihop så många dagar, det låste sig helt i ländryggen. Jag blev sjukskriven för ryggskott till följd av fallet.

Nu har du slagit mig med full kraft i ryggen och höfterna, så många gånger att jag tappat räkningen. Du har blivit allt mer hänsynslös och bitit dig fast allt längre perioder. Nu har du konstant hållit dig fast i fyra och ett halvt  år, din djävul.

Sådär har det varit, du har varit ettrig, skarp, hånleende och irriterande! Du har gjort mig arg så jag fäktat med armarna och ursinnigt skrikit i frustration över vad du tagit ifrån mig.! Ibland har jag lämnats helt uttömd efter en hård fight och inte ens orkat lyfta armarna eller bli arg, då har bara stilla tårar fuktat mina kinder.  

Jag lärde mig av alla dessa fighter att jag måste rusta mig, måste bli stark så jag kunde slå tillbaka. Ibland lyckades jag driva bort dig, men oftast kom du tillbaka för att hämnas ännu starkare och kraftigare. Många gånger har jag vunnit på mental styrka. Men nu har du verkligen börjat knappa in på mig även där. Du har tagit så mycket av mig, tagit allt det som brukar ladda mig med ny energi, lycka och styrka. Mina tidigare gnistrande ögon har falnat.  Min leende mun syns allt mer sällan, och mitt älskade hår har du tagit hälften av. Men det som tar hårdast på mig är allt du tagit av mig som fru och mor till mina barn. Jag är inte längre en glad, påhittig och aktiv fru/mamma.

Du blir allt mer hänsynslös och snart har jag inga aktiviteter kvar. Nu när tiden finns att återuppta mina drömmar som att spela till exempel innebandy, badminton och vollyboll så går det inte. Du har länge försökt att ta bort min stora passion för hästar och ridning och till viss del har du lyckats. Min älskade ”sköthäst” kunde jag inte fortsätta ta hand om. Ridskolans lektioner var jag tvungen att göra ett uppehåll i under nio månader. Då blev jag riktigt ledsen och sårad, jag klarade inte ens av att åka till stallet för jag började bara storgråta.

Jag kan inte rödblommig om kinderna tumla runt i snön med min familj. Inte åka snowracer, pulka, skidor eller skridskor. Jag kan inte ens gå på en härlig promenad och att jogga är helt uteslutet. Jag skulle inte alls tycka att vardagens sysslor med handling, tvättning och städning var så jobbigt om det inte vore för att du konstant hänger över och tynger ned mig.

Jag har verkligen tyckt om att skotta bort snön på vintern, att göra breda gångar och vackra snölyktor och roliga snögubbar. Jag har verkligen älskat att få vara i trädgården och ordna med mängder av växter och att kratta vissna, blöta löv på våren eller elda upp vackra torra löv på hösten. Jag har älskat att få slipdamm i håret och färg och tapetklister på armarna och allt annat man gör när man renoverar sitt älskade hus.

Jag vet ditt namn, jag fick lära mig det tidigt. Du är en riktig best, en hungrig djävul som är hänsynslös och aldrig tycks få nog. Ditt namn är smärtan och jag tror aldrig att jag kommer att bli fri dig. Men jag kommer fortsätta fightas för min och min familjs överlevnad, din förbannade djävul. Jag ska plocka tillbaka bit för bit, allt som du tagit ska du inte få behålla!

 Ps Smärtan och mina luxationer orsakas av min diagnos Ehlers-Danlos syndrom.

Jag vet inte om jag plågar mig själv eller...Men jag tar korta prenumerationer på tidningar som IFORM och Topphälsa. De handlar om träning, träning och kost. I bland tittar jag drömskt med suddig blick på bilderna och ser mig själv med det där perfekta löpsteget i sommarsolen och grönskan.

Jag kan få inspiration redan på första sidorna så att jag byter om till träningskläder, drar på hög musik och kör ett träningspass jag också. Eller alltså, jag kör ett anpassat sjukgymnastikprogram för att vara odrömsk och korrekt;-) Efter senaste operationen får jag inte stå och träna med hantlarna men i går hittade jag ett superbra sittande hantelprogram. De programmet hånar mig inte utan är framtaget för rullstolsburna och jag kan istället vara tacksam att jag inte sitter i rullstol.

Mmm, tidingarna kan alltså ge min inspiration, energi och väcka min "fighting spirit" igen, en bra "morot" helt enkelt. Eller...så väcks min "fighting spirit" på ett annat sätt. Ögonen gnistrar till, mörknar och jag blänger avundsjukt och ouppnåeligt på tidningarnas omslag. De fräscha vältränande kropparna och rubrikerna hånar mig. Jag blir så förbannad att tidingarna far med hård kraft rakt in i väggen och jag får dagens piskrapp.

Så där håller jag på och har alltså gjort i flera år nu...Jag klipper ut tips och tester på bra träningsredskap "bra att ha när jag får köpa oh börja träna med sådana". Jag klipper ur målbilder (t.ex. snygg kropp med snyggt löpsteg) och träningsprogram "Så börjar du din löpträning" osv. Jag har ganska många urklipp numera...

Tja, jag behöver ju inte bestämma för tydligen är tidningarna precis ena dagen en "morot" och nästa dag ett svidande "piskrapp". 

Nedan syns mina övningar jag fick av sjukgymnasten i Ängelholm, jag bara skrattade, va?...Andas 5-10 gånger med magen...Ringde upp sjukgymnasten och frågade om jag överhuvudtaget fick träna överkroppen med 3 kg hantlar och det godkändes, tack och lov, men jag fick lova att bara utöva det sittande.

Yes, jag kan sitta på golvet igen. Golvet har alltid varit en favoritplats för mig, enda sedan jag var liten. Jag har alltid gärna hellre suttit på golvet än på stol. Nu kan jag det igen, det har inte gått på en sådär 2-3 år!! Jag märker att benen börjar röra på sig i sängen också. I går hade jag plötsligt lagt ena foten under rumpan, mina sådana här konstiga ställingar har inte kunnat genomförts på läääänge och så bara PLOPP, helt plötsligt går det och det känns så naturligt som om tiden inte funnits när jag inte kunde...

Jag har kunnat legat lite på höger sida också  och det är mest själva operationssåret som gör ont då...Tänk om jag kommer kunna ligga på höger sidan snart. Jag kommer sova så mycket bättre när jag kan vända och vrida mig som jag vill. Jag brukar reflektera över det när jag själv ligger vaken och min sover, herregud vad han byter sovställning den lyckosten, haha.

Men i går var jag lite deppig. Det är så jobbigt att gå med kryckor och min yoghurt och kopp med te på kvällen i sängen är omöjlig att få till. Jag har fått en stor blåsa i ena handen och jag hade så ont i ländryggen. Smärtan väcker rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag inte kommer kunna börja jobba? Nä, hjälper inte detta då pallar jag inte...

Så skönt att det är bättre i dag! Det är en jävla berg- och dalbana och jag borde vant mig vid det här laget, men nej, det har jag inte. Förr i tiden älskade jag att åka berg- och dalbana, jag åkte den om och om igen, när jag var på t.ex Gröna Lund. Men inte ett anda åk de senaste åren och nu slår det mig varför...Jag får alltså nog av det i mitt vanliga liv, haha.

Tänk om det börjar nu...min läkning till ett mer normalt liv...åh, så underbart. Nu ska jag sitta på golvet restan av dagen;-) (nä, jag lovar, jag skämtar bara, men liiiite till ska jag allt sitta)

Kram och kärlek

Pansen

Stand and fight, born to walk against the wind... always one more try...Meningarna är från en låt med Manowar och Stand and fight lät jag tatuera in på axeln för något år sedan. Det var en av de gånger som jag var i sämsta skicket med mest bäckensmärta, jag kunde sitta ca 10 minuter och som mest tvinga mig att vara "uppe" ca 45 minuter. Skulle jag laga middag fick jag lägga mig ner på golvet flera gånger för att avlasta och sträcka ut. När så maten var klar hade jag så stark smärta att jag ville spy så då kunde jag inte kunde äta, utan fick lämna familjen vid matbordet och gå upp och lägga mig.

Jag hade länge velat tatuera mig första gången var jag nog bara 15 år så det kändes inte som något överilat. Jag hoppade på kryckor in i väntrummet på tatueringsstudion. De undrade om jag nervös antagligen för att jag inte kunde sitta still;-) Nä, skynda er bara så det blir min tur, jag klarar inte att vänta längre.... Jag hade så fruktansvärt ont och Citodonet hade slutat fungera. Jag låg på deras soffa, på golvet och ursäktade mig att jag hade så ont.

Jag förklarade vad jag ville ha och han skissade och ändrade och frågade om jag verkligen var 110% klar att jag ville. Ja, det är väl klart jag hade så ont att jag till slut fräste, men kör nu då! Jag satte mig i stolen och efter en stund väckte killen mig "Ehhh, du har väl inte svimmat?" Va? nä, verkligen inte men det är så skönt, jag känner hur det gör lite ont på armen och då känns inte den vanliga smärtan lika mycket. Jag somnade om. Killarna i studion skrattatade och sa att jag var första kunden som somnat under tatuering. Så tatuering fungerade också som en slags TENS-apparat, haha.

Min tatuering står för att aldrig ge upp och att bita i från, därav den fräsande katten, jag skulle verkligen behöva fixa till den för den saknar faktiskt tunga och några tänder! Men det är inte lätt att få pengar över till det. Killen som tatuerade ville inte fortsätta för han tyckte jag var för otålig med motivet och han var rädd att jag skulle ångra något;-)

Några rader från Winnerbäck igen, de är sååå sanna ord för mig...

..."Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns..."

..."Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"...

Read more: http://artists.letssingit.com/lars-winne...2EH243kyH 

Kram och kärlek

Pansen   

Min rumpa har sjunkit ihop som en feljäst deg....Ja, skratta ni, det gör jag också mestadels iaf. Men det kan bli så för oss som har bäckensmärtor. För så fort vi ska träna upp muskler eller ledband som sitter i anslutning till höft, ljumske, ben, sätet osv då ökar smärtan. Vi får ofta bara plocka bort övningar istället för att addera och lägga till....

Så vi får glatt bara betrakta förfallet...Ja, glatt och glatt, jag tycker vi kan unna oss att gråta någon tår för våra saknade muskler. Senaste åren har jag inte kunnat träna sätesmusklerna och eftersom jag inte ens kunnat gå mer än typ äsch, jag vet inte hur långt jag kunde gå, men bet jag i hop så kanske 100 meter? Eller iofs biter jag ihop kan jag halta runt ganska långt på t.ex på Arlanda, skit i samma. Hur som helst är det iaf inte tillräckligt för att underhålla rumpmusklerna. Det ser hemskt ut, som en gammal tants alltså typ tant a´100 år...

Men jag försöker tänka så här...muskler går alltid att bygga upp igen, det handlar ju inte om avslitna senor och muskelfibrer bara VÄLDIGT förminskade muskler. Men oj, oj det kommer bli kämpigt att få tillbaka en rund rumpa! Fast min rumpa ser rätt okej ut i jeans måste jag säga och jag har ALDRIG varit nöjd över min rumpa, men i byxor ser den som sagt rätt okej ut...utan byxor...nä, det mår jag bäst av att inte se:-)

Nedan kommer en sång som min älskade stora syster "skickade" till mig för några år sedan när jag hade så ont och inte såg någon ljusning på bäckensmärtan "lyssna på texten sa hon, det är du" Denna låten har gett mig mycket styrka!

Lars Winnerbäcks "Ingen soldat"

Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar,
känt om hjärtat sitter kvar.

Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor,
om jag gick i andra skor.

Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.

Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.

Jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har.
Men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar,
ligger allting ändå kvar

I rispan från min vrede,
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå.

Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.

Read more: http://artists.letssingit.com/lars-winnerback-lyrics-ingen-soldat-hk9mnx5#ixzz2EH0bVQak

När jag säger att jag ska steloperera mitt bäcken kommer nästan alltid följdfrågan "Men usch, så otäckt det låter, vad kommer du INTE kunna göra sedan? Du som ser så pigg ut behövs verkligen det drastiska" Jag tar ett djupt andetag för att lugna mig själv och försöka förklara. Jag tänker ju bara på vad jag KOMMER KUNNA göra;-)

- Jag vet inte, jag har inte frågat läkarna, men jag antar att jag blir mer som ni andra. Era bäckenleder är stabila mina är instabila och med steloperationen blir de stabila. Egentligen skulle jag också vilja säga:

Om operationen ger lyckat resultat hoppas jag kunna:

• Sitta i vardagsummets soffa och titta på TV
• Storhandla själv
• Kunna gå på bio
• Köra bil längre än 1 mil
• Arbeta igen, jag älskar mitt yrke!
• Kunna vara publik på t.e.x hockey och innebandymatcher
• Gå på badhuset med barnen kanske t.o.m kunna simma själv!
• Gå på låååånga promenader kanske t.o.m PowerWalk så svetten lackar!
• Rida på stor häst igen och genomföra ett hårt pass (nu klarar jag bara mjuk ponny och anpassade lektioner)
• Kunna skaffa sköthäst igen och rida, mocka och sopa stallgången, mmm.
• Eller tänk...gå på stan med barnen och shoppa och sedan ta en fika på ett mysigt café
• Eller njuta av en dag som är smärtfri kanske?
• Med mera
  
  

Nä, jag har aldrig känt mig rädd inför operationen eller dess konsekvenser, vad har jag liksom att förlora?...Gå med kryckor, bli lämnad ensam och ligga 60 år till i sängen, haha.

Sedan är det så att jag kanske låter lite väl negativ och bitsk här på bloggen...Men det beror nog bara på att jag inte säger sådant här till folk så klart, jag ler och förklarar så snällt;-) Men deras frågor och ord har malt i mitt huve och nu när jag kan skriva av mig blir det som en skön ventil!!:-)

Kram och kärlek till er alla som kämpar, för det gör vi alla med små eller stora saker, alla har vi våra problem och när vi löst det ena uppstår nästa fundering. 

Life's a journey not a destination (Aerosmith)

Pansen

Jo, det är sant jag har ju numera två gudar, den ena är Bengt Sturesson! Tyvärr fick jag inte använda hans bild på min blogg och iofs så visar inte jag mig heller på bild på min blogg eftersom jag om några månader ska ut och söka arbete och då vill jag inte kopplas ihop med sjukdom.

Jag tycker det är trevligt att jag får röntgenbilder på det värdefulla järnprylarna som opereras in i kroppen;-)

Här kommer lite bilder på de tre järnstagen som nu är på höger sida, järnstagen är trekantiga. Klicka för större bild. Här ser det ut som det bara är två...

Bilden nedan är från sidan så då syns det lite bättre att de är tre stycken.

Kanske tre Gudar
Min snälla, snälla, kompetenta sjukgymnast Thomas ringde mig i går för att säga att han var så glad för min skull att jag äntligen fått genomgå en steloperation. Att nu var det min tur att få ha det lite bättre! Egentligen skulle han också kunna vara en Gud för mig för jag vet ärligt inte vad som hänt om jag inte träffat honom. Ibland har jag drivit ut på ett stormigt och svart vatten utan att se land...Thomas lade tillsammans med mig iaf hela mitt pussel och alla bitar om min smärta i olika delar av kroppen fick en förklaring! Ja, så är det nog, jag har TRE gudar...hmm, "du ska inga andra gudar hava jämte mig" men jag tror han däruppe tycker det är okej, de hjälptes nog åt;-)

Anmält mig till innebandy i höst

Men trots allt jag gått igenom hör jag mig själv säga till Thomas:

- Kommer jag inte kunna springa någonsin? Jag har anmält mig till ett innebandylag i höst!

- Men du, vi tar en sak i taget nu, inte rusa fram. Du kan få svettas på en crosstrainer och jag ska hjälpa dig att hitta andra träningsformer. Sådana sporter är inte så bra för dig mina dina knän osv.

- Ja, jo, men klart jag har små mål också som att sitta i soffan och handla. Men, jag vill ha stora mål också, vadå kommer jag inte kunna springa?

Han upprepade i princip bara samma sak...Tur att han vill ha mig kvar trots mina dumma kommentarer hela tiden;-)

Adrenalinknarkare

Men jag gillar det STORA målen också...Jag är egentligen ingen gym-människa. Jag är en adrenalinkick-sökande person. Jag har spelat innebandy, volloyboll och badminton. Det är liksom inte samma sak som att stå inomhus och trampa på en Crosstrainer. Lagspelet är fantastiskt. Ryggdunkar och känslan av att sätta en boll i krysset i innebandymålet är liksom inte som att sitta i en benpress. Jag har alltid valt trappor istället för hiss, även om det var sju trappor. Under skoltiden när jag åkte buss klev jag av många, många hållplatser tidigare för att få gå en extra promenad, eller parkerat bilen på parkeringen långt ifrån osv...Men, nä, det är apsvårt att tänka om. Jag är ju JAG, tjejen som är rastlös, som inte kan sitta still, som lagar mat samtidigt som jag laddar tvätt- och diskmaskinen och bjuder in alla kompisar på fest/middag.

Jag kunde ta en Powerwalk på 6 kilometer eller joggingtur vid midnatt. Det här med barn passade mig så bra, alltid fanns det något att göra och de älskade när jag sent en kväll kunde säga "nu går vi ut och spelar lite badminton". Mitt sätt att vara har gjort att det säkert blivit ännu tyngre, jag har fått tagit bort så mycket. Alltså enklare om jag varit en "soffpotatis"... Somliga säger att jag inte ska tänka så där och att jag ska vara tacksam för att ha fått operationen och visst naturligtvis är det så, men de som säger så är sällan personer som tränat med samma saker som mig, de är inga adrenalinknarkare.

Tar mig gärna förbi två hinder samtidigt

Sedan har vi det där igen som jag skrivit om tidigare, vi har alla våra problem stora och små. När jag kommit förbi ett hinder vill jag över nästa också och ibland vill jag ta två hinder samtidigt och har svårt att acceptera att det kanske inte går;-) Jag vill kunna vara den personen som gör ett mirakel, typ som kan gå efter att läkarna sagt att det är omöjligt;-) Jaja, det heter iaf livsregler det lärde jag mig i våras under KBT-terapi och att ändra på sina livsregler kan ta tid om man ens lyckas någonsin...

Jag flög över hindret...men inte hästen
Med ridsporten fick jag största kickarna av att hoppa hinder, höjderna skrämde mig aldrig,jag var den som stannade kvar och bommarna höjdes och höjdes. Men så plötsligt en kväll så vägrade "min" häst vid sista hindret i omhoppningen (mitt fel för jag tänkte yes, jag klarade banan varpå jag slappnade av). Jag hann inte reagera, jag flög över hindret (utan att riva, haha) drog med mig tränset och landande på huvudet och nacken framför hindret. Min ridlärare kom springade, "Oj, oj, hur är det med din höft, du som redan har så ont i bäckenet?" Jag kände ingen höftsmärta just då. Jag satt en stund bland alla dansande stjärnor, sedan kravlade jag mig upp i sadeln igen och hoppade ytterligare sex hinder för att inte bli rädd! 

Min arm slutade fungera 
När jag skulle köra från stallet fungerade inte min ena arm och det började stelna i nacken. Jag klunde inte vrida på huvudet. Men på jobbet var jag tidigt nästa morgon mörbultad och med lite sämre minne (kunde inte komma ihåg portkoden). Jag var aldrig borta från mina jobb. Men jag berättade iaf vad som hänt för mina kollegor som tyckte jag skulle gå till läkare...Vilket jag också gjorde efter tre dagar! Röntgen påvisade ingen fraktur. Jag mådde illa av smärtan i nacken, fick konstant migrän och hade svårt att orka hålla upp huvudet. Men jobba det gjorde jag, jag älskade mitt jobb med att göra annonser, intervjuer och broschyrer. Smärtan i höften och bäcken tonades ner, nacksmärtan var starkare. Men jag blev rädd, fallet gav mig förutom hjärnskakning och känselbortfall i ena armen även en nackskada.

Det är tre år sedan nu, och hoppningen blev aldrig detsamma. Jag titttar på hindret istället för rakt fram, tittar vart jag kommer att landa om jag trillar av... Allt detta känner hästarna, så det har inte blivit så många rundor som jag är nöjd med. Sista gången jag hoppade var för några månader sedan och då gick det fint, jag skrattade och fick "kicken" igen, som att vara nyförälskad och hög på livet. Det var kanske min sista hinderrunda. Jag har nog bestämt mig för att sluta hoppa hinder. Jag hade kunnat bryta nacken! Sjukgymnasten som hjälpte mig rehab av nacken sa att jag klarat mig från fraktur för att jag var så överrölig, som en uggla i nacken:-) Nä, jag får utveckla mig i dressyrkonsten istället. Men det ger inte samma kick...

Handbromsvändningar med sladd- det är grejjer det!
Nacken är så gott som bra nu och jag är noga att träna styrketräning för att ha starka muskler i skuldror, nacke och armar. Det är A och O för att hålla smärtan borta. Jag ska också erkänna att styrketräning med hantlar har verkligen "växt" i mina ögon. Dels är jag glad för allt jag kan göra och sedan är det kul numera. Jag brukar ta på mig träningskläder och köra hög musik och känna mig stark, haha. 

Vet ni vad jag mer brukar göra i mina försök att få "kickar"...Jag är alltså 36 år...jag brukar vintertid ta bilen till en stor tom parkeringsplats. Där gasar jag, gör handbromsvändningar, häver sladdar och snurrar med flit. Brukar få sällskap av ungdomarna, alltså de som precis tagit körkort, haha. Ja, jag söker kickar och de är bara lite svårare att hitta dem numera. Men att hitta ersättningar för mina tidigare "kickaktiviteter" det kommer jag övertygat att göra...Tillexempel har jag aldrig höjdräddd som jag är haft en tanka på att hoppa fallskärm, haha. 

Kram och kärlek

Pansen

Tänkte att jag skulle visa några dagboksanteckningar som jag gjorde för två år sedan. Jag hoppas att några av er känner er stärkta av dem, att ni kanske känner igen er? Jag hade det jobbigt, men det är ju så bra nu:-) Det brukar vara skönt att se att man inte är ensam. Jag vet att ni är några därute som har smärtor, som kämpar med familj, arbete och läkare. Som ibland blir ifrågasatta och till slut börjar ni själv tvivla, "inbillar jag mig?". Nej, nej det gör ni inte!

November 2010

Måndag
Dagen går så sakta, jag får panikkänslor. Jag försöker göra saker för att inte känna smärtan. Men det går inte, jag svettas och flämtar. Har tagit på en massa linement och ska träna, kanske blir det bättre då? Det kan inte vara inbillning för jag har tänkt mycket på hur senaste 15 åren sett ut. När sonen var ca 1,5 år, nu 12 år.

- Mamma, inte bära mig, mamma ont i höpten.

Dottern nu 5 år

- Mamma du har fått så ont för att du burit mig i din mage.

Jag blev alldeles kall och gråtfärdig och förklarade tydligt att det inte är hennes fel! Det är min kropp som är trasig och som gjort att jag inte man bära. Usch, nu blir jag så ledsen när jag skriver och jag tycker synd om mig själv. Stackars min familj som måste stå ut med detta!

Jag hade tänkt att göra något kul med dottern idag, men hur ska det gå till? Jag svettas, flämtar och går böjd som en makaron. Samtidigt är det bra, tanken i mitt huvud är.

"Förneka inte, du har inte inbillat dig. Tänk alla gånger det känts som benet "gått ur led" all smärta, allt du inte kan gå promenader och ta jogginturer som du älskar, du kan inte dansa eller ens sitta på golvet, nä, det är INTE inbillning!

Men jag känner mig som en usel mamma, jag kan inte vara den mamma jag vill vara! Tårarna bara rinner. Fan, blir så förbannad när jag ligger här och tycker synd om mig själv eller egentligen tycker jag synd om min familj. Jag har tränat så mycket i sommar, sådan träning som jag egentligen tycker är tråkig, stabilisering och styrketräning, men jag har inte blivit bättre. Fem dagar i veckan, aldrig slarvat, vad är detta?!

Onsdag

Tillbaka på ruta 1, så känns det när det gäller mitt bäcken. Nu bara "kör" det av smärta i höger höft, det hugger av smärta i ljumsken och värker kraftigt i hela ländryggen. Det värker även i vänster höft nu. Det är t.o.m sämre än för 1 år sedan, då gjorde inte vänster höft ont. Jag som så otroligt noga följt mitt sjukgymnastikschema!

Jag har pratat i dag med min sjukgymnast Thomas om steloperation att jag nog måste göra en sådan för manipulationerna, sjukgymnastik, anti-inflammatorisk medicin eller akupunktur inget funkar ju längre.

Det är tungt nu, jag har svårt att kliva upp, jag är så ledsen för min kropp, den jävlas med mig. Jag vill ju bara leva mitt underbara liv. Jag andas sämre när jag har så ont, jag liksom flämtar. Inte konstigt om jag får syrebrist så det löser ut migränattacker allt oftare. Jag mår illa varje dag av smärtan, tuggar Calma tuggummi som hjälper. Blir alltid illamående när jag ska träna. Jag såg att Thomas liksom tittade upp och såg allvarlig ut när jag sa det.

- Är det så illa måste du göra manipulera dig, sa han.

Det är nog inget bra tecken med så mycket illamående...

Ibland tänker jag att jag inbillar mig och jag bestämmer att jag ska skita i allt vad kroppen säger, att jag ska bestämma mig för att gilla smärta. Men så var Thomas där igen och sa

- Du måste inse dina problem och erkänna dem. Du kan inte förtränga och förneka mer. Du har haft den strategin länge och bitit ihop otroligt länge, men du den strategin fungerar inte längre. Du kan inte straffa ut kroppen, det är bara du som lida för det och du blir ännu sämre.

Det är inte lätt mina strategier har fungerat länge hur ska jag göra nu då? Inget funkar ju...Jag förstår inte vad jag skulle göra utan denna sjukgymnast, han tycks ju känna mig bättre än vad jag känner mig själv...Jag mår alltid bättre när han pratat med mig. Får alltid nya krafter. Usch, vad jag håller på att tycka synd om mig själv i dag. Jävla skit. Nä, bättre tag nu, ny dag i morgon:-)

Fredag

06.45

Vaknar av smärta. Kan inte sitta, det gör för ont.

Lägger mig raklång på golvet en kvart.

Fixar frukost och kläder till barnen

Tappar tålamodet när 5-åringen tjafsar.

Myrsteg från parkeringen till dagis. SMÄRTA. Tar av 5-åringen skor och mina skor, AJ.
Myrsteg tillbaka till bilen.

8.15 Måste bada även om jag inte orkar. Ska till läkaren 11.00 Massagebad, skönt, ont att röra armarna med schampo, orkar inte med balsam idag.
Landar i sängen. Ställer väckarklockan på 10.15 man vet aldrig....

Vaknar...har alltså somnat naken i några handdukar! Måste, måste upp satans, jävla hugg och värk i ryggen. Lugna steg i trappen.

11.00 Läkarbesöket går bra trots allt. Läkaren vill att jag provar Cymbalta som är ett anti-depressivt läkemedel som används mot långvarig smärta. Jag är mycket, mycket tveksam och vill avvakta. Men fan för att sitta i väntrummet och på stol hos läkaren. Kunde ju inte lägga mig raklång på golvet då hade han väl skickat in mig på psyk. 

11 och någonting...Behöver handla...orkar inte...måste spara på krafterna ska ju hämta 5-åringen kl.13.00

Kollar snabbt på fass.se Cymbalta tycks vara en jävulsk medicin, det är flera sidor med biverkningar. Nej, tack jag vill inte bli konstig i hjärnan också, det räcker med mina migränanfall. Nu krampar min armbåge, jag ligger på mattan på golvet och skriver. Huvudet ligger och vilar på min böjda arm. Fingrarna låser sig runt pennan.

- Jaså, du är inte arbetsför?, sa läkaren.
Nä, jag orkar ju fan inte ens ta hand om mig själv skulle jag ha sagt. (men det sa jag inte såklart). 

- Är du inte lite nedstämd då? undrade läkaren.

Jag ville bara skrika NEJ är du helt dum i huvudet, det är ju det ända jag inte är än. Men jag blir snart av alla dina jävla pillerförslag. Ge mig något som tar bort smärtan istället för att ge mig tabletter som GÖR mig deppig så kommer jag vara jävligt glad, kåt och tacksam!

Nä, jag gråter inte nu, jag skrattar faktiskt, det ser helt sjukt ut hur jag ligger här på mattan, helt naturligt för mig med mitt knäppa bäcken. Jag hoppas jag kan titta i denna bok sedan åt denna helvetestid när jag mår mycket bättre om 1 år efter operation och allt:-)

Jag har många många anteckningar som dessa och det är ändå skönt att läsa dem. Nu är ändå glad att jag skrev dem för man glömmer fort. Det lustiga nu idag är att jag faktiskt åt Cymbalta sedan för jag fick en riktig depression och Cymbalta var då jättebra. Efter några månader lyckades jag få upp huvudet "ovan ytan", sluta gråta och få ny kraft att kämpa vidare. Jag slutade med Cymbaltan och sedan tog jag mig an den stora uppgiften, då jag bestämde mig att nu jävlar ska jag slåss för mitt och min familjs liv jag ska ha en steloperation om jag så själv ska måsta flytta till Skåne för att få den! :-) Tänk, jag lyckades, hoppas nu bara att operationen också ger lyckat resultat!

Kram och kärlek

Pansen