I går sade jag till min man att jag haft mindre smärta under dagen. Jag tog inte extra morfin först klockan 16.00 och jag skulle laga middag. Jag trodde det var två nya övningar i hantelprogrammet som inte var bra. Men att nu hade jag plockat bort dem och därför var jag nog bättre! Jag var så glad och på kvällen åkte vi och köpte julgran.

När jag vaknade i morse smärtade höger höft, ljumske ja, hela höger ben och strålade ända ut i tån. Det var jobbigt att köra dottern den korta biten till skolan. Tanken nu känns det som jag brutit benet igen, infann sig. För så är smärtan på något sätt den strålar så det är svårt att känna vart smärtan är starkast.

Genast börjar tankarna, vad har jag gjort ni? Har jag kanske legat på höger sida i natt, utan att jag märkt det? Fuskade jag mycket med kryckorna i går? Jag hittade inga bra svar. Men jag känner rädslan, tänk om jag inte blir bra? Tänk om jag tillhör de "misslyckade" procenten? Jag ångrar att jag inte frågat Dr Sturesson som stelopererade min bäckenled vad jag kunde vänta mig de närmaste veckorna efter operationen...

Men jag fick ett brev i går där det stod att "Dr Sturesson kommer ringa er den 27 december" därför vill jag inte ringa till ortopedavdelningen och fråga. Jag känner att jag senaste veckorna inte alls haft de lyckokänslor jag trodde jag skulle ha. Jag har glömt lyckokänslorna som jag hade när jag fick blockader/bedövningar i bäckenlederna.

Omgivningens alla frågor snurrar i huvudet, "Känns det någon skillnad?", "Känns det bättre?". Jag har lugnt sagt till alla att jag inte tror det kommer kännas bättre först jag hunnit träna sjukgymnastik av rygg, mage, knän och bål. Att jag måste bygga upp musklerna först, att jag legat störta delen av senste två åren. Allt det där har jag sagt och förklarat. Men någonstans på vägen har jag själv börjat tvivla på mina ord, på mig själv, och min kropp. Den har lurat mig förut och behandlingar har inte hjälpt tidigare, tänk om det är samma sak nu?

Jag har inte sagt något om dessa känslor till någon! Alla vänliga människor runt omkring mig som finns om jag behöver dem, ändå känner jag mig just nu så liten, ensam och rädd. Jag blir rädd också när jag reflekterar över att jag inte varit så positiv senaste veckorna, att jag börjat tvivlat, sådana tankar är inte bra om man ska tillfriskna, jag får INTE tänka så! Nu när jag skriver stiger vätskan i mina ögon, de blir blanka, bokstäverna på tangentbordet blir suddiga och tårarna börjar rinna. Åh, nej börjar jag gråta nu kommer jag aldrig sluta och gråta är jobbigt och ger huvudvärk. Men, samtigit bra, för då kanske en ventil öppnas och orden här och tårarna "lättar på trycket" och kommer få mig att må bättre...eller så ökar de bara ångesten?!

Jag kan passa på att beskriva hantelövningarna jag tog bort. Man ska sitta och sedan luta sig fram och i princip lägga överkroppen över låren. Sedan lyfter man hantlarna upp, utåt sidorna. När jag satte så smärtade det lite i höger ljumske och höft, men jag tänkte att det inte gjorde något. Jag blir liksom less själv att det ska göra ont så jag förnekar eller tänker äsch, det gör nog inte så ont. Men efter några pass med de övningarna så tror jag att de tog för mycket på de nedre ryggmusklerna och indirekt på bäckenregionen.

Men det är lite svårt detta med balansen av "träning". För självklart kommer det bli kämpigt och ge smärta och träningsvärk när hela kroppens ska byggas upp igen. Men en sådan tur att jag sedan har en kompetent sjukgymnast vid min sida som kan berätta hur och om jag får "bita i hop och köra":-) Ja, se där, nu känns det lite bättre igen! Jag har inte vågat sätta fingret på problemet, inte vågat säga de förbjudna orden, nu har jag gjort det. Jag är rädd, skönt, befriande, nu kan det bara bli bättre, nu ska jag bli positiva jag igen haha.

Om jag skulle prata med en vän som beskrev det som jag precis gjort då skulle jag stödja vännen att ringa och fråga på ortopedavdelningen om hur det kan/ska kännas tre veckor efter en steloperation. Jag skulle säga att det är onödigt att du grubblar i din ensamhet då är det bättre att du får svar att förhålla dig till. Ja, vad man säger och vad man gör är inte samma sak och jag är bättre på att stödja andra än mig själv tror jag, haha.

Men som sagt det känns faktiskt bättre nu och ikväll ska vi klä granen och snart är det julafton och vi ska umgås mycket med våra stora släkt, så mysigt. Oh, nej, jag måste börja förbereda mig på alla frågor, för nu kommer det komma en ny våg av frågor ställda av dem med omtanke...Har någon därute några råd till mig kanske?

Kram kram

Pansen