När jag säger att jag ska steloperera mitt bäcken kommer nästan alltid följdfrågan "Men usch, så otäckt det låter, vad kommer du INTE kunna göra sedan? Du som ser så pigg ut behövs verkligen det drastiska" Jag tar ett djupt andetag för att lugna mig själv och försöka förklara. Jag tänker ju bara på vad jag KOMMER KUNNA göra;-)

- Jag vet inte, jag har inte frågat läkarna, men jag antar att jag blir mer som ni andra. Era bäckenleder är stabila mina är instabila och med steloperationen blir de stabila. Egentligen skulle jag också vilja säga:

Om operationen ger lyckat resultat hoppas jag kunna:

• Sitta i vardagsummets soffa och titta på TV
• Storhandla själv
• Kunna gå på bio
• Köra bil längre än 1 mil
• Arbeta igen, jag älskar mitt yrke!
• Kunna vara publik på t.e.x hockey och innebandymatcher
• Gå på badhuset med barnen kanske t.o.m kunna simma själv!
• Gå på låååånga promenader kanske t.o.m PowerWalk så svetten lackar!
• Rida på stor häst igen och genomföra ett hårt pass (nu klarar jag bara mjuk ponny och anpassade lektioner)
• Kunna skaffa sköthäst igen och rida, mocka och sopa stallgången, mmm.
• Eller tänk...gå på stan med barnen och shoppa och sedan ta en fika på ett mysigt café
• Eller njuta av en dag som är smärtfri kanske?
• Med mera
  
  

Nä, jag har aldrig känt mig rädd inför operationen eller dess konsekvenser, vad har jag liksom att förlora?...Gå med kryckor, bli lämnad ensam och ligga 60 år till i sängen, haha.

Sedan är det så att jag kanske låter lite väl negativ och bitsk här på bloggen...Men det beror nog bara på att jag inte säger sådant här till folk så klart, jag ler och förklarar så snällt;-) Men deras frågor och ord har malt i mitt huve och nu när jag kan skriva av mig blir det som en skön ventil!!:-)

Kram och kärlek till er alla som kämpar, för det gör vi alla med små eller stora saker, alla har vi våra problem och när vi löst det ena uppstår nästa fundering. 

Life's a journey not a destination (Aerosmith)

Pansen