Sådärja... nu har jag klagat lite till folk i flera dagar så nu återgår jag till mitt vanliga "det är bara bra-svar". Jo, jag brukar nästan jämt säga att det är bra när någon frågar hur jag mår. Det är inte så att jag ljuger utan jag tänker positivt och är jag glad eller ska göra nåt kul då mår jag bra, trots kryckor och operationer. Men vissa människor har svårt med det, de vill gräva ned sig i det negativa och tror liksom att jag ljuger. Då brukar jag säga vidare att "jo, men jag är glad i dag och då mår jag ju bra osv" liksom förklara mig...

Mina föräldrar tycker så otroligt grymt synd om mig, på det där sättet som jag inte tål. De liskom lägger huvudet på sned och bara oj,oj oj osv...Visst jag är deras barn, men jag mår inte bra av att mamma nästan börjar gråta och bara ser det negativa. När jag skulle opereras höll hon tal under flera dagar som lät som om jag skulle dö. Till slut sa jag faktiskt "nu får du sluta för du GÖR mig nervös, jag ska inte dö".

Förra veckan frågade min pappa i telefonen hur jag mådde och innan jag svarat så sa han "ja, det är väl bra som vanligt med dig då, något annat säger du ju inte". Då slog det mig att aha, de tror att jag ljuger! Eftersom de är så där mycket tycka synd om och negativ så kan jag erkänna att jag kanske lite överdrivet sagt att allt är bra och dragit upp det positiva som händer också osv. Men nu hade det gått överstyr..Hmm, eftersom jag ändå befunnit i mig i en svacka så bestämde jag mig för att "erkänna det". Så senaste dagarna har jag erkänt till alla att" jag är less på kryckorna, att 10 veckor till känns väldigt långt, att man blir väldigt handikappad av dem", men sedan även tillagt att jag ändå är oerhört glad över operationen. 

Jag har "erkänt" till grannen, mina föräldrar och några kompisar. Det känns bra typ första två personerna sedan får jag ångest av att vara negativ. Det är nog inte min personlighet i grunden. Jag är mer problemösare, typ jag har svårt att kritisera t.ex ett nytt förslag från kommunstyrelsen om jag inte själv har något annat förslag till förändring. Min föräldrar de bara gnäller ser gärna i svart eller vitt och jag älskar gråskalorna och att se på t.ex ett problem ur många synvinklar och att kunna vara objektiv. När jag tänker efter så är det så att det ligger starkt i mitt yrke att var objektiv, jag är nog t.o.m utbildad i det;-)  

Så nu har jag gnällt klart och jag såg mamma och pappas förvåning i går när det var här med några bekanta och de liksom tar mina ord och börjar låta positiv och jag säger "nä, men det är jobbigt med kryckorna, jag kan inte äta yoghurt i sängen på kvällen och omständigt är det ". Så nu vet de, att jag säger till om det är dåligt, så kan de i fortsättningen tro mig när jag säger att det är bra. För det är sällan ALLT är dåligt, nästan alltid finns det något att glädjas åt. Om dagen är skit och svart kan man oftast längta framåt om inte annat! För min del är det ofta bilder om sommaren, stranden, sjön osv. Det är därför jag älskar mina drömmar när jag sover, för de handlar ofta om glädje, fest, sommar och sol.

Kram och kärlek

Pansen