I april 2011 tyckte jag äntligen turen var lite mer på min sida, jag hade precis blivit nekad att delta i en studie i Stängnäs där de annars skulle utfört en steloperation av mitt bäcken. Jag blev mycket ledsen och uppgiven av det beskedet. Nu skulle jag få vara med i en studie där man gav injektioner med kortison rakt in i ledbanden, detta skedde via slidan. Kravet för att få vara med i studien blev för mig: Minska dina smärtor, använd  kryckor, sluta rid nu, sluta med sjukgymnastik, gör så lite som möjligt, allt för att försöka avlasta bäckenet och minska mina smärtor.

På (VAS) Visuell Analog Skala 1-10 var mina smärtor genomsnitt 7, men VAS pendlade mellan 7-10, (ja, jag tänkte åka in akut många gånger för att bli smärtlindrad bara några timmar, men jag bet i hop och ångrar det i dag). Innan injektionerna skulle jag helst komma ned i VAS 2-3, det hände dock inte men jag fick ändå vara med. Att ha så stark smärta bryter verkligen ner människan. Jag kände mig allt svagare och fler fysiska problem med kroppen började dyka upp. Jag fick allt tätare och tätare migränanfall, de ökade till tre anfall per vecka (fr två/månad) och övriga veckodagar hade jag huvudvärk. Kroppen visade tydligt fler stressymptom, jag kände mig inte stressad, men min kropp blev stressad av all smärta! Mitt liv började kännas allt mer hopplöst och vad var jag för mamma, fru och vän? Jag som låg till sängs i mina smärtor och inte ens orkade svara i telefonen. Jag kunde inte städa, tvätta eller handla. Jag kände mig som familjens belastning. Samlivet var det som jag vägrade ge upp, men det gav ökad smärta efteråt, men det var det värt!

I studien ingick även magnetkameraröntgen (MR) flera styden, tror det blev tre totalt, varav ca 30 minuter styck. Det var såklart smärtsamt att ligga alldeles still på den hårda britsen under själva MR-undersökningen, jag fick koncentrera mig på andas och slappna av men jag fokuserade på min målbild, nu skulle jag äntligen bli bättre! Nu skulle jag fortsätta mitt liv. 

Efter injektionerna med kortsion skulle jag använda kryckor och jag fick inte köra bil, jag fick bara gå i villans trapp max 2 ggr/dag. Jag hade ont, jag blev allt sämre. Jag kan inte tro att kortisonet gjorde mig sämre utan att allt detta ligga still under flera MR-undersökningar och kroppens totala allt sämre skick var det som gav mig den ökade smärtan. Ungefär så här står det i min journal: Resultat av kortisonstudien: Injektionerna gav inte den önskade effekten troligtvis på grund av för stor utbreddhet och för hög smärtintensitet.

När en månad gåttt efter injektionerna och jag exakt följt planen med sakta, långsam stabiliseringsträning kändes det ändå inte bättre. Smärtorna tärde, jag hade svårt att somna för de var så starka. Jag vaknade varje gång jag skulle försöka vända mig på rygg eller vänster sida, de enda som funkade. Jag vakande så många gånger per natt att jag tappade räkningen. Jag var så trött och för första gången i mitt liv kände jag mig helt tom, jag var rädd, varför hjälpte inget, fanns det ingen mer hjälp, skulle mitt liv se ut så här nu?  Jag tänkte att så här kan ingen 34- åring leva i 60 år till, i sängen att sitta i rullstol var ingen hjälp för att sitta var det svåraste för mig. Kryckorna förvärrade min nacksksda och vid ett tillfälle fick jag dessutom en "kotglidning" av diskarna i nacken, migränattackerna ökade än mer. Jag låg, jag kröp på golvet av mina bäckensmärtor och jag hängde med nacken över sängen då den sprängde. Nu i efter hand...jag skulle varit på sjukhus och fått smärtlindring jag har anteckant VAS 10 den dagen. Jag ville så gärna få komma till en smärtläkare, denna smärta var inte uthärdlig och jag fungerade inte längre.

Min sjukgymnast Thomas Torstensson ringde mig en eftermiddag och jag minns att jag försökte låta glad och stark när jag svarade. Han sa allvarligt att han var rädd att jag var på väg in i en depression. Han sa att jag måste ringa min läkare på vårdcentralen och säga det. Han pratade länge med mig, han peppade mig och förklarade att det inte var mig det var fel på, det var smärtan som "förbrukat" mitt egna serotonin och eftersom jag inte kunde träna och få pulspåslag fick jag inget adrenalin och serotonin påslag. Han sa att jag måste äta tabletter för att höja det igen. Han visste om mitt motstånd till serotoninläkemedel, anti-depressiva tabletter, jag hade själv arbetat som mentalskötare och var väl rädd att hamna på psyket och att inte bli trodd att det faktiskt var smärtan som låg till grund för min just då vacklande psykiska hälsa. Jag minns att han berättade om studier som förklarade detta med långvarig smärta och sjunkande serotoninivåer. Jag kände igen hans förklaringar samma som min naprapat försökt få mig förstå samma vecka. Jag gav mig, de hade ju rätt bägge två, jag insåg det till slut när jag själv dessutom tänkte igenom kännetecken för depression, många stämde in; inget kändes roligt, inget kändes lustfullt mig och jag kände mig själv som en börda.

Jag fick serotoninpreparatet Cymbalta utskrivet för depression och smärtor för Cymbalta kan man även behandla kroniska smärtor med. Jag visste att första veckorna kunde ge ökad smärta och sömnsvårigheter och så blev det. Jag var vaken flera dygn i sträck, jag hade oro och ångest. Jag visste att det kunde vara så med starten av anti-depressiv medicin, jag var tvungen att härda ut, jag hade ju ändå en depression som skulle accelera om den inte behandlades. Jag kände som om kroppen gick på högvarv, kunde kanppat sova, tappade aptiten och ångesten grävde i mig. En kväll kändes det lite bättre när jag lade mig och jag minns att jag kände mig glad för första gången på länge, kanske skulle det vända nu? Nä, tydligen skulle jag ner i "källaren" ännu en sväng;-)

Jag vaknade kl. 04 på morgonen av en fruktansvärd sprängande huvudvärk, jag lade mina salivlösliga migräntabletter på tungan och tror jag kröp till toaletten. Jag vet inte hur lång tid som gick, jag mådde illa och smärtan var fruktansvärd och jag började kräkas hela tiden. Jag kände inte igen detta, det var inte migrän, det har jag haft sedan 10-års åldern och aldrig sökt akut trots synbortfall och domningar. Nu ville jag till sjukhus, men ville inte väcka maken! Jag minns inte, men jag hade gått ned i frysen och hämtat en frysklamp som jag lade huvudet på. Min man hittar mig på golvet när han stiger upp kl. 06.30 Smärtan och kräkningar kommer i intervaller och jag säger att vi måste åka till akuten för detta är inte migrän.

- Men lämna minsta barnet på dagis först och kom hem sedan. Nä, vi kan inte ringa ambulans då blir barnen uppskrämda, säger jag.

Jag blir väl omhändertagen på akuten, de tycker det är konstigt att jag inte kommit in tidigare och förstår inte hur jag klarade av att vara hemma i detta skick. Nä, det gör inte jag heller, nu alltså. Jag blir tydligen väldigt konstig och inbunden när jag har mår riktigt dåligt. Läkarna oroas över att jag kanske fått en blödning i hjärnan. Jag får göra skiktröntgen av hjärnan och LP (ryggmärgsprov) jag säger att jag har EDs och därför kan vara svårstucken. Men jag har inte med journalanteckningarna med diagnossen så de tror mig inte helt. Läkaren sticker och sticker och ber om ursäkt för att han inte lyckas. De får kalla på en narkosläkare för att kunna få ryggmärgsvätska och då lyckas han. Jag får morfin som inte hjälper ett dugg, men väl en kall blöt handduk. Jag läggs in på strokeavdelningen och ligger där i tre dagar. Medicinäkaren Ville Sjögren som träffar mig varje dag är helt fast och bestämd i sin åsikt, det var inte migrän du hade. Han är så varm och förstående och vi pratar om hela min situation. Jag önskar han alltid vore min läkare, han känns som en sådan läkare som verkligen vill hjälpa och som även ser individen, inte bara patienten och en diagnos.

- Vi vet ju tyvärr inte allt om hjärnan. Kanske var det någon form av retning på hjärnhinnan. Men det var inte migrän, säger Ville Sjögren.

När jag kommer hem har jag feber några dagar och tror oxkså att det varen retning på hjärnhinnan eftersom jag även fick feber. Jag känner det som om hela jag "bröt ihop" eller låstes som en felande dator, att jag sedan fick en omstart och ny energi. När jag tittar tillbaka så tror jag att min kropp blev mer och mer stressad, det blev som en överhettning där systemet till slut sa i från. Man hittade i alla fall "gamla antikroppar" i mitt ryggmärgsprov och därför fick jag komma till neurolog. Så jag är glad och tacksam för min plötsliga oförklarliga huvudvärk för den gav mig en neurolog! storvinst igen! Jag som lidit av allt svårare migrän sedan jag var 10 år fick nu äntligen hjälp och behövde inte längre själv be att få prova oilka migränmediciner.

Nu nov 2012 har mina migränanfall minskat till kanske ett migränanfall i månaden    Den anti-depressiva medicinen hjälpte mig att få upp "huvudet ovanför ytan" igen och jag åt den cirka 6 månader, sedan var jag mitt forna jag, glad, positiv och övertygad om att finna en lösning ut ur denna bäckensmärta. Jag började söka på nätet och hittar läkaren Bengt Sturesson vid Ängelholms sjukhus som utför steloperationer av bäckenleder. Nu ska jag ge allt för att "slåss för mitt liv" jag måste få komma till Bengt S. Jag berättar för min läkare på vårdcentralen, han säger att han inte vet eller kan något om bäckensmärtor, läkaren Bengt eller operationen. Jag blir ledsen, vart ska jag börja? Jag trodde min vårdecentralsläkare skulle bli glad att jag hittat något att han  skulle hjälpa mig vidare....Fortsättningen under  Rubrik "Jag får tala med Gud nr 2 Bengt S"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, Har helt glömt att jag hade en blogg😂 Blev ännu mer förvånad när jag såg att runt 500 personer besöker den i månaden🤗 Jag jobbar i alla fall heltid igen sedan maj 2023. Trivs jättebra. Jag stelopererade en nivå i nacken och en ...

- Jag brukar inte vara så här bestämd och barsk! Jag brukar verkligen inte låta så hård det ska du veta, men jag måste ta mig igenom ditt hårda pannben, säger psykologen på företagshälsovården.    Jag ringlar runt i den tjocka mjuka ljusgrå fåtölj...

Hittade detta som jag skrev i november 2015...min "krasch" förra hösten november 2016 och sedan en ännu större krasch i november 2017 är inte så konstig har varit på gång ett tag tror jag...   Rör mig inte, jag hoppar runt, jag balanserar knappt ...

Den 16 november kraschade jag kan man säga. Eller min kropp, dess muskler, senor och bindväv var helt slut. Mjölksyra till Max i flera kroppsdelar. Migränattacker varje dag och medicinen kunde inte längre stoppa smärtan och det bara accelererade med ...

Höger höft hugg värker bultar kan inte ens ligga 3 min på den. Lägger mig på andra sidan. Den där höftövningen den har jag ju glömt bort när så mkt annat rasat i kroppen och jag kämpat så hårt för att ändå prestera och göra mitt jobb. Älskar mitt job...